"I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas läste jag om den livgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand. Ett ont liv. Man kan också ta en annan människas liv med kaliumcyanid. Som Tyko Glas gjorde. Hur kommer man därhän? Gör man det med Hjalmar Söderbergs hjälp eller är man redan förberedd av ett liv i smutsiga celluloidkragar, kärlekslöshet och ett vidrigt yrke.
Det finns ingen skuld, säger doktorn som är huvudperson i min bok. Jag är framtidens människa, säger han också. Han skriver det i sin dagbok. Så underligt övertygande det låter när den som berättar är ett jag.
Har man rätt att ta en annan människas liv? Nej, säger vi. Jo, av hjälpsamhet, säger Söderberg. Har man rätt att ta en människa ur en bok och sätta den i en annan? Det anser inte min doktor. Men litteratur lever av litteratur och personer ur Söderbergs böcker lever ibland upp på nytt. Här lever han själv i bokens marginal. Han behöver hjälp med det praktiska. Men varför blir han så rädd?
Han hade fått ett infall när han sneddade över Norrmalmstorg en novemberdag 1901. Men så här långt ville han kanske inte följa sin tanke."
Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist. She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Ezek a könyvtárak legszomorúbb lakói: a könyvek, amelyeket rossz szekcióba raktak. Mert a címük alapján ítélték meg őket, vagy a fülszövegük félreérthetően nyilatkozott róluk. Hisz az a kötet, aki egyszerűen nem érdekel senkit, és évszámra rétegződik rá a por, a nyugalom hosszú ajándékát arra használhatja, hogy megtalálja a bölcsesség útját és Buddhává váljon. Úgy képzelem, ezekhez a könyvekhez zarándokolnak el a poratkák, ha tanácsra van szükségük. ("Apa! Hová tűnnek a dolgok és miért múlnak el?" "Nem tudom, fiam. De menj el Mai Mongol Szocreál Elbeszélők Kistükre Mesterhez az antológia részlegbe, ő biztos tudja. Sztálin halála óta ezen meditál.") Bezzeg a rossz helyre tett könyvek! Őket időnként csak leveszik a polcról - de mindig olyanok, akik valójában nem ilyet akartak olvasni, hanem valami vérvaracskos skandináv krimit. "Mi ez az unalmas sz*r? Most megöltek valakit, vagy nem, esküszöm, nem értem" - vágják ezek az alkalmi olvasók szegény regény fejéhez. Az ilyesmi aztán tönkrevágja szerencsétlen önértékelését.
Naná, hogy ezt a kötetet a skandináv krimi polcról szedtem le. És naná, hogy nem krimi. (Skandinávnak skandináv.) Hanem a Zola csecsén nevelkedett, Strindbergben tetőző északi naturalizmus késői, de remekül hangszerelt példánya. Ekman leporolja a naplóregény ósdi hagyományát, és bemutatja nekünk Revinge doktort, akiben van egy kis Rastignac. Legalábbis feltett szándéka, hogy kitör az 1900-as évek Stockholmjának merev, képmutató predesztinációiból, nem lesz ágról szakad orvos, aki csak a prostik kötelező egészségügyi ellenőrzésére jó, hanem felkapaszkodik a tisztes polgári nívóra. Ugyanakkor Revinge nem sima törtető, mint ahogy ez a naplóregény sem simán az uborkafára felkapaszkodás krónikája. Ekman ugyanis kiválóan alkalmazza a lélektani regények gazdag eszköztárát, hogy a doktor személyét minél gazdagabbra és mélyebbre formálja. Emlékezetes érzelmi és morális analfabétát teremt, aki egyszerre taszít és... hát, taszít.
Erős könyv hatásos képekkel, okosan kanyarított cselekménnyel. (Külön szép húzás, hogy organikusan beépíti szereplőként a regénybe a svéd klasszikust, Hjalmar Söderberget, teret adva ezzel egyfajta metajátéknak is.) Mindent meg fogok tenni, hogy elnyerje méltó helyét a szépirodalmi részlegen, valahol Eco és Esterházy között.
Kerstin Ekman, alltid lika detaljrik, och glasklar i detaljer. Inspirerad av Hjalmar Söderberg, blandar hon hans lätta flyktiga stil av vardag, men lägger in sin egen känsla för realism. Hon återgestaltar Söderbergs tid, men inte så mjukt i kanterna, utan med alla odörer och könssjukdomar och kvinnoförakt. Men det är en ny tid på gång, kvinnor på gränsen till genombrott. Och i allt detta gästas vi inte bara av Söderberg själv, utan även av Ekmans skickligt krypande återgivande av mördarens psyke och praktik.
Kerstin Ekmans språk är som alltid en fröjd. Elegant och beklämmande historia som utspelar sig i Stockholm i början på 1900-talet. Inspirerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Boken är utgiven 2009 men känns både tidlös och oväntat aktuell 2021 med tanke på den omskrivna spanska sjukan som härjade då och nutidens coronapandemi.
Istället för dödandes filosofi som i Doktor Glas så är det nu mördandets praktik, ett skiftat fokus som sker genom byte av dagbokens författare. Ekman skriver bra.
Kort berättelse som är en spin-off till Doktor Glas. Kerstin Ekman är ofantligt bra! Språket motsvarar början på 1900-talet och handlingen är tidstypisk men ändå spännande. Huvudpersonen Pontus R känner man med, hela tiden, trots att han inte bara gör bra saker. Läsvärt!
Revinge är en intressant gestalt som kontrasterar till sin förlaga doktor Glas och Hjalmar Söderberg. ’Liv är handling’ är mottot för denne från sjaskiga miljöer klättrande läkare. Man kan fundera mycket på denna person. Handlingen i övrigt en medveten karbon på förlagan med sin egen twist.
This entire review has been hidden because of spoilers.
A kind of a continuation of Doktor Glas. The main character Revinge writes diary-like entries, like Glas did, and he's a doctor, like Glas was. He meets Söderberg and credits himself with Söderbergs idea for Doktor Glas. The writing was boring, like a bad imitation of Doktor Glas (which I kinda guess was the point, the imitation part, not the bad part) and Revinge is so self-righteous, thinks himself to be above everyone else, kills a bunch of people and has a hideous view on women. Oh, I hated it, it felt like really really really bad fan fiction, I hated it.
Een recensie van deze roman van Kerstin Ekman moet beginnen met een korte beschrijving van een ander boek: 'Dokter Glas' van Hjalmar Söderberg, voor de eerste maal gepubliceerd in 1905 en uitgegroeid tot een van de klassiekers uit de Zweedstalige literatuur. Voor wie het verhaal van 'Dokter Glas' niet kent (zie ook mijn recensie van dit boek op goodreads): de cynische Stockholmse huisarts Tyko Glas, een man die naar eigen zeggen nog nooit ‘met een vrouw is geweest’, raakt verliefd op een van zijn patiëntes die gevangen zit in een ongelukkig huwelijk met de veel oudere predikant Gregorius. Zonder haar ooit zijn liefde te betuigen besluit Glas de vrouw ´te helpen´ door haar echtgenoot door middel van vergiftiging te vermoorden. ‘Doktor Glas’ is een roman over liefde, eenzaamheid en communicatief onvermogen, maar bovenal over het kwaad. Andere Zweedse schrijvers namen dit boek als uitganspunt voor een verdieping van het verhaal, zoals Bengt Ohlsson die een roman schreef over Glas’ slachtoffer Gregorius, en dus ook Kerstin Ekman die in ‘Moord in Praktijk' een wel heel bijzondere aanpak kiest: een verhaal over de arts Pontus Vossinge waarin ook Hjalmar Söderberg figureert, precies in de periode dat laatstgenoemde werkte aan ‘Doktor Glas’. Vossinge voorziet Söderberg van informatie over het gebruik van gif bij de opzet van de perfecte moord. Vossinge ontmoet Söderberg eigenlijk maar twee keer, waarna het verhaal zich ontwikkelt als een variant op ‘Dokter Glas’. Vossinge is evenals Glas een cynische man met behoorlijk wat trauma’s en net zo gewetenloos. Ook hij heeft geen ervaring met vrouwen maar raakt verliefd op de stiefdochter van een collega in wiens huisartsenpraktijk in Stockholm hij een dienstbetrekking heeft. Zonder alles te verklappen: ook Vossinge pleegt een moord, eerder uit een impuls dan via een vorm van geraffineerde opzet. Kerstin Ekman speelt een geraffineerd spel met haar lezers. Je kunt ‘Moord in praktijk’ lezen als het zogenaamde ‘echte’ verhaal waarvan ‘Doktor Glas’ een literaire vervorming is (terwijl `Moord in praktijk' dus evengoed fictie is) en waarin Hjalmar Söderberg de arts Pontius al doorzag bij hun eerste ontmoeting. Niet voor niets laat Ekman haar Söderberg Vossinge aanspreken als ‘een meneer die altijd met cyaankali op zak rondloopt’. En inderdaad, Vossinge zal zijn hele leven een doosje met cyaankalipillen bij zich dragen. Er is nog een andere mogelijkheid: is Söderbergs uitspraak een zelfvervullende profetie voor Vossinge – die korte tijd later de roman ‘Doktor Glas’ zal lezen - om vervolgens een soortgelijk leven te leiden als Tyko Glas? Mij duizelde het regelmatig tijdens het lezen van dit spannende en razend knap gecomponeerde boek dat je kunt beoordelen als een metafoor voor de manier waarop fictie de werkelijkheid beïnvloedt, maar evenzeer hoe de werkelijkheid zich vervormt tot fictie in de vorm van literatuur.
In 2009 kwam Kerstin Ekman (1933), een gevestigde Zweedse schrijfster met verschillende romans, essays en misdaadverhalen op haar naam, na Bengt Ohlsson (Gregorius) ook met een boek op de proppen dat gebaseerd is op het boek van Dokter Glas: Moord in praktijk. In haar verhaal krijgt de jonge dokter Pontus Revinge /Vossinge de hoofdrol.
Zijpaadje
Even over die dubbele naam: Revinge is de ‘Zweedse’ naam, overgenomen uit het Zweedse boek Mordets praktik. Als je dit boek echter in het Nederlands op internet opzoekt, kom je deze twee verschillende namen tegen, dus moeten er ook minstens twee uitgaven van zijn verschenen. En ‘räv/rev’ betekent in het Nederlands een vos. De betekenis van namen mag dus niet altijd verwaarloosd worden, dit is een feitje dat ik zelf heel interessant vond.
Het derde dagboek
Het klopt dat de hoofdpersoon een vos is die zijn streken niet verloren heeft en sluw is. Pontus Revinge is eveneens een jonge arts die leeft in dezelfde tijd waarin de roman Dokter Glas zich afspeelt. Revinge heeft de roman en een andere roman van Söderberg zelfs gelezen, want de werkelijkheid wordt hier anders benaderd. Ook hij vertelt ons zijn belevenissen via een dagboek, niet toevallig uiteraard.
Hoe een moord in praktijk plegen?
Revinge leidt een vrij armoedig bestaan, en is als arts tewerkgesteld om prostituées te controleren en te genezen als ze ziektes oplopen bij hun werk. In Stockholm loopt hij de bekende schrijver Hjalmar Söderberg tegen het lijf, en ze hebben zelfs een kort praatje waardoor de bewondering en het respect van Revinge voor hem nog groter worden, omdat hij al eerder een roman van Söderberg gelezen heeft. Dan hoort Söderberg dat hij arts is en hij vraagt Revinge naar meer praktische kennis over de toediening van een gif omdat hij bezig is een boek te schrijven over een perfecte moord. Revinge helpt hem niet alleen maar gaat zelf aan de slag met de dosering van cyaankalipillen die net voldoende giftig zouden zijn om iemand te doden, en net niet zwaar genoeg zijn om sporen achter te laten. Ondertussen evolueert zijn positie als arts, en komt hij in een situatie terecht waarin hij weleens verleid zou kunnen worden om die pillen in de praktijk te gebruiken om meer geld en aanzien te verwerven. Ook in dit boek speelt de liefde voor een jonge vrouw een grote rol, en spelen er meer van dezelfde motieven uit het boek van Dokter Glas mee.
Spannend maar iets minder meeslepend
Ekman is een schrijfster die gekend is voor haar psychologische misdaadromans en het gebruik van spanning in haar boeken, ook al zijn ze zeker literair te noemen. Hier laat ze haar kunde op dit vlak weer zien. Ook dit boek is intelligent geschreven en knap opgebouwd. In het Zweeds was het echter minder vlot te lezen dan ik verwachtte (ik dacht een spannend boek, dat moet wel lukken) maar Ekman laat Revinge in nogal ouderwets Zweeds zijn dagboek schrijven, dat ik soms maar moeilijk herkende. Al is dit zeker ook een heel goed verhaal, is het niet zo bij me blijven hangen en was dit verhaal voor mij wat minder verrassend en meeslepend als Gregorius of Dokter Glas zelf, en gaf ik het daarom 3,5 ster.
Jag inspirerades att läsa Kerstin Ekmans ”Mordets praktik” av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” (https://www.goodreads.com/book/show/7...). Baserat på bland annat hur boken presenteras av förlaget förväntade jag mig, att Ekmans roman skulle ha varit ett feministiskt genmäle till Söderbergs tidigare roman. Kopplingen var ändå ganska lös och kunde ha varit ännu mindre.
Söderbergs berättelse är nog närvarande här, men jag skulle hellre ha sagt att romanen har inspirerats av Söderbergs verk – inte mer än så. Den här boken är ändå ett helt självständigt verk, men kunde väl ha haft en starkare koppling till sin förlaga. Å andra sidan skulle verket kanske även ha gynnats av en lösare koppling.
Bokens teman kretsar kring många existentiella frågor såsom gott och ont, allas kamp mot alla, skuld. Jag tycker mig finna influenser av psykoanalys. Kan man skriva av sig det man begått? Därtill bjuder boken på en mångfacetterad bild av livet i Stockholm för hundra år sedan såsom klasskillnader och kvinnors liv och roller i samhället. Följande citat kanske summerar det: ”En kvinna är ingenting annat än ett blödande sår. När det inte längre blöder är hon könslös.” (s. 109) Boken kan med fördel även läsas som en deckare, en deckare varvad med moralfilosofi.
Till slut måste jag berömma författaren för hur väl hon lyckats använda gammal svenska i ett verk, som har utkommit ungefär ett sekel efter tiden för händelserna i boken (2009). Tidsbilden är även den trovärdig.
Liksom Hjalmar Söderbergs Doktor Glas utgörs Ekmans uppföljare av en läkares dagboksanteckningar, men i denna roman är det en doktor Revinge. Han bor och sliter hårt med sitt läkarkall i Stockholm före första världskriget. Han stöter på författaren Hjalmar Söderberg, som frågar honom hur en läkare skulle kunna mörda en patient och komma undan med det. Frågorna är med anledning av en roman-idé Söderberg har. Doktor Revinge är nog lite ”star-struck” och lägger ner en del möda på att få fram ett lämpligt förfarande, som han delger författaren.
Sen följer ganska invecklade händelser som i vissa fall blir en sorts paralleller till händelserna i Doktor Glas. Romanen blir lite av en meta-roman.
Det är ett påhittigt grepp av Ekman, men jag tycker inte riktigt det räcker till en hel roman.
Intressantast var de inblickar man, genom läkarens arbetsuppgifter, får av den reglementerade prostitutionen då de prostituerade ålades regelbundna läkarkontroller. Den dåvarande synen på kvinnor som mindre intelligenta varelser kompetenta endast i rollen som hustru och moder, samtidigt som detta började utmanas genom att kvinnor började vilja bestämma sitt liv själva exempelvis genom utbildning eller arbete. Samt en inblick i pandemin, spanska sjukan.
Kann man aus Versehen zum Mörder werden? Wenn es nach Pontus Revinge kann man das durchaus. Als Arzt ist er sich der nötigen Mittel durchaus bewußt und hat die entsprechenden Kenntnisse, aber den Plan hat er eigentlich nicht. Und als es dann trotzdem passiert, ist er sich keiner Schuld bewußt und denkt auch nicht groß darüber nach. Er wirkt auf mich nicht so, als ob er es verdrängen würde. Es interessiert ihn einfach nicht.
Ich weiß nicht wirklich, was ich von Pontus Revinge halten soll. Er wirkt auf mich nicht bösartig, aber verbohrt und ich habe das Gefühl, als ob er sich selbst sehr leid tut. Meiner Meinung nach lebt er nicht in der Realität, sondern hat sie sich zurechtgebogen. Revinge macht das Buch düster. Alle seine Taten scheinen im Dunkeln oder in der Dämmerung zu passieren. Ich weiß, dass das nicht so ist, aber diesen Eindruck macht er auf mich.
Ein düsteres, aber auch ein sehr fesselndes Buch. Es ist mir schwer gefallen, es wieder aus der Hand zu legen, nachdem ich mit dem Lesen angefangen hatte
Intressant på många sätt. Vet dock inte om jag hade läst färdigt om det inte vore för att jag nyss läste Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. På många sätt är boken en kommentar och hyllning till Doktor Glas, men det är en mycket annorlunda typ av roman. Huvudpersonen skriver likt Glas dagboksanteckningar, men hävdar att han, till skillnad från Doktor Glas, är den riktiga mannen. Doktor Glas är blott skuggan av den "riktiga" mannen, Pontus Revinge, som hävdar att det är han som givit författaren Hjalmar Söderberg nyckeln till dennes roman. Den stora aktning och beundran berättaren känner till Söderberg, Glas och Nietzsche, tillsammans med diverse antydningar, får emellertid läsaren att undra till vilken grad berättaren är att lita på. Kanske är också berättaren en diktare?
Jag gillade verkligen Doktor Glas, och tyckte därför att det skulle vara kul att läsa Kerstin Ekmans relaterade berättelse. I Mordets praktik får vi följa Pontus Revinge, ”förlagan” till Tyko Glas, och berättelsen tar upp liknande teman. För doktor Revinge går det dock inte riktigt lika lätt att mörda som det gick för doktor Glas. Ekman skriver så att det känns som om boken skrevs i början på 1900-talet, med verbformer som voro, kommo etc. Mycket bra. Berättelsen fångade mig, men slutet var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Väl värd att läsa dock. För att få störst behållning av den bör man ha läst Doktor Glas först.
Pewnie trudno podejść do „Praktyki morderstwa” bez podkładki z „Doktora Glasa”. Jednak nawet ten naddatek nie ułatwia lektury tej chcącej dialogować z Söderbergiem o moralności (ludzkiej i/a lekarskiej) książki-eksperymentu. Niezbyt udanego, a już na pewno znikomo angażującego. Wysiłek pisarski Kerstin Ekman zawiera jednak ustępy – zarówno w znaczeniu fragmentu, jak i szaletu – które wynagradzają ten nasz: czytelniczy.
Hitintills den bästa bok jag läst av Ekman. Ekman lyckas på ett fantastiskt sätt skildra alla möjliga typer av psyken, så även hur en mördare blir till. Just de partier där doktor Reving slår ifrån sig alla sina vidriga handlingar gör att jag ryser och det fascinerar mig för jag köper att det är så här en mördare tänkare.
Jag tyckte att den här romanen lät SÅ spännande! Jag menar, romanens huvudkaraktär möter Hjalmar Söderberg och bidrar med inspiration till skrivandet av Doktor Glas. Wow. Vilken grej. Hur blev då resultatet? Helt okej, men jag hade hoppats på något mer spännande än det här. Förmodligen hade jag för höga förhoppningar.
Ekman skriver trovärdigt och till skillnad från i Doktor Glas finns här fler kvinnor och modernitetens antågande i kulisserna. Otroligt språk. Läkaren Revinge är en antihjälte inte bara på grund av mord och galenskap, utan för min del framförallt på grund av att han ju är pedofil. Visst är han dessutom en stalker?
Den är en lagom spännande detektivroman. Ingen sträckläsare. Om en läkare och hans chef och chefens fru och dotter och 1918 och spanska sjukan förgrunden. 30 000 döda svenskar nämns. Någonstans har jag läst 100 000.
Kul läsning om man också har läst Doktor Glas. Spännande mot slutet när man verkligen börjar tvivla på berättarens trovärdighet, och det inte längre alls går att veta vad som är sant och inte. Synd att huvudpersonen är skriven så parodiskt ond att man inte kan tro på det.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Der Anfang des Buches war wirklich recht zäh. Es war wirklich ein Tagebuch, auf den erste etwa 50 Seiten hat man fast nur gelesen, was Pontus nach seiner arbeit machte und welche Temperatur sein essen hat. Ich hatte wirklich mühe dabei zu bleiben. nach dem schweren Anfang, wurde es dann doch ein wenig spannender und als Pontus dann schließlich seinen Arbeitgeber tötete war ich dann auch überzeugt.
Pontus heiratete die Witwe, um die Arztpraxis behalten zu können, wo er arbeitete.
Ich hatte manchmal schon den eindruck das Pontus ein wenig paranoid war, dass bestätigte sich schließlich als davon die rede ist, das man seinen ehemaligen Arbeitgeber obduzieren will. Pontus geht sogar so weit, dass er in aller Öffentlichkeit anfängt auch andere mit Zyankali zu töten und dabei aber nicht merkt, dass die zweifel am natürlichen Tod der Menschen immer größer werden.
Ich finde es gerade bei Horror oder Krimmi Bücher immer wieder faszinieren, wie die Autoren sich in einer Thematik regelrecht verlieren und die Charaktere sehr gut ausarbeiten.
Dennoch hat das Buch bei mir nicht ganz so gut abgeschnitten, weil sich eben fast die gesamte erste hälfte des Buches so hinzog und kaum relevante Dinge passierten, oder diese eben nicht spannend genug waren. Auch ist der Mord erst weit später geschehen und alles drum herum ist wieder in die länge gezogen worden.