Carl Stensons röst står klar och levande - trots att hans dagböcker, som denna bok utgår från, nedskrevs till största del för över hundra år sedan. I förordet skriver Åke Runnqvist, redaktören för Bonniers, att manuskriptet som inlämnades av änkan och dottern, stod ut bland alla dåliga o medelmåttiga memoarer som en text och ett innehåll med en sällsam kvalitet. Att Stensons hela yrkesliv ägnades som kusk och chaufför åt svenska hovet låter möjligen som om boken utgör grogrund för skvaller och glättighet. Men sådant stod Stenson över. Han berättar rakt upp och ned, sakligt och osentimentalt om rangordningar, hur hans begåvningar och drömmar måste stå undan för att tjäna de högtställda människor som nyttjar underställda stundtals som livegna slavar. Medan Sverige kliver upp och framåt i mer demokratiska former står ofta hovets personal mellan alla stolar, ofta föraktade av samhällets arbetare och av hovet ansedda som någon slags underställda varelser som aldrig bör gynnas egna liv.
Boken berörde mig och kastade ljus över ett sekelskifte och över Europas utvecklingsskede, före och efter 1a världskriget, på ett vis att jag hade svårt att släppa den. Och nu känner jag mig manad att rekommendera den till alla som liksom jag alltid hungrar efter att lära mig mer kring historiska skeenden och om det mänskliga.