Christina Wahldén är född 1965 och har skrivit ett trettiotal böcker, de flesta barn- och ungdomsböcker men även tre deckare och en faktabok. 2010 fick hon Teskedsordens litteraturpris för I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och 2013 fick hon Fadimepriset för sitt långvariga arbete för unga som utsätts för hedersrelaterat förtryck.
Hon har studerat dramaturgi i Australien ett år och har seglat i the Whitsundays, i samma farvatten som Cooks skepp Endeavour. Under arbetet med Den som jag trodde skulle göra mig lycklig besökte hon Cooktown i norra Australien, den plats där fartyget med besättning var strandade i nära två månader för reparationer efter att ha grundstött på Stora barriärrevet.
Hon är bosatt i Uppsala, där hon ofta besökt Linnéträdgården och Linnés Hammarby, under arbetet med den senaste boken.
Boken handlar om gymnasieeleven Stella som tampas med dålig självkänsla, ätstörning, och självskadebeteenden/självmordstankar till följd av den mobbing hon dagligen utsätts för på skolan.
En dag blev nog för Stella när hon efter gympan stannade kvar längst i tron om att vara själv, men då hölls fast och fotades av den värsta mobbaren av alla, Alva. Fotona spreds sedan över hela skolan, och det bara kan hon inte leva med.
Det ända stället där Stella känt sig trygg är hemma med sina älskade råttor, tills när terrorn fortsätter även hemma. På internet får Stella en likasinnad vän, Joel som också han mår psykiskt dåligt då han kommit ut som homosexuell och inte blir stöttad i det. Han har inte tankar på att ta livet av sig, han har bestämt sig.
Tillsammans gör dom upp planer om att träffas och hur dom ska ta livet av sig tillsammans.
Jag rekommenderar den här boken till både målgruppen (ungdomar), men även vuxna.
Jag känner mest bara "nej". Ingen karaktär "pratade" till mig. Själva händelserna kändes... möjligtvis äkta, men det var skrivet på något underligt sätt. Det kändes stelt och utan känslor. Ibland överdrivet, som en amerikansk film. Insåg på slutet att hon gick i trean på gymnasiet. Trodde hon gick i sjuan/åttan på högstadiet... Ett tecken på att den kanske är konstigt skriven.
Den är ju bra, men jag tycker slutet förstörde hela boken. Antingen kunde dom ju tagit livet av sig eller göra något tillbaka på bitcharna i skolan. Lite taskigt men....