Det är någonting mycket märkligt med vinden. Gilbert har alltid vetat det. Ända sedan pappa dog har den både lockat och skrämt. Han känner på sig att om det är någonstans han kan få veta mer om sin pappa så är det där. En dag börjar konstiga saker att hända, en mystisk katt dyker upp på omöjliga ställen, en gammal gumma tycks kunna läsa hans tankar. Och plötsligt hittar han ett av pappas gamla fotoalbum! Men det är någonting med bilderna som inte stämmer, han kan bara inte komma på vad det är ...
Laura Trenter har tillsammans med fotografen Katrin Jakobsen gjort en spännande och annorlunda deckare. Bilderna i boken är viktiga, det händer saker i dem som kan leda både Gilbert och den uppmärksamma läsaren närmare gåtans lösning. Eller så är det tvärtom ...
Jag älskade verkligen denna bok när jag var mindre och hade precis börjat läsa ”riktiga” böcker. Jag läste de flesta av Lauras böcker och älskade dom alla. Jag får verkligen tillbaka massa fina minnen från när jag var ungefär 9-11 år <33
Loistava dekkari oikeasti nuorille - ja samalla taas esimerkki siitä, kuinka parhaat kirjat eivät pääse käännösohjelmiin mukaan.
Trenterin Prätkäjengit ja muutama muu suhteellisen nuorillekin sopiva ja aidosti jännittävä kirja on onneksi käännetty, mutta Valokuva-albumin mystinen, fantastinen ja kauhua lähentelevä meininki jää toisen kotimaisen varaan.
Kuolleen isän mysteeri on kirjassa läsnä niin monella tasolla että aikuista hirvittää, mutta ehkä loistava idea muuttuvasta valokuva-albumista tummanpuhuvine ja pahaenteisine kuvineen peittää ihan kaikken psykologisimmat juonenkäänteet lapsilta.
Detta är min favoritbok från min barndom, och jag gillar den fortfarande väldigt mycket. Jag kommer ihåg att jag blev väldigt rädd för vissa bilder, men det var det som gjorde den så bra! Spännande, mystisk och helt underbart bra! De två efterföljande böckerna är också jättebra!
Jag älskade denna bok när jag var yngre, och tyckte verkligen om hela mysteriet med alla fotona i albumet, min favorit del var när man fick se fler sidor med foton. Den sista bilden brukar t.o.m göra mig lite tårögd.