"Ut över världen rann Homo Sapiens..."
"Människan kommer från Afrika. Men varifrån där kommer de första afrikanerna?" Denna fråga, och hur dessa människor kom att successivt emigrera världen över är det som driver Lasse Berg i denna bok. En blandning av reseberättelse, och facklitteratur -- ett detektivarbete i genetik och arkeologi för att nysta upp människans ursprung, och resande fram till idag.
Redan för upp emot 100 000 år sedan finns det tecken på det som fortfarande är "den moderna människan"; "Forskarna har också kunnat visa att olika grupper gjorde likadana stenverktyg men på lite olika sätt, med skilda tekniker. Olika grupper hade olika moden även när det gällde nyttoredskap. Också det är ett sätt att definiera gruppen [...]. Olika dialekter och språk som är så utmärkande för den moderna människan har spelat samma roll."
Jag kände mig lite tveksam till hur jag skulle uppskatta denna bok. Speciellt då jag nyligen avslutat Karin Bojes bok; Min Familj genom 54 000 år, som jag uppskattade väldigt mycket och som berör precis samma ämne, om än med ett större fokus på Europa och med hennes eget DNA som utgångspunkt. Till skillnad från Karin så är Lasse Berg inte lika personlig i det avseendet, och fokuset ligger istället på Afrika och längre bak i tid - trots det så ser jag likheter i skrivsättet och både Karin Boje och Lasse Berg lyckas förmedla den vetenskapliga genetiken och arkeologin på ett inbjudande och intressant vis.
Funderingarna kring människans ursprung utgår från Lasses reseberättelse i Namibia, framförallt besöket hos bushfolket och deras kultur - ett nomadfolk vars förfäder "har funnits på plats i uppåt 150 000 år, ända sedan vårt arts barndom."
Det som Lasse lyckas med är att skapa en sammanhängande bild, en röd tråd som försiktigt nystas upp ur tidens vävnad och ger en känsla av samhörighet när man läser om de förfäder som är så lika oss än idag, som "någon gång för länge sedan suttit allihop och tittat ut i natten, [...] alla dessa våra föregångare."
Det är med stort intresse som jag läser. Lasse återkommer flera gånger till skillnaden mellan nomadiskt leverne och bofast och drar flera intressanta kulturella slutsatser i detsamma. Bland annat menar man att bofast leverne vart bl.a. en följd av övervintring som blev nödvändig i samband med migreringen till kallallare breddgrader - vilket i sin tur led till allt större grupper och successivt "kan en ledare organisera krigföring, som dessutom kan bli mer lönande än bland nästan egendomslösa nomadiserande samlare eftersom det stationära livet gör det möjligt att skaffa fler ägodelar. Rikedomar kan plundras, vilket leder till att man tvingas skydda både sina saker och sig själv [...] I det arkeologiska materialet kan vi följa hur våldet under denna process på några få århundraden eskalerar från individuellt våld till organiserat gruppvåld, dvs krig, hos det enda ursprungsfolket efter det andra, i olika delar av världen."
Det är en parallell jag inte tidigare tagit del av, men det låter likväl spännande, och visst finns logiken där. Det får en att tänka på hur vi som människor i grunden är hjälpsamma och givmilda, se bara på barn, innan dess att de faller in i våra kulturella normer som således varit ingrott ända sedan migreringen från Afrika tusentals år sedan. Just det exemplet är kanske bara en egen inbillning, men likväl är det en av kärnpunkterna som jag upplever genomsyrar hela denna bok.
En intressant skildring som spelar på paralleller av resejournalistik - blandningen blir mycket lyckad och bidrar till att återge en högst levande historia.