Det handlar om människor och falkar, om hemlängtan och hemlöshet. Om rastlöshet och tågresor. Om tonårskärlekar och mannekänger. Om att känna sig hemma hos alla och ingen, överallt och ingenstans. Om att klargöra var gränsen går mellan att njuta av livet och att skolka från det. Men framför allt handlar det om en människa och författare som försöker göra upp med sig själv och sitt rotlösa liv.
This is an interesting tale of feeling at home everywhere and not really having a home anywhere; of wanting more than anything to get away from home and longing to go home again when out in the world. It’s about a thought the author mentions twice in the book: “The person who is happy about little things has a lot to be happy about.”
Trevlig läsning. När den är som bäst är historien en blandning mellan Klas Östergren och Stig Larsson fast jazz är utbytt till eurodisco och absurdism till glamour.
Tyvärr fastnar Hagman emellanåt i tradiga ”loopar” som mest kan liknas vid när podden Stiljournalen har sina småaktiga prator om (ny)rika, ni som vet vet.
Enligt mig är det stora problemet att författaren struntar i ”show don’t tell” och istället tell:ar sönder stora delar av romanen. Annars hade det varit en solklar 5a.
Tycker boken summerar en typ av person som ständigt söker en fristad men aldrig finner den. Den ger perspektiv på hur livet skulle kunna ha sett ut för en nomad som har en vilja att hitta hem men att rädslan för ”svensson-livet”, eller vilket liv det nu mår vara benämnt med ett vanligt efternamn i det landet, ser ut. Klassiskt men samtidigt tråkigt. Eller nytänkande och eget men samtidigt personlighetslöst, vilset och förlorat. Som att alla sätt det går att leva på inte duger nog eller ger tillräckligt med dopamin för att välja som sin väg. Forma sig efter. Samtidigt som det går att finna något vackert i det hela så är det också sorgligt att läsa och se hur en person kan vara så vilseledd. Inte av någon eller något utan av sig själv. Rena instinkten att bosätta sig är inte tillräckligt för att vilja anpassa sig.
Den gav mig en fundering på vad man själv vill och vilka vägval man vill/kommer välja. Vad blir bäst? Ska att ”nöja” sig vara nog för att bli lycklig eller är ett febrilt sökande till perfektion den rätta vägen? Och baserat på valet mellan de två, hittar man då till slut rätt? Kompromissa eller strikt fördöma?
När ”Hagge” (haha) är i zonen är han kanske bäst i Sverige. Här är han i zonen i varenda jävla mening. Och hans lyckas skriva fram något roligt, rörande, banalt och oemotståndligt om ensamhet och rotlöshet, som ärligt talat känns oöverträffat.
Slumpbok från en bokbörsen-låda böcker. Ett litet tidsdokument a la 2002, som åldrats sådär. Författaren beskriver lite roande, ibland krystat, om nån slags depraverat jetset-flängande som frilansande nöjesjournalist-bartender-krönikör…. Det är ängsligt och ibland ansträngt men också lite roligt. Han jobbar hårt för att låta ömsom uttråkad, ömsom passionerad, i takt och ur led med sin samtid - samtidigt. Samtidigt känns det som en snudd på orealistiskt naiv tid, internets första ljuva år med globalisering o knappt några sociala medier tendenser, smartphones, och nästan Stefan Zweig-likt kåserande om det glada kulturlivet..Man undrar lite vad som hänt Per Hagman tjugo år senare.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Svårigheter att hålla isär verklighet och fiktion är verkligen ingen nackdel inom litteraturen, tvärtom är det en förbättrande svårighet. Hagmans roman har egentligen inget behov av sådana men ont gör det ju inte direkt. I övrigt : Tomhet, ytlighet, tillbakablickar, namedropping, resor och en stor dos intelligent introspektion
Hagman försöker hitta var han hör hemma någonstans och sökandet sker i såväl Rom, Stockholm, Kairo och Västgötaslätten. Intressant och man vill läsa vidare trots en del tröttsamma upprepningar och att man ibland kan ifrågasätta vad det här sökandet egentligen går ut på.
Läste denna för ca 25 år sen. Tänker på titeln fortf ibland. Jag hade just flyttat hem tillbaka till Sverige och kunde relatera till många av författarens tankar. Minus drogerna då. Minns att boken betydde en del för mig då och att jag läste allt jag kunde hitta av Hagman.