What do you think?
Rate this book
European History in Perspective
The Refashioning of Catholicism, 1450-1700: A Reassessment of the Counter Reformation
Throughout its history, Christianity has adapted to contemporary society and culture in order to reach people effectively and have an impact on the world. This process often evokes controversy. Certainly this is the case in the current century, and so it was in the sixteenth. Robert Bireley argues that early modern Catholicism, the period known more traditionally as the Counter Reformation, was both shaped by and an active response to the profound changes of the sixteenth century - the growth of the state; economic expansion and social dislocation; European colonialism across the seas; the Renaissance; and, of course, the Protestant Reformation.
242 pages, Paperback
First published June 1, 1999
3 people are currently reading
100 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 6 of 6 reviews
October 31, 2021
This book serves as a very useful introductory text to early modern Catholicism. The book describes many different aspects of Catholicism in the early modern period, overviewing major themes and movements. The book discusses important terminology for the period, factors that led of the reformation era, and then some of the significant developments of the period. He discusses the creation of new religious orders, such as the Jesuits, Ursulines, and Capuchins. He covers the main activity of the Council of Trent and the papacy. Bireley also covers the conflict between Catholics and Protestants, popular forms of piety, and the role of colonialism in the spread of early modern Catholicism. As an introductory text, this book provides information that is useful for learning about the period and the changes that were taking place at the time.
December 24, 2013
Were the changes in the Roman Catholic Church during the time of the Council of Trent solely the result of the Protestant Reformation?
That is the question that Fr. Robert Bireley poses in his book, “The Refashioning of Catholicism, 1450-1700: A Reassessment of the Counter Reformation”, (The Catholic University of America Press, Washington, DC; 1999). Bireley believes that a positive answer to that question neglects other equally compelling forces, individually and in combination, that were at work on the Roman church. And he believes those forces were the rise and concentration of political power in the state; the population explosion; the expansion of Europe into Asia, Africa and America; the Renaissance and lastly, the Reformation. And he aptly covers this expansive material in less than two hundred pages.
There are several themes that I thought were particularly interesting. The first is the historic relationship between local bishop and the pope. At the beginning of the period under review, the local office of bishop was little more than an annuity to the person holding the office. Therefore, the office was subject to political appointment and the office holder need not even reside in the diocese over which he was appointed. Further, he might hold several such “benefices” simultaneously. The net pastoral effect was that the local Roman Catholic may never see his bishop. This secularization of the episcopacy made the office into a political football. If a pope was fearful that a certain secular ruler may call a church council against him, he would use the bishops as a bargaining chip. Conversely, if a political ruler, having jurisdiction over the bishops in his province needed to bargain with the pope of Rome, the bishops were a handy token. The net effect was that the pope of Rome diminished the proper influence of the bishop on his flock and helped to create a theological void.
The second theme of interest is that this vacuum thus created was filled by the rise of new religious orders – the Jesuits, Capuchins, Carmelites, etc. Indeed, these orders tended to provide competition to the local bishop who did not to receive any support from Rome for his local authority. But these Orders – especially the ones that came into existence during this period – were affected by what Bireley calls the “individualism of the Renaissance.” Said individualism caused these new groups to become cults of a single personality: the Jesuits - Ignatius of Loyola; the Ursulines - Angela Merici. The net of it was that the local congregation, cut off from Rome and likely divorced from their local bishop became clay in the hands of these religious orders that may very well spread differing messages. Fr. Bireley says it well: “Catholicism was hardly monolithic.”
The author’s treatment of the Council of Trent is likewise insightful.
One of the many issues that Trent sought to resolve was the relationship of bishop to pope. Because of the abuse of pluralism – the holding of several benefices by one absentee bishop – the council declared that the bishop must reside in his diocese ‘by divine appointment.” However, if the episcopacy was indeed divinely appointed, how could the pope have any jurisdiction over it at all? Was the Pope divine? So, in the end, the exact relationship went undefined despite the lampooning that Rome endured from the Protestants on exactly this issue.
What was particularly surprising was Bireley’s description of Rome’s variegated response to slavery. It wasn’t until 1542 that Rome outlawed the enslavement of American Indians. Bireley is the master of understatement when he writes, “This was not the case with black Africans…There were Catholic voices that protested against the African slave trade, but they were few and they were not loud.” (pgs. 162, 163). Bireley offers no reason for the racial dichotomy but one might reasonably be deduced. Charles V was not pleased with Rome’s interference into the affairs of his empire. France had been chiefly involved in the trade of African slaves and his Spanish interests in America were its chief beneficiaries. Therefore, Roman interference in Charles’s overseas adventures may have been deemed politically unwise.
But there may be an even deeper reason.
One of the shortcomings of Bireley’s book is its failure to mention Rome’s enslavement of the Jews in the Papal States during the period of his investigation. For Rome, therefore, to speak out too loudly against slavery would inevitably bring scrutiny into its own practices. And, as history has shown, that scrutiny will not be kind to Rome’s 700 year imprisonment of the Jews in the Papal States and elsewhere.
The only error that I found was this. Fr. Bireley attributes to Robert Bellarmine an interpretation of the Council of Trent that “Scripture was not to be interpreted against the general sense of the early Fathers of the Church.” (p. 194) Whether Bellarmine is wrong and accurately understood, or whether Bireley has got Bellarmine wrong will be a matter for further investigation. But the standard of Trent regarding the interpretation of Scripture is that it must be done according to the “unanimous consent of the Fathers”, not the general sense.
There is much more of interest in this book and I can recommend it to your reading. Fr. Bireley presents his case admirably and according a principle he describes early on: “…historical scholarship ought to pursue historical truth objectively…” (p. 5) and he does so admirably. If the study of the Reformation period is an interest of yours, this book should be on your shelves.
That is the question that Fr. Robert Bireley poses in his book, “The Refashioning of Catholicism, 1450-1700: A Reassessment of the Counter Reformation”, (The Catholic University of America Press, Washington, DC; 1999). Bireley believes that a positive answer to that question neglects other equally compelling forces, individually and in combination, that were at work on the Roman church. And he believes those forces were the rise and concentration of political power in the state; the population explosion; the expansion of Europe into Asia, Africa and America; the Renaissance and lastly, the Reformation. And he aptly covers this expansive material in less than two hundred pages.
There are several themes that I thought were particularly interesting. The first is the historic relationship between local bishop and the pope. At the beginning of the period under review, the local office of bishop was little more than an annuity to the person holding the office. Therefore, the office was subject to political appointment and the office holder need not even reside in the diocese over which he was appointed. Further, he might hold several such “benefices” simultaneously. The net pastoral effect was that the local Roman Catholic may never see his bishop. This secularization of the episcopacy made the office into a political football. If a pope was fearful that a certain secular ruler may call a church council against him, he would use the bishops as a bargaining chip. Conversely, if a political ruler, having jurisdiction over the bishops in his province needed to bargain with the pope of Rome, the bishops were a handy token. The net effect was that the pope of Rome diminished the proper influence of the bishop on his flock and helped to create a theological void.
The second theme of interest is that this vacuum thus created was filled by the rise of new religious orders – the Jesuits, Capuchins, Carmelites, etc. Indeed, these orders tended to provide competition to the local bishop who did not to receive any support from Rome for his local authority. But these Orders – especially the ones that came into existence during this period – were affected by what Bireley calls the “individualism of the Renaissance.” Said individualism caused these new groups to become cults of a single personality: the Jesuits - Ignatius of Loyola; the Ursulines - Angela Merici. The net of it was that the local congregation, cut off from Rome and likely divorced from their local bishop became clay in the hands of these religious orders that may very well spread differing messages. Fr. Bireley says it well: “Catholicism was hardly monolithic.”
The author’s treatment of the Council of Trent is likewise insightful.
One of the many issues that Trent sought to resolve was the relationship of bishop to pope. Because of the abuse of pluralism – the holding of several benefices by one absentee bishop – the council declared that the bishop must reside in his diocese ‘by divine appointment.” However, if the episcopacy was indeed divinely appointed, how could the pope have any jurisdiction over it at all? Was the Pope divine? So, in the end, the exact relationship went undefined despite the lampooning that Rome endured from the Protestants on exactly this issue.
What was particularly surprising was Bireley’s description of Rome’s variegated response to slavery. It wasn’t until 1542 that Rome outlawed the enslavement of American Indians. Bireley is the master of understatement when he writes, “This was not the case with black Africans…There were Catholic voices that protested against the African slave trade, but they were few and they were not loud.” (pgs. 162, 163). Bireley offers no reason for the racial dichotomy but one might reasonably be deduced. Charles V was not pleased with Rome’s interference into the affairs of his empire. France had been chiefly involved in the trade of African slaves and his Spanish interests in America were its chief beneficiaries. Therefore, Roman interference in Charles’s overseas adventures may have been deemed politically unwise.
But there may be an even deeper reason.
One of the shortcomings of Bireley’s book is its failure to mention Rome’s enslavement of the Jews in the Papal States during the period of his investigation. For Rome, therefore, to speak out too loudly against slavery would inevitably bring scrutiny into its own practices. And, as history has shown, that scrutiny will not be kind to Rome’s 700 year imprisonment of the Jews in the Papal States and elsewhere.
The only error that I found was this. Fr. Bireley attributes to Robert Bellarmine an interpretation of the Council of Trent that “Scripture was not to be interpreted against the general sense of the early Fathers of the Church.” (p. 194) Whether Bellarmine is wrong and accurately understood, or whether Bireley has got Bellarmine wrong will be a matter for further investigation. But the standard of Trent regarding the interpretation of Scripture is that it must be done according to the “unanimous consent of the Fathers”, not the general sense.
There is much more of interest in this book and I can recommend it to your reading. Fr. Bireley presents his case admirably and according a principle he describes early on: “…historical scholarship ought to pursue historical truth objectively…” (p. 5) and he does so admirably. If the study of the Reformation period is an interest of yours, this book should be on your shelves.
January 21, 2019
A short, sweet, and illuminating volume on the period in question that treats several important trends and happenings that often get lost in the wider discussion of reform in the Catholic church. All this without being too verbose or deep-diving into micro histories. Imminently readable.
August 2, 2025
Clear and succinct account of a very complex period, and a good basis for further study.
January 3, 2022
Useful overview of the Catholic response to a changing world, and not just the Protestant Reformation. I found the Preface to be stimulating and brilliant. The book is a serviceable introduction to the period, but I was disappointed in the lack of detail in some areas. For example, when the author describes changes the Church made to improve its priests, it essentially says the Church prioritized education. I thought the author should have provided more detail on precisely what that prioritization looked like. Still, I'd recommend this book to anyone.
February 9, 2019
Eftersom att historia i någon form har varit med oss nästan lika länge som de skrivna ordet så är de flesta delar av den samma utforskade på något vis. Om inte annat så på ett ytligt sådant. Dessa ytliga sanningar tränger sig i vår vardagliga väv och vårt sätt att se på verkligheten och hur vi har kommit att ärva den. Även människor som inte tänker på historia har generellt sätt dessa allmänna uppfattningar. Ta tillexempel reformationen. De flesta vet att den hände, de flesta kommer ihåg med lite eftertanke att jo, den tvingade även den katolska kyrkan att förändra på sig. Just ja, mot-reformationen. Var inte det när katolska kyrkan blev än mer konservativ och kontrollerande och bakåtsträvande som ett svar på Martin Luther?
Efter som att det inte finns så många vita fläckar kvar på historiens karta så är de flesta akademiska historiker förpassade till det beundransvärt sisyfosarbetet att försöka slå hål på dessa ofta absurda föreställningar för att efter det försöka komma underfund med vad som egentligen hände.
Eftersom att Bireley är en akademiker, och akademin idag har som ledord opartiskhet även om det sker på bekostnad av sanningen eller åtminstone tydlighet så är det inte ett lätt arbete att läsa fram ett tydligt narrativ, en tydlig tes ur denna bok. Inte för att den är otydlig, eller ägs ostrukturerad. Den följer på ett tydligt sätt den katolska kyrkan och det katolska samhällets inre och yttre liv under den angivna perioden. Men för att presentera resultatet måste det näsan framstå som att man tar ställning. Så är det alltid, i alla frågor. Framför allt där människors, för att inte nämna civilisationers öden ligger i vågskålen.
Den första frågan boken försöker förklara är frågan om det verkligen var reformationen som lärde fram till förändringen? Till den process vi känner till som motreformationen. Svaret blir ett överväldigande nja, eller antagligen nej, men inte riktigt.
Processen att reformera kyrkan och vetskapen om att så måste ske var redan i gång, den avstannade under vissa påvar. Var ofta centrerad kring vissa kardinaler och biskopar men var en trend som inte gick att förneka. En trend som de reformatoriska kyrkorna gjort sitt bästa för att förtiga, eller rent av utplåna minnet av. Det som är intressant med denna trend är att den förde kyrkan i en annan riktning är reformationen gjorde, även ifall den svarade på samma problem. Detta är något som är oerhört farligt att sätta ord på, för kosekvenserna blir eller kan åtminstone bli, att splitringen av den västerländska kristenheten kanske inte var nödvändig. Även om reformationen var ett sönderslitande som accelererade ett redan pågående skede.
Den andra stora frågan som Bireley försöker behandla är vad denna omstöpning i? De föregående fem hundra åren eller så i kyrkans historia hade består i att lyckas skapa värdsliga institutioner av en global karaktär starka nog att kunna motstå utpressning och direkt politisk styrning från de lokala prisarna, rövarbaronerna och konungarna. Detta samtidigt som de yttre gränserna mott heresierna fastslogs. Detta centrerade så klart en oerhörd makt i kyrkan händer. Vad då göra med denna makt? Protestanternas svar var tydligt, avsvär sig den. Kyrkan och den troende är inget av denna värden och skall avsvära sig den. Ge åt Caesar vad som tillhör Caesar. Huruvida utnämningen av präster och biskopar skulle lämnas åt Caesar försökte man att inte vidröra. Svaret över allt inom protestantismen kom att bli ja, så skåning om.
Det katolska svaret som Bireley tar up (och för opartiskhetens skull inte renodlar eller ens ställer vid sida av protestanternas, som oftast tonas ned) är att ge sig ut i värden. Den katolska kyrkans omstöpning bestod i att lägga ofantligt sort fokus på denna värdens fattiga (såväl andliga och fysiskt fattiga), kyrkans och kristi kärlek mot dessa istället för ett narcissistisk kurtiserande av den egna tron som blev protestantismens lösning. Man startade skolor, universitet. Över allt. Mängder av lekmannaordnar där medlemmarna avsvor sig allt utom det andra nödvändigaste for upp, de ägnade sig åt att lära de fattiga att läsa och skriva, undervisa dem i katekesen hjälpa dem att bygga ett bättre liv, lära sig ett hantverk, ett värdsligt arbete. Stora ansträngningar från klosterordnarna gjordes även att ge ursprungsbefolkningen i Sydamerika självbestämmande och rättigheter. Det slaget förlorades tillsist men måste ändå ses som en del av det katolska självomstöpandet. Och en seger vans där, dessa befolkar var människor, med en skäll som kunde vigas åt kristus, därför var ett mord på en av dem ett mord på kristus själv. Såklart blev verken den portugisiska kornan eller den spanska särskilt glad över detta. De gjorde sitt bästa för att undertrycka alla sådana tendenser. Och van.
Från universitet, till lekmannaordnar som hade karaktären av 1800 och 1900 tallest folkrörelser till klostren är det en fascinerande bild som målas upp. En bild av en tid och en kristenhet som välde värden och de fattiga istället för lidanden mott den lokala staten och tron som en privatsak.
Efter som att det inte finns så många vita fläckar kvar på historiens karta så är de flesta akademiska historiker förpassade till det beundransvärt sisyfosarbetet att försöka slå hål på dessa ofta absurda föreställningar för att efter det försöka komma underfund med vad som egentligen hände.
Eftersom att Bireley är en akademiker, och akademin idag har som ledord opartiskhet även om det sker på bekostnad av sanningen eller åtminstone tydlighet så är det inte ett lätt arbete att läsa fram ett tydligt narrativ, en tydlig tes ur denna bok. Inte för att den är otydlig, eller ägs ostrukturerad. Den följer på ett tydligt sätt den katolska kyrkan och det katolska samhällets inre och yttre liv under den angivna perioden. Men för att presentera resultatet måste det näsan framstå som att man tar ställning. Så är det alltid, i alla frågor. Framför allt där människors, för att inte nämna civilisationers öden ligger i vågskålen.
Den första frågan boken försöker förklara är frågan om det verkligen var reformationen som lärde fram till förändringen? Till den process vi känner till som motreformationen. Svaret blir ett överväldigande nja, eller antagligen nej, men inte riktigt.
Processen att reformera kyrkan och vetskapen om att så måste ske var redan i gång, den avstannade under vissa påvar. Var ofta centrerad kring vissa kardinaler och biskopar men var en trend som inte gick att förneka. En trend som de reformatoriska kyrkorna gjort sitt bästa för att förtiga, eller rent av utplåna minnet av. Det som är intressant med denna trend är att den förde kyrkan i en annan riktning är reformationen gjorde, även ifall den svarade på samma problem. Detta är något som är oerhört farligt att sätta ord på, för kosekvenserna blir eller kan åtminstone bli, att splitringen av den västerländska kristenheten kanske inte var nödvändig. Även om reformationen var ett sönderslitande som accelererade ett redan pågående skede.
Den andra stora frågan som Bireley försöker behandla är vad denna omstöpning i? De föregående fem hundra åren eller så i kyrkans historia hade består i att lyckas skapa värdsliga institutioner av en global karaktär starka nog att kunna motstå utpressning och direkt politisk styrning från de lokala prisarna, rövarbaronerna och konungarna. Detta samtidigt som de yttre gränserna mott heresierna fastslogs. Detta centrerade så klart en oerhörd makt i kyrkan händer. Vad då göra med denna makt? Protestanternas svar var tydligt, avsvär sig den. Kyrkan och den troende är inget av denna värden och skall avsvära sig den. Ge åt Caesar vad som tillhör Caesar. Huruvida utnämningen av präster och biskopar skulle lämnas åt Caesar försökte man att inte vidröra. Svaret över allt inom protestantismen kom att bli ja, så skåning om.
Det katolska svaret som Bireley tar up (och för opartiskhetens skull inte renodlar eller ens ställer vid sida av protestanternas, som oftast tonas ned) är att ge sig ut i värden. Den katolska kyrkans omstöpning bestod i att lägga ofantligt sort fokus på denna värdens fattiga (såväl andliga och fysiskt fattiga), kyrkans och kristi kärlek mot dessa istället för ett narcissistisk kurtiserande av den egna tron som blev protestantismens lösning. Man startade skolor, universitet. Över allt. Mängder av lekmannaordnar där medlemmarna avsvor sig allt utom det andra nödvändigaste for upp, de ägnade sig åt att lära de fattiga att läsa och skriva, undervisa dem i katekesen hjälpa dem att bygga ett bättre liv, lära sig ett hantverk, ett värdsligt arbete. Stora ansträngningar från klosterordnarna gjordes även att ge ursprungsbefolkningen i Sydamerika självbestämmande och rättigheter. Det slaget förlorades tillsist men måste ändå ses som en del av det katolska självomstöpandet. Och en seger vans där, dessa befolkar var människor, med en skäll som kunde vigas åt kristus, därför var ett mord på en av dem ett mord på kristus själv. Såklart blev verken den portugisiska kornan eller den spanska särskilt glad över detta. De gjorde sitt bästa för att undertrycka alla sådana tendenser. Och van.
Från universitet, till lekmannaordnar som hade karaktären av 1800 och 1900 tallest folkrörelser till klostren är det en fascinerande bild som målas upp. En bild av en tid och en kristenhet som välde värden och de fattiga istället för lidanden mott den lokala staten och tron som en privatsak.
Displaying 1 - 6 of 6 reviews