Det är ingen lätt sak att få barn när man är över nittio. Skammen och hemligheterna finns ju, och barnen är våra domare. Men kanske barnet kan vara en gåva även om det är en medelålders kvinna som är präst. Om man törs ta emot den. Ingefrid har letat sig fram till fjällbyn och till huset där hennes okända mor bodde. Vem konstnären Elias Elv är vet hon inte. Inte ens Myrten som han fick barn med visste. Men Risten, som bor kvar i Myrtens hus, vet. När Elias ser ut över den kalla fjällsjö som heter Svartvattnet, tycker han att han ser in i rena klara Intet. Hans dotter Ingefrid ser i samma syn Guds skapelse. Här i Röbäcks socken är den omsluten av blåa skogsåsar.
Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist. She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
I thought this was the first one in the trilogy, turns out it was the third. Oh well, I'm still enjoyed it. Might go back and read the first two in order. This is one of the few books I remembered my mom having growing up and it was a nostalgic feeling when I found them at the library so I decided to give it a try. Think I need to read the first two to get the full picture but it was an good book. I enjoyed the writing
Augustprisade Skraplotter är tredje och sista delen av Kerstin Ekmans fantastiska berättelse om Hillevi (del ett), Myrten (del två), Risten/Kristin (alla delar) och Ingefrid (del tre). Kristin är mellangenerationen och det berättarjag som följer genom hela trilogin. Historien börjar med Hillevi på 1800-talet vid Svartvattnet i Jämtland och det är också där vi slutar, men nu i del tre har vi kommit fram till modernare tider och globaliseringen har tagit fart. Plötsligt är Europa och Indien platser som man faktiskt kan ta sig till.
Ingefrid, Myrtens bortadopterade dotter, är protagonist i en av berättelserna i Skraplotter. Hon är präst och har växt upp i Stockholm men när Myrten dör ärver hon mark och fastigheter i Jämtland varför hon åker dit. Hon har en son som är adopterad från Indien. På ett komplext och tankeväckande sätt lyfter Ekman spörsmål om biologisk tillhörighet och adoptionens olika sidor. Det inre sökandet som människan håller på med inkluderar biologi, relationer, konst, natur med mera. Ingefrid med erfarenheter från storstaden förändras när hon möter landsbygdens människor och leverne. Det är väldigt intressant och spännande att följa hennes tankegångar kring bland annat gudstro, tidens gång och psykologi:
”Ibland tyckte jag att man kunde bli så… ja att man kunde använda den där psykologin till att utöva makt. […] Man kunde manipulera helt enkelt. Så här, man får en fråga som gäller mycket, någonting alldeles avgörande för den som frågar. Man upprepar frågan, nästan ordagrant, fast med en liten liten manipulering. Är det så du frågar, säger man. Och så tystnar det igen. […] Och i den avgrunden, i den hemska tystnaden försöker den där människan hålla sig flytande. Inte gå under av alla självförebråelser, all skuld. Av skammen. Av allting hon inte orkar. Framför en människa som egentligen bara ska ge henne hjälp.”
Även Risten/Kristin – som nu har blivit gammal – har varit fosterbarn. Hon har samiskt påbrå och tack vare henne får vi höra om hur samerna blev/blir rasifierade och förtryckta. Här får vi andra sidans åsikter om rättigheten att skjuta varg jämfört med PO Enqvists.
På ett väldigt elegant sätt binder Ekman ihop säcken kring temat om att föda fram liv och livets gång genom att låta fåren ge nytt liv med hjälp av Myrtens dotter på på samma gång som Risten allt mer förlorar sitt liv. Och som hon skriver Ekman! Hon gestaltar, bygger komplexa karaktärer, väver in historia och lyckas skildra de värdsliga livens villkor med bravur. Hela tiden med en poetisk och vacker prosa. Bitvis också med humor. Jag vill varmt rekommendera denna trilogi, låt dig icke avskräckas av att den kan kännas rörig från början. Det ger sig!
Skraplotter är den 22:a av 32 böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur, som jag läst. Mösstanten och Kicki är med i utmaningen som innebär att läsa alla 32.
Swedish Kerstin Ekman is an amazing author (won Nordic Counsil’s Literature Award 1994). She will take you on a jourbey into the dark woods of Northern Sweden, lure you in with her fantastic ability to build up dense and complex universes with fascinating characters and relations. This one is part of a trilogy. All great books.
Vidunderlig bog. Den sidste i Ekmans trilogi om livet i Svartvattnet. Som de andre handler bogen om erindring og skam. Men også om liv og slægt og stedsbundethed. Der er en passage s. 230_231 om barndommens lugte, lyde detaljer i strikketrøjer og følelsen af underlaget mod knæene - det er noget af det bedste jeg har læst. Ved ikke hvem dette kunne have interesse for, men det talte til mig på en vild måde. “Alting var uden omveje gået fra sans til erindring og blevet trykket ind som i varm voks”. Samtidig med disse temaer som bogen så fint formidler er man superoptaget af handlingen, af menneskerne og deres særheder og relationer der foldes ud gennem forskellige stemmer.
Sudentalja trilogian päätös, Raaputusarvat, on niukasti paras kolmesta. Ensimmäinen osa oli hyvä, toinen selvästi heikoin ja tämä finaali etenkin sen loppujaksojen ansiosta nousee ykköseksi. Ekmanin henkilöt ovat lähes kaikki aika kompleksisia, elämä heidän kauttaan seurattuna ei ole helppoa eikä suoraviivaista. Sarjan "pää-äidin", Hillevin, lapset ja ottolapset eivät mene mitään odotettua kätilön ja menestyvän kauppiaan lasten luokkanousua kuten Ruotsin yhteiskunnassa tehtiin 1900-luvulla.
Koko sarjassa minua jäi kiusaamaan se, miksi Ekman tekee kirjasta turhan vaikean hankaline aikahyppelyine ja mystisine milloin kenenkin mielenliikkeiden kuvauksineen. Ja vähemmästäkin uskoisi elämän draamaa kuin lukea joka osassa pitkiä kuvauksia synnytysten vaikeudesta. Kolmannessa vaikean synnyttäjän roolissa on lammas!
Pakko on nostaa hattua Ekmanin osaamiselle ja oppineisuudelle. Raaputusarvoissa hän pujottelee uskonnon syövereissä kunnioitusta herättävällä tietämyksellä. Aikaisemmin hän näytti kynsiään taideosaajana. Luonnon tuntijana ja kuvaajana Ekman on suvereeni. Toki vähempikin tätä lajia riittäisi.
Päätösosassa on pitkä jakso Intian matkasta, joka on minusta täysin turha ja irrallinen. Toki päätösosan päähenkilö Ingefridillä on ottopoika Anund Intiasta. Anund on omituinen ja sairas tavalla, jota on vaikea ymmärtää, mutta elämän moninaisuutta haavoine ja heikkouksineen hän kai esittää. Aiempien osien outolintuna pitämäni taiteilija Elis tulee päätösjaksossa sympaattiseksi vanhukseksi.
En voi olla ajattelematta Sudentalja trilogiaa rinnan Linnan Pohjantähden kanssa. Siinä missä Linnan historiikissa yhteiskunnan muutos jännitteineen ja Suomen sotavaiheiden valtava draamaattisuus ovat keskiössä Ekmanilla fokus on ihmisten mielenmaisemissa, heidän sisäisessä kuvaamisessa. Toki arjesta selviytyminen kovine vaatimuksineen on molemmissa kuvattu hyvin. Mutta paljon Suomen ja Ruotsin oleellisista historiallisista eroista näkyy näissä kahdessa järkäleessä. Ja tietenkin se, että toinen on naisen kirjoittama naiset pääosissa, ja toinen miehen silmin miehet pääosiin asetettuna.
Kun trilogiassa liikutaan lähellä Norjaa ja saamelaisalueilla, on kirjassa myös paljon sekakielisiä sanontoja. Suomentaja Pirkko Talvio-Jaatinen selviää näistä. Vähän vierastin sitä, että hän oli kääntänyt noita murteita jonkinlaiseksi suomen murteiden sekoitukseksi. Mutta toimii kyllä personoimaan "alkuasukkaiden" erilaista kieltä.
Luin tämän Sudentalja-trilogian kolmannen osan uudestaan luettuani Ekmanin Tapahtui veden äärellä-teoksen. Ekman käsitteli tietyllä tavalla tuossa kirjassa Sudentaljan yhtä teemaa, kotoaan karkaavan nuoren pojan tarinaa. Se muodostaa trilogian keskeisen rungon. Skraplotter-kirjassa palaamme Svartvattnetiin, Jämtlantiin. Sinne saapuu Ingefrid Mingus, Hillevin tyttärentytär saatuaan tietää perineensä äitinsä Myrtenin. Kertojana on Kristin, Hillevi ja Trond Halvarssonin kasvattitytär.
Myrten luopui lapsestaan heti tämän synnyttyä, eivätkä Ingefridin kasvattivanhemmat ole puhuneet hänen taustastaan. Pitkän osan kirjasta käsitellään Ingefridin uskonnollista heräämistä.
Olen lukenut trilogian ensimmäisen osan moneen kertaan. Ekman kokoaa päätösosassa mestarillisesti yhteen kaikki aiheet ja teemat, jotka hän aloittaa trilogiansa ensimmäisessä osassa. Jämtlantilainen kylä on syrjäseutuja 1990-luvulla aivan toisella tavalla kuin saman vuosisadan alussa. Ajan muuttuminen tiivistyy tietyllä tavalla suden ampumiseen ja sen seurauksiin. Tavalla tai toisella ihmisten on etsittävä paikkaansa maailmassa.
Luen tämän kirjan varmasti uudestaan, sillä se sisältää niin paljon pohdittavaa ja tutkittavaa, pohjoinen erämaaseutu soineen ja tuntureineen taustanaan.
En sådan besvikelse. Denna tredje del hade jag sparat för att njuta av, för jag älskade bok ett och två. Men jag står inte ut. Detta inre prästliv som beskrivs i sida upp och sida ner, så fruktansvärt tråkigt och ointressant. Delarna från Svartvattnet var jättespännande i vanlig ordning men jag slutar lyssna i mitten ungefär. Kan inte ta mig genom prästdelarna. Hur slutar den? Träffas Elias och hans dotter?
Läste första halvan, lyssnade sista halvan. En sån besvikelse. Första delen av serien var så otroligt bra, andra var inte lika bra och nu tredje hemsk. Ingefrid är otroligt ointressant och tråkig karaktär. Kändes som att det hände alltför mycket och ingenting av det som hände hade med alla tre böckers röda tråd att göra. Saknade Hillevi genom hela boken. Synd
Kaikki kolme kirjaa tuntuvat yhdeltä suurelta elämä pidemmältä tarinalta. Ihana, ehdottomasti omaan hyllyyn hankittava. Varmasti paranee toisella lukukerralla, sen vuoksi jätän yhden tähden vielä odottamaan....
Gillar språket. Känns inte som en tillrättalagd historia utan som riktiga människor med sina förtjänster och brister. Förmedlar känsla av hur livet kan vara på en plats långt från storstaden, det bra och det dåliga.
Svag 3:a. Jag har verkligen tyckt om de tidigare delarna i trilogin, men den här var inte alls lika bra. Mycket på grund av att karaktären Ingefrid är olidligt tråkig. Men boken har också sina fina stunder.
Så underbart vackert!! Ekmans karaktärer och hur hon gestaltar känslor osv. är helt otroligt, man förs verkligen till en annan plats när man läser, kan inte hjälpa att fälla några tårar. Definitivt en bokserie som påverkat mig väldigt mycket. Älskar!
Vilken otrolig berättelse det här blev till slut. Jag var mindre övertygad efter första delen, men sedan väver Ekman sina trådar och vävnaden framträder mer och mer. Jag blir så otroligt imponerad över hon generationernas berättelser får träda fram och sedan även komma samman.
Ekmanin Sudentalja-trilogian kolmas, viimeinen ja paras osa. Ihanan värikästä kieltä ja kaunista kuvausta Ruotsin Lapista. Tykkäsin koko trilogiasta, mutta tämä vika osa oli paras.