Moeko hade alltid varit otroligt vacker. Hon utstrålade en stark sexuell kraft, väl gömd bakom ett barnafriskt ansikte. Moeko med sitt kortklippta svarta hår, sina fylliga läppar och stora ögon hade alla lindade runt sitt finger, och jag var tydligen inget undantag. Ibland hade jag en känsla av att hon kunde bli kejsare om hon bara bestämde sig för det. Allt hon önskade sig gick nämligen på något märkligt, nästan magiskt sätt alltid i uppfyllelse.
Moeko har slutat gå ut. Ensam i sin lägenhet i Osaka livnär hon sig på apelsiner, natto och män. Chinatsu förser henne med både det ena och det andra.
I en annan stad har Yasuko bestämt sig för att genomgå en förvandling. Hon ska äntligen bli den bästa versionen av sig själv.
I samma stad bor också Yuta, som tror att hans fru bedrar honom. Under en nattlig promenad ser han ett lysande skepp som kan vara början på ett nytt liv.
Julia Mäkkyläs noveller är laddade med mening och fulla av överraskningar. Med humor och skarp blick för detaljer berättar hon om människor i ett japanskt samhälle. Dessa människor förenas kanske av sin ensamhet, men också av sin längtan efter något större.
Gillade bokens pärm och titel och plockade den därför med mig hem från biblioteket. Gillade skrivstilen och noveller överlag, men förundras gång på gång hur folk inte skriver om annat än sex. Jag tycker att det skulle börja bli lite uttjatat vid det här laget, i alla fall för mig. Om det är det man vill ha för att väcka känslor kan man väl läsa tonårsromaner i stället? Hoppades att få läsa mer om verklig ensamhet och olika livsöden, men det främsta som användes för att väcka känslor hos läsaren var nog tyvärr bara sex och sexualitet. Fortfaranade är min egen novellsamling den bästa jag läst (cocky much - men sant) men gillade ändå hur novellerna var kopplade till varandra men på ett subtilt sätt. Namnen på personerna var dock förvirrade, och är ganska säker på att jag missat vem nån är i nå av novellerna.
Apelsinfågeln är en vacker titel på en samling erotiska drömmar i Japan. Karaktärernas liv vävs fint ihop mellan texterna och att läsa novellsamlingen i sin helhet ger varje enskild berättelse en större innebörd. Liksom i Vinklar finns en känsla av absurditet nästan alltid närvarande, och för mig som läsare har den både en kryddade men också avtrubbande effekt. Den gör att novellerna aldrig blir tråkiga, men samtidigt skapar den också en viss distans mellan mig och berättelserna som jag personligen har svårt att komma över.
En tragikomisk novellsamling om olika människor som vill leva ett annat liv eller vara en annan version av sig själv. Komisk utan att vara förlöjligande, och med många överraskande och absurda inslag. Alla karaktärer har någon koppling till någon annan, och om nätterna drömmer samtliga surrealistiska drömmar.
En bok som jag vanligtvis inte skulle läsa, men en bok som jag är tacksam över att ha läst. Får en att tänka till och reflektera över livet, men är ändå inte tungläst utan bara trevlig att läsa. Gillar också att novellerna hänger ihop på ett eller annat sätt.
Det här kändes på nåt sätt som boken jag hade hoppats på att få läsa när jag tog upp "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata för något år sedan. Boken är välskriven, lagom knasig och överraskande vulgär, en kanske ovanlig men rätt så välfungerande kombination.
Varje novell verkade vara baserade kring någon typ av reflektion om att vara människa, men hälften av novellerna gjorde mig mest förvirrad pga. deras absurditet. Inte alls vad jag förväntade mig baserat på beskrivningen.
är jag månne partisk, vem vet? vad jag vet är att denna novellsamling är som en vacker glasskål med skimrande karameller. bäst avnjuten genom att låta sig marineras i varje karaktärs sinnesvärld.