Detta är en lärobok i analys av romaner, noveller och andra former av skönlitterärt berättande. I boken introduceras och diskuteras centrala termer inom den moderna narrativa analysen som berättare, fokalisator, röst och berättarnivåer men också mer tidlösa begrepp som tema, myt och genre.
I samband med presentationen av flera av begreppen utförs exempelanalyser. Det gäller verk av så skilda författare som Voltaire, Mary Shelley, Edgar Allan Poe, Jack Kerouac och Stig Dagerman. I några avsnitt vidgas perspektivet och skiftande sätt att relatera den studerade texten till olika typer av kontexter, intertexter och andra medier demonstreras. I andra avsnitt står aspekter av textens konstruktion i centrum.
Boken avslutas med två kapitel om Hjalmar Söderbergs Pälsen respektive Selma Lagerlöfs Hämnd får man alltid.
Boken är i första hand avsedd för den grundläggande utbildningen i litteraturvetenskap på universitet och högskolor men kan också vara användbar för andra litteratur- och medieintresserade grupper.
Boken är som den säger en (kort) introduktion till analys av skönlitterära verk. Som sådan så fungerar den bra med korta genomgångar av olika teman som kan vara värda att titta på om man tänker sig att analysera en bok utifrån ett akademiskt perspektiv. Problemet jag finner med boken, eller snarare med dess författare, är vad som de anser vara värt att analysera. På sida 30 skriver de "I populärlitteraturen är oftast intrigen det viktigaste. Som läsare vill man veta vad som händer. Om hjälten klarar alla de hinder som ställs i hans väg. I den seriösa litteraturen däremot är intrigen bara ett av många sätt (karaktärerna, miljön, berättartekniken, symbolerna) för författaren att leda läsaren till textens tema." Något senare skriver de vidare (s 34) "... litterära verk kan innehålla flera teman och olika läsare kan se olika teman i samma text." Så å ena sidan så är det främst (bara) seriös litteratur (och vem bestämmer vad detta är?) som är värd att analysera ordentligt. Men å andra sidan så kan olika läsare se olika saker i samma text. Vad författarna menar med seriös litteratur tycks främst vara A) äldre och B) handla om folk som mår dåligt på olika vis. En inte ovanlig syn från folk som anser att de kan bestämma vad fin smak är. Jag undrar vad de hade sagt om Dan Simmons populära Hyperion böcker, eller Kim Stanleys Robinsons Mars böcker eller tematiken kring makt och ansvar i Game of Thrones? Jag anser att man skall vara mycket försiktig att sätta sig som smaksdommare över andra. Bara för att man själv inte förstår sig på någon specifik sak, betyder det inte att det inte finns andra personer som kan analysera dessa ting på ett gott sätt. Så Holmberg & Ohlsson skulle kanske sätta sig in i populärstudier innan de dömer saker som de inte förstår.
Ok introduktion men exemplen är inte alltid rätt till mig och boken upplevs kort. Att gå till relevanta delar i Litteraturens Historia i Världen fungerar bättre.