En gripande och hoppfull askungesaga i 1700-talets Sverige
Det är sent 1700-tal och Edsbergs slott i Sollentuna utanför Stockholm sjuder av liv. På ladugårdsplanen samlas drängarna och traktens torpare för att tilldelas dagens arbetsuppgifter, fiskare lägger ut sina nät på Edsvikens vatten, i köket styr kokerskan över en rad pigor och från slottets salar hörs glada röster.
Marias far är förman på Edsberg. Han är fruktad och våldsam. Oftast är det hustrun, en kuvad och uppgiven kvinna, som får känna på hans knytnävar, men även Maria och hennes bröder råkar illa ut. Faderns uppfostringsmetoder har gett Maria en höftskada och hennes haltande gång och bortkomna sätt är ständigt föremål för traktens skämt och jämnårigas trakasserier. Skammen och hjälplösheten över det som sker i hemmet har ytterligare ökat hennes ensamhet och plåga.
Marias enda riktiga glädjeämne är musiken, att lyssna till den mäktiga orgeln under söndagens gudstjänst och spelmannens sprittande toner på logdanserna. I sällskap med musiken glömmer hon sina sorger och i hemlighet spelar hon på morfaderns fiol.
En kväll är spelmannen sjuk och de danslystna edsbergarna står utan musik. Maria tar fiolen och stråken och de överraskade åhörarna tror inte sina öron när de hör polka, schottis, hambo och vals ljuda under hennes fingrar. Dold bakom klungan av människor lyssnar en av samtidens mest framgångsrika musiker och det kommer att föra Maria till Stockholm och Gustav III:s hov.
Men när den unga prästen Johan Stjärna tillträder en tjänst i Sollentuna tar hennes liv än en gång en ny vändning.
Detta var min första bok av Elisabet Nemert och jag älskar hur hon blandar historisk fakta med egen fiction och fantasy. Det är extra spännande att boken utspelar sig på platser som man idag kan skåda och läsa mer om. Det är fascinerande hur hon inspirerats av Sollentuna och skildrar detta på ett inspirerande och spännande vis som gör att läsaren vill veta mer om orten.
Rätt så välskriven, även om författarinnan har en tendens att återanvända vissa speciella uttryck. Det tar bort från trovärdigheten när helt olika karaktärer ibland formulerar sig exakt likadant som varandra. Detsamma gäller all överdriven och kliché kärlek, och om man inte tror på kärlek vid första ögonkastet kan det komma att bli en nagel i ögat för en.
I övrigt är boken väldigt imponerande gällande trovärdighet, speciellt porträtterandet av sorgen (måste erkänna att jag blev tårögd vid ett flertal tillfällen). De viktigaste karaktärerna är väldigt tredimensionella, och nästan hela boken är centrerad kring deras karaktärsutveckling. Alla miljöbeskrivningar och detaljer är också nästintill fläckfria.
Jag tror att om man gillar historia, Jane Austen-aktiga kärlekshistorier, mänsklig psykologi och/eller snyfthistorier så har man definitivt hittat rätt bok. Om däremot ogillar något av det, särskilt snyfthistorier, så borde man nog leta vidare.
Underbar vuxensaga, historisk romance i mina hoods. Härligt med fiktiva karaktärer blandade med riktiga på riktiga platser och vid riktiga händelser. Perfekta godsinta huvudkaraktärer som vänder kinden om och om men godheten segrar ändå. Lite irriterande men perfekt feelgood julläsning 😉 ibland behöver alla fall jag bara lite mer ljus i världen och att dyka i goda sagornas värld. Vore spännsnde att veta vilka har en historisk koppling och mer om författarens research arbete. Sveriges Ann-Christin Antell 😍
This entire review has been hidden because of spoilers.
Om man ser den som en helt orealistisk feelgood så är den ganska bra. Det dock irriterande att hon sätter den berättelsen i en historisk kontext som inte alls passar berättelsen Det mesta är historiskt fel, alltifrån hur människorna tänkte till rena fakta. Intressant att jämföra med Brunners bok om Bellman, samma plats, samma tid men där slutar likheterna.
Jag gillar de historiska detaljerna och psykologiska insikterna. Samtidigt fann jag att det ofta lite för lätt att i förväg lista ut vad som skulle hända.