I första delen av Berättelsen om Blodet, Ondvinter, lämnade vi tvillingarna Sunia och Wulf i en magisk domarring.
Nu har de tillbringat ett år i den, och de har lärt sig mycket om sitt arv.
Under tiden har hotet från Kylan trappats upp och hirdjägarna tror att ett krig är oundvikligt. Deras ledare Fauho sänder Sunia och Wulf till en stad långt hemifrån. Där ska de försöka tända en av Imperiets gamla vårdkasar.
Tillsammans tar de sig fram i en helt främmande värld. Dessutom måste de brottas med känslor och förväntningar som deras vuxenblivande innebär. I Wulfs fall en spirande kärlek, i Sunias en mycket motvillig invigning som kvinna av Blodet.
Eldbärare är andra delen av fyra i serien Berättelsen om Blodet.
Många verkar tycka att tvåan (denna) är bättre än ettan, men jag tycker tvärtom. Ettan var så fylld med miljö, natur, stormar och mysterium. I tvåan blir det mer karaktärer som pratar med varandra, nya karaktärer dessutom, och en annorlunda struktur i storybygget. Men absolut en läsvärd bok! Avgudar fortfarande miljöskildringarna och den värld som författaren bygger upp i bakgrunden.
Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet, något så ovanligt som svensk fantasy. Eller det var i alla fall ovanligt när de släpptes. De har några år på nacken. I år tog jag med serien i min Finish That Series-utmaning, så nu ska jag äntligen få veta.
Jag minns egentligen ingenting av första boken, som jag läste för tio år sedan. Några små glimtar var allt som var kvar, men glimtarna blev både fler och större medan jag läste. Man kan ju tycka att jag inte kan ha gillat första delen, eftersom det tagit så lång tid att fortsätta läsningen och då har man delvis rätt. Jag var inte helt såld, men den stora anledningen till att det dröjt så länge är att det var väldigt svårt att hitta alla delar. Eller ja, fjärde och sista delen hittade jag faktiskt för fem år sedan, men det har tagit mig ytterligare fem år att ladda för att läsa klart den.
Jag upplever det som att Eldbärare är bättre än sin föregångare. Mer engagerande. Den är en aning förutsägbar, men jag tycker att det lite hör till genren. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och få veta ännu mer.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Jag läser ju fortfarande serien, vilket innebär att den håller på att ge mig NÅGONTING, och jag tror att detta någonting är världsbygget. Jag njuter av att få se världen träda fram långsamt men säkert, och det märks ju rätt stenhårt att det här med -häftiga koncept- är Björkelid riktigt bra på. Men i den här boken var tempot helt åt fanders och karaktärsporträtten kändes ännu mer som kugghjul som bara mekaniskt tickade på. Jag hade enorma problem med den grunda framställningen av Nathila och Sailja som en bra och en dålig flicka, där den ena pratar jättemycket (dåligt) och den andra är stillsam och tillbakadragen och mystisk (bra). Björkelid försöker ju faktiskt aktivt ifrågasätta könsroller genom att Sunia och Wulf är bra på olika saker som de inte ska vara bra på rent traditionellt, och även om jag verkligen uppskattar försöket, är det fortfarande lite klumpigt gjort. Jag vet inte, jag kommer läsa resten av serien eftersom jag fortfarande gillar det överhängande temat och stämningen, och Björkelid är fortsatt duktig på miljöbeskrivningar. Men jag önskar bara att han liksom fyllde ut sagda mijö med mer folk jag trodde på. Stort undantag för Hug, som trots sin korta tid i boken ändå lyckas vara spännande och intressant! Hade velat ha mer än ytpresentationen på honom.
Minst lika bra som förra, men jag hade några invändningar.
Den första invändningen är inledningen. Jag har väldigt svårt för inledningar som är av typen ”Det här är en bit fram i handlingen, och jag ska snart berätta vad som hände innan”. Jag tycker inte boken behöver det, och det känns lite grann som om författaren lagt till den inledningen för att han inte riktigt tror på den ”riktiga” inledningen. Det borde han. Den är nämligen mycket bättre.
Min andra invändning är tempot i mitten av boken. Det sjunker ganska rejält. Inte så att det blir tråkigt, men så att man sitter och väntar på att någonting ska hända snart.
Den tredje invändningen har att göra med en vändning som är bland de sista kapitlen. Jag vill inte (för att inte Spoila) säga mer än att jag tyckte att den var onödigt sorglig, och nästan lite taskig mot mig som läsare.
Trots detta så älskade jag boken, och jag ser fram mot att läsa del tre i berättelsen.
..... starting the book like "I cant even remember what happened in the previous book!!" And that changed on page 3. This is a really captivating tale about, politics, growing up, culture, family ties, and so much more. Getting to know Sunia and Wulf is just one big (and very emotional) adventure. This book really scared me at some point. Like it was scary as .... Ans it made me laugh and cry. So what can I say... perfection
Spännande berättelse. Författaren vill bland annat ifrågasätta könsrollerna, men vi rör oss inte bland människor som arbetar. Det här är högadeln i denna fantasivärld. De ägnar sig antingen åt meningslösa spel eller åt att rädda världen.
*3,5/5* Det är så spännande! Och jag älskar den mörka känslan som böckerna ger intryck av. Men precis som med första boken så är det svårt att hänga med emellanåt när en massa information kastas på en och en drös med konstiga ord som man måste komma ihåg betydelsen till.
Still exciting, mysterious, and beautiful. The author is brutally good at environmental descriptions, which is what I love most so far. When it comes to the characters, well, sometimes I love them but sometimes I also wonder what the hell they're up to.
DETTE ER BIND 2 I EN SERIE. Sunia og Wulff slipper ud af dommerringen. Her fra fortsætter deres rejse for at finde Hug og de kommer til Funisburg hvor de møder Midun, som er statholder der. Hun ønsker at hjælpe dem videre. De tager ind i den nærliggende by Kazan - som er en fæstning af en slags. Her møder de herskeren Menahild. Wulff kæmper med mareridt om fugleskræmsler og de ser døde alliker i træerne. Hvad betyder det? Og hvem kan de stole på?
Jeg er vild med den her serie!
Dem der lever efter Blodet har en meget kønsopdelt måde at gøre ting på - jeg er vild med at Wulff og Sunia viser der er andre måder det kan gøres på.
I den her bog er der mega mange mysterier! Man ved ikke hvem man kan stole på!
I bog 1 var synsvinklen fra både Sunia og Wulff. I den her er den kun fra Wulff. Det gør det til en ret anderledes læseoplevelse. Jeg savnede at få Sunias synsvinkel - men på den anden side passede det også godt til fortællingen, at det var Wulff vi så tingene fra. Jeg synes også det skabte en særlig spænding at vi ikke vidste hvad Sunia tænkte hele tiden.
Der er også rigtig mange forskellige monstre og de er lidt svære for mig at huske og skelne fra hinanden. Det kunne have været rart med en liste i bogen over de forskellige monstre - hvem vil ikke også bare gerne have en monsterliste!
Slutningen overraskede mig og jeg er så spændt på at læse videre i serien.
Du skal læse den her serie hvis.... - du vil læse noget anderledes fantasy. - du kan lide mysterier. - du kan lide monstre. - du godt kan lide dystre bøger.
Hold nu op hvor er det en oplevelse i at være ligeså frustreret som Wulf at læse denne bog, samtidig med at man bliver ved med at blive draget længere ind i det spind der langsomt bliver vævet.
Jag var imponerad av första delen, men hade ändå inga direkta planer på att fortsätta läsa serien. Men jag fick tvåan i julklapp och oj... Jag blev inte lika strukturellt imponerad som jag blev av första. Det är inte lika svåra teman, inte massa folk som dör och folk som blir förrädare och liknande. Men nu blev jag mycket mer medryckt i berättelsen. Även om det mesta var hyfsat förutsägbart var det spännande, jag ville ändå läsa hur det gick, se det lösa sig.
Och vissa detaljer är fortfarande sjukt häftiga. Jag älskar Sagan om Ringen-känslan, minnet av en gammal storhetstid som ibland inte är mer än oklara stenmurar i skogen (Utmarken/Fylke), ibland är en tro om att storhetstiden är återupprättad (Funisburg/Minas Tirith) och bland vissa kringstrykande grupper, "sanningen" (Hirden/Aragorns kompisar). Och så är det det där med Bösen, som gick från att vara något helt abstrakt till att plötsligt finnas på riktigt... där fick jag rysningar. Så häftigt gjort!
Mycket bättre än den första boken. Spänningen höjs och man får reda på mer om Blodet, Rytmen och Traditionen. Både Wulf och Sunia är intressanta berättare, men jag tror jag hittills föredrar Sunia. Jag gillar hur hon faktiskt kan slåss, och att hon och hennes tvillingbror har "ombytta roller" eller vad man nu ska kalla det. Jag tänker definitivt fortsätta läsa och jag hoppas den håller sig på rätt spår. Jag saknade faktiskt galgmännen och efter mer än halva boken så frågade jag mig själv vart de var. De dök upp elva sidor efter jag frågat det.
Elbärare continues with the same sort of consistency as the first part of the series. The world is still new for both the main characters and the reader, but presents itself tactfully. I really liked to read about Wulf in first point of view (in the first part it was from Sunia's perspective) as he felt more like a real person than his sister. I also liked how gender roles are questioned.
Ännu bättre än den första, här tätnar mystiken och de trådar som vävts kring de två syskonen utan att de vet om den, en viktig tråd ligger dock kvar och släpar som har chansen att ändra mycket och jag hoppas den får sitt svar i nästa bok. Tur att jag har trean och fyran här hemma redan och kan börja läsa fort...
Never ever put me in Wulf’s pov again! He is insufferable and for almost 400 pages, thanks but no thanks. It’s good for the book that the world building is outstanding and that the story is solid.