”Det här är en svensk tiger” av Aron Flam handlar om när mythos används som ett politiskt vapen, med fokus på Sverige och Socialdemokraterna under 1900-talet fram tills idag. Helt ärligt trodde jag att boken skulle kunna meme:as bort men den imponerade trots min upplevelse av ljudboken för något år sedan. Fy satan!
Boken i kort är att Flam attackerar myten i det kollektivistiska Sverige (inte individualistiska!!!) om att vi är en moralisk supermakt, en humanitär stormakt. Vilket fundament står denna moraliska supermakt på och vad är det den har gjort för att kunna utse sig själv till det? Flam ser sin bok som en kulturstudie på Sverige och svenskarna som sträcker sig bak några hundra år till Gustav Vasas tid för att dra slutsatsen om att Sveriges teoretiska/ moraliska/ filosofiska fundament består av:
Kollektivism; gruppen över jaget, ansvaret lämnas (i detta fall) till staten (tidigare till knugen) och den individuella processen av formandet av ens identitet lämnas över till vad kollektivet skall tycka genom konsensussökandet och konformism.
Rättspositivism; idén om att människan inte föds med givna rättigheter, då det ges av staten till dess medborgare. Individen har inga rättigheter utanför den nationalstats lagar som berör den. Rättspositivismen kopplas an till ”Nulla Poene sine lege” (inget straff utan lag). En sådan hållning som rättspositivism innebär en grundläggande värde- och principnihilism och öppnar upp för en godtycklighet i debatten över vad som utgör moralen, vilket knyter an till...
Moralrelativismen; då i och med värdenihilismen befinner sig svenskarna i den relativistiska bubbla av att kultur och moral formas olika i förhållande till vart det utspelar sig i världen, vilket stämmer till viss del, men i förlängningen så omöjliggör det kritik mot andras moral i andra kulturer. Vilka är vi att kritisera dem då måttstockarna på vad gott och ont är skiljer sig utifrån våra kulturella faktorer?
Pragmatisk konsekvensetik; genom bristen på naturliga rättigheter hos synen på individen i ett kollektivistiskt samhälle med en juridiskt synsätt som rimmar med rättspositivism vilket landar i en sorts moralrelativism så ger det upphov till ett dilemma: Om kulturen underkänner pliktetiken (handlingar utifrån givna regler) är valet antingen 1) moralisk nihilism och samhället hamnar i förfall eller 2) den pragmatiska konsekvensetik som legitimerar mängder av handlingar för att uppnå vissa mål.
Med detta fundament knyter Flam an kampanjen ”En svensk tiger” som lanserades 1941 som i efterhand förklaras som ett symptom på den neutralitetsprincip Sverige bär på. Den moraliska supermakt Sverige var som inte beblandade sig i våld och krigföring och prioriterade sin befolknings säkerhet först. En svensk tiger tar ingen sida, den sitter ned i båten och väntar ut stormen. Oavsett vad. Utifrån det antagandet om Sveriges förhållningssätt till utrikespolitik (spec. under 2:a vk) utgör Flams bok en antites. Han skriver att: “Det räcker med att neutraliteten inte är det mest rättfärdiga som finns för att hela socialdemokratins mythos skall falla. Deras moraliska överlägsenhet, själva fundamentet för berättelsen om socialdemokratin och Sverige, förändras”.
Svenskarna handlande frekvent med nazzarna och öppnade upp sin marknad för kullager till dem, vilket Churchill ska ha poängterat att bara det förlängde kriget med några år. Detta var något som den socialdemokratiska regeringen, med Per Albin i spetsen, var fullt medvetna om då då all utrikeshandel gick igenom Riksbanken, vilket kontrollerades under denna tid av regeringen då man ansåg att deras uppdrag smälte samman. Utrikespolitiken bestod av utrikeshandeln under andra världskriget, och båda var fundamentala för att försäkra sig befolkningens säkerhet. Bevisen för denna handel ska ha samlats till 1,8 km ”kvittopapper” som riksbanken hade bokfört, men under utredningen av detta kunde endast motsvarade 54 m clearingpapper finnas i arkivet. Vart tog resten vägen? undrar Flam. Som skrivet var svenskarna principlösa och följde en pragmatisk hållning där kappan vändes efter vinden. Märkligt nog ska Sverige ha invänt mot idén av Nürnbergrättegångarna och varit då, för en gångs skull(!?), principfasta gällande ”inget straff utan lag”. Idén om att döma skyldiga retroaktivt för ”det största brottet mot mänskligheten” ansågs ej ligga i linje med det principlösas princip! Flam poängterar, men en möjlighet av cherry picking i historiska händelser, att det är väldigt märklig tajming för Sverige att hålla sig benhårt fast vid en princip just där och då.
I Sverige hade vi ariseringsprocess från 1940 och framåt där judiska läkare vägrades jobb och på statliga arbetsplatser diskrimineras judar öppet - utan att staten ingrep. Redan tidigt på 30-talet och in på 40-talet var kritik och satir mot Nazityskland förbjudet i svensk media, där journalister fick upp till 3-4 månaders fängelse efter att ha kallas Göring för ”sadist” (sossarna ledde landet då och en bra bit framöver). Den svenske ärkebiskopen under 1941 brevväxlade med Göring och blev underrättad om att förintelsen var igång och Flam menar att regeringen ”med säkerhet” var informerade om detta, av tyskarna, senast under samma år. Vid ett flertal tillfällen har flera politiker i Sverige menat att man visste ingenting förens det blev allmänt känt för världen. Etc.
Flam svingar stort med armarna och pekar på en djupt rotad antisemitism inom Socialdemokraterna, vilket tar uttryck i Israel-Palestina-frågan med märkliga kopplingar till muslimska brödraskapet, sin tydliga antisionistiska hållning och Palmes välvilja mot Arafat (samtidens ledare för Palestina) som öppet ville utrota judarna. Inte nog med att Margot Wallström bröt mot folkrätten och som utrikesminister, utan att ta det till Sveriges riksdag och rösta igenom beslutet, erkände på egen hand Palestina som suverän stat.
Jag håller mig lite passiv till att peka ut sossarna som antisemiter men han har en poäng i att den svenska regeringen genom tiden, oftast ledd av S, har varit extremt tveksamma i sina val av allierade och handelspartner. En pragmatisk konsekvensetik med moralrelativism lägger grunden för vapenförsäljningen till Saudi och våra miljonbelopp i bistånd till ytterst tveksamma muslimska organisationer - där med antisemitiska kopplingar. Var själv på ett bra seminarie om det, anordnade av GAPF, i Almedalen för något år sedan.
Under andra världskriget verkade Sverige frekvent åt nazzarnas favör och blev varnade över det av dem allierade. Men så fort kriget vände och fick sitt slut hade Sverige plötsligt bytt färger helt och påstås aldrig ha varit klädd i brunt. Det har alltid varit neutralt och om något, varit på de allierades sida. Sverige är i efterhand en tveklös moralisk supermakt, en humanitär stormakt enligt den själv. Och alla har köpt det. För ingen har sagt emot. För att en svensk tiger, och rättar sig in i det kollektivistiska ledet efter vad staten, med mythos som politiskt vapen, säger att svensken ska göra. Apropå mythos som politiskt vapen.
Här knyter Flam ihop säcken, då hans titel på boken ”Det här är en svensk tiger” är ett skämt. Men för att kunna tycka att ett skämt är kul måste man förstå det, skriver han tidigt i boken. Problemet, enligt hans mening, är att skämtet inte längre är kul då man väl förstår dess innebörd när boken är slut.