En man och en kvinna har träffats i en stödgrupp för frånskilda. De blir vänner och fortsätter träffas regelbundet, alltid på samma kafé. Den ena av dem gick tillbaka till sin man efter en äktenskapskris och har en son som närmar sig tonåren, den andra dejtar och sörjer den familj han aldrig fick när hans fru lämnade honom.
Känslorna böljar fram och tillbaka mellan dem: längtan, attraktion, samhörighet, hopp om kärlek. De är vänner. Är de bara vänner? Varje vecka berättar de om sina liv, sina drömmar och sina besvikelser för varandra. Hon är underhållaren, han är lyssnaren, men inte heller han kan motstå att berätta om det jobbiga, att dela med sig av det som är kladdigt och trasigt.
Samtalen för dem närmare och närmare varandra, men kommer någonsin det ögonblick när de väljer varandra? De misstolkar varandra, talar förbi varandra, vågar aldrig säga det viktigaste.
Ni vet när man väljer en bok på chans och hittar en oväntat bra läsupplevelse? Precis så var det med Sofia Thorvalds bok Kaféet! En man och en kvinna som möts i en stödgrupp för frånskilda blir vänner och håller kontakten genom att fika timvis tillsammans på samma kafé och helst vid samma bord. Det hela blir nästan som ett kammarspel där känslor av alla de slag böljar fram och tillbaka under deras fikastunder. Kvinnan har gått tillbaka till sin man, mannen dejtar. Folk kommer in lite från sidan och rubbar deras vänskapliga (eller är det något mer?) tvåsamhet för korta stunder. De äter bakelser, dricker latte. Pratar och pratar. Men, tro inte för en sekund att detta bli tråkigt! Thorvalds har mejslat fram något intimt och fångade i denna roman och jag följer det hela med stort intresse. Det enda minuset är egentligen att vissa scener (ja, jag säger scener och menar det positivt - det här på en teaterscen vore en upplevelse väl värd att genomföra!) inte utspelar sig på kaféet utan i hemmiljö. Det hade inte behövts för det bryter det täta som finns där på kaféet och i samspelet mellan mannen och kvinnan.
En man och en kvinna träffas i en skilsmässogrupp och börjar ses på ett café. Dialogen kändes konstlad men jag förstår att det har med bokens litterära ambitioner att göra. Ibland kändes boken tråkig och som att inget hände. Men mot slutet får den fart och den underliggande stämningen spräcks.
Otroligt engagerande skrivet, om hur mycket man kan förstå varandra och samtidigt förstå varandra så lite, och hur det känns att inte vara älskad, men fortfarande hoppas att man ska bli det. Kunde knappt slita mig. Boken riktigt gick in i mig och kändes nära.
Jättefin bok. Mycket levande dialoger. Fick mig mycket att tänka på människor och det små sakerna i dom som man in dras till utan att riktigt förklara det.
Tråkig. Inte alls nåt för mig nu. Förstår dock att många gillar den, lite småprat. Kanske nåt att längta efter att ha någon att småprata med på det sättet