Ett kroppsarbetarjag, på en gång kollektivt och enskilt, jobbar med att rengöra en industriell grafitpulverugn. Denna scen inleder Johan Jönsons nya bok, den claude simonskt och thomas bernhardskt vindlande långdikten ProponeisiS. Texten härbärgerar en mängd skiftande skrifttyper som bryts upp av femton separata dikthäften, som inbladade i den större boken, vars totala omfång överskrider också internationella jämförelser.
ProponeisiS - zoembient växelverkansvers är skriven som ett post scriptum till Johan Jönsons alltjämt pågående författarskap.
Okej, vad är grejen med att sista typ femhundra minst sidorna är samma som första? Eller jo, jag fattar det, att det aldrig tar slut, att det är en cirkel, att man kanske inte märker på en gång så man får en ögonöppnare om vad man faktiskt registrerar när man läser. En diktsamling eller snarare ett gäng diktsamlingar samlade i samma bok med flortunna bibelsidor (också det måste vara en referens, en känga, dessa profaniteter på bibelpapper typ) om självtvivel och -hat, om klass och känslan av klassförräderi för att man gör något annat (dvs poesi) om alkoholism, om nihilism, om uppgivenhet och människoförakt (men också en medmänsklighet, en solidaritet med arbetarklassen) och en vacker sommarpoesi. Tror inte jag läst så många svordomar och könsord i samma bok någon gång, särskilt inte en klassad som poesi. Högtravande termer blandat med bilder från hårt industriarbetarliv, tusen litterära referenser och filmreferenser, sa jag hat? Det finns oerhört mycket hat här, främst kanske mot kapitalismen och kapitalistkuksugare men också självhat, det är en tuff text att ta sig igenom och samtidigt ler man medan man vandrar i skuggornas dal. Allt kan jag inte garantera har fastnat, det är för fan omöjligt med 2000+ sidor, och jag tror att herr Jönson ursäktar mig. Eller inte. ❤️