Silverfisken

by Sofia Rapp Johansson

I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.

Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig och vidrig värld.

Genres: Poetry

153 pages, Hardcover

First published January 12, 2007

Reviews

[Monica · Rating 4 out of 5]

Jag är ambivalent här. Berättelsen är något av det vidrigaste och otäckaste jag har läst - jag orkade bara några sidor i taget - men språket är helt magiskt. Jag har verkligen aldrig läst någonting som liknar detta tidigare - så mycket äckel och smärta, och sån språklig finess. Egentligen är det helt genialt.

[Sanna · Rating 4 out of 5]

Det kan förstås inte var en njutning att läsa något innehållsmässigt så fullständigt vedervärdigt. Men språkligt är det en upplevelse. Allt det smutsiga och vidriga skildras på en blandning av naiva barnrim och de grövsta grovheter med nonsensaktig lekfullhet. Det passar perfekt.

[Sofia Nordberg · Rating 5 out of 5]

Det här är något av det mest motbjudande, obehagliga, vidriga, fruktansvärda jag någonsin läst. Man får nästan fysiska spykänslor på varje sida.

Språket är otroligt.

[V I N C E N T]

I stort sett oläslig i det att den vänder in och ut på magsäck och det lilla utrymmet där din mänsklighet bor. Var tvungen att sträckläsa den, annars skulle jag aldrig ha lyckats fortsätta igen. En febermardröm där följsam lyrik är det enda som krokar tag i och nästan tvångsmässigt drar läsaren igenom hela stycket. Lyriken och hoppet om att det skall vända, om så ändå i nådesam död. Men det gör inte det, för hur ofta fungerar livet så.
Hur sätter man betyg på en sådan här bok? Alla får bestämma efter eget huvud, i det här fallet.

[Sanna Bergkvist · Rating 2 out of 5]

Hemskt innehåll, men om jag ser rent språkmässigt är vissa delar fantastiska, och vissa rätt dåliga.

[Merkurius · Rating 5 out of 5]

“Plötsligt försvinner jag själv ur mitt liv
som spårlös hund
tappar kontaken med mig själv tappar kontrollen”

Det känns som att det är en omöjlighet att låta Sofia Rapp Johanssons diktsvit Silverfisken gå obemärkt förbi. Rapp Johanssons poesi och berättelse berör, på så många sätt. En annan läsare beskrev den som “att läsa ett primalskrik eller en käftsmäll”, och det är två liknelser som jag hel och hållet kan hålla med om. Någon orkade inte läsa klart Silverfisken bara för att berättelsen var så tung. Det har jag också förståelse för.

Jag beundrar författarens mod, för att vidröra ett ämne som incest inom en missbrukarfamilj kan inte vara någonting som är lätt. Hon är inte ensam om att skriva om det, men däremot tror jag att hon är ensam om att skriva om det på ett sådant här ärligt och detaljerat vis. Trots det svåra och mycket personliga ämnet för henne, finns det en sådan nytänkande lekfullhet med språket, och på varje blad i boken finner jag formuleringar som andas perfektion.

Det här är bland den mest uppriktiga poesi jag någonsin har läst, och Rapp Johansson lyckas förmedla ångestsmärta i magen, skakningar i kroppen och tårar i ögonen. Hon berör. Hennes språk berör.

Och de ständiga referenserna till silverfiskar binder samman historian på ett klockrent sätt, på ett så klockrent sätt att jag knappt finner några ord för att beskriva vilket mästerverk detta är inom den svenska lyrikgenren.

[Zack]

extremt jobbig att läsa med tanke på innehållet