En väldigt välskriven kärleksroman med två riktigt fina huvudkaraktärer. Jag gillar hur författaren låter oss följa karaktärerna växelvis, speciellt då jag älskar Rasmus och hans utveckling från att inte våga stå för sin konst till att visa mer och mer att han visst är konstnär. Hans reflektioner och utbyten med läraren Sonja är spot on och mycket av det de pratar om stämmer även in på aspirerande författare. Det är så lätt att tala om att jag sprang si och så många kilometer igår men inte att skryta om hur många skrivna sidor och absolut inte att ta det hela på allvar.
Rasmus, konstnärskapet och Sonja, även relationen med bästisen Nadir, är det jag verkligen tycker lyfter berättelsen, en berättelse själva kärlekshistorien är rätt förutsägbar.
Vad gäller vänskapsproblemen med Julias bästis Karin så är det i dessa korta scener som jag verkligen känner igen Lindbäcks författarskap och hennes förmåga att så på pricken hitta smärtpunkter i vänskapen när en går genom tonåren med alla dess förändringar, även om jag nog tycker att hon briljerar mer på det området i t.ex "Som om jag frågat".
Det jag beundrar mest är dock hur väl språket flyter på, hur Lindbäck så snyggt sätter känslor med ett par berättartekniska trick.
Medan något jag saknar är tjejers sexualitet. Killar i Lindbäcks böcker tänker sex ständigt och tillfredsställer sig själva, tjejerna tänker kyssar, smek och nafs i halsen, typ, och än så länge har jag inte hittat någon av hennes kvinnliga karaktärer som rör vid sig själva som de manliga gör. Synd.