Som artonårig värnpliktig skickas ryssen Arkadij Babtjenko till kriget i Tjetjenien. De unga soldaterna misshandlas dagligen av veteranerna och traumatiseras för livet i striderna med den tjetjenska gerillan. Babtjenko tecknar våldets skoningslösa spiral: veteranerna pressar de värnpliktiga på pengar för att köpa sprit och heroin, de värnpliktiga säljer vapen till gerillan för att kunna betala, gerillan anfaller de ryska trupperna med deras egna vapen och veteranerna tar ut sin vrede på de värnpliktiga.
Efter fyra år i armén återvände Babtjenko till Moskva. För att bli fri från sina mardrömssyner började han skriva. I dag räknas Babtjenkos bok om krigets absurditet redan till de stora krigsskildringarna. Han arbetar som krigsreporter på Novaja Gazeta och var kollega till Anna Politkovskaja.
"Jag älskar dig, krig. Jag älskar dig för att min ungdom, mitt liv, min död, min smärta och min rädsla finns i dig. För att du lärde mig att också det värsta skitliv är tusen gånger bättre än döden. [...] Många år har gått, men jag har inte kunnat älska någon som dig. Som artonåring kastades jag in i dig som en naiv pojke, och jag dödades i dig. Och jag återuppstod som en hundraårig gubbe, sjuklig, med nedbrutet psyke och tomma ögon. Du finns för alltid i mig. [...] För mig finns det inte längre någon fred. För mig kommer det hädanefter alltid att vara krig. Och jag kan inte längre leva utan dig."
Hjärtat bultar i bröstkorgen från början till slut när jag skriver detta. Lägger ner boken, tar upp den igen. Håller den i händerna och blundar. Vad är det egentligen jag har läst? En otroligt stark historia. Den första boken jag läser ur en ryss perspektiv från kriget i Tjetjenien. Vi slängs nästan rakt in i kriget. Det jag uppskattar särskilt mycket är att texten är vad det är. Historien är rättfram, svart på vitt, verkligheten ligger där och förskönas inte under långa poetiska uttryck. Det vidriga med krig ligger där som en tung vikt över själen fram till sista ordet. Egentligen för mörk för att kunna räddas med ironi - det vet han nog själv.
Vill bara läsa om den igen. Möta alla karaktärer. Visste att pennalism förekom inom den ryska armén, men inte i denna utsträckning och på ett sådant brutalt sätt. Det är som att man för var ord och var sida Babtjenko skriver känner hur han och hans kamraters själ vittrar sönder och bildar tomma, svarta hål i bröstet på dem allihopa. Hur en hel generation unga män skickas ut i ett krig de inte förstod sig på, helt oförberedda, medan de dog på löpande band. Kommer bära med mig denna bok en lång tid framöver.
Hårresande, fruktansvärd beskrivning av ett meningslöst krig. Även om inte allt skedde exakt så som står och om inte allt är 100% självupplevt, så känns det som att det ger det en god inblick i sovjetiska/ryska krigsmaskineriet (mer grus än maskin, om man säger så). Intressant också i MH17-tider; om organiserade ryska stridskrafter fungerar så här, hur fungerar då oorganiserade ryska separatister...?
Vedervärdig berättelse med tjetjenienkrigen som fond. Ohyggliga krigsbrott och en institutionaliserad brutalitet mot de egna. Allt speglat med en rak, effektiv prosa som då och då blommar upp i vackra, rasande analyser.
Russlands (andre) krig i Tsjetsjenia skildra av en depressiv russisk krigsreporter og som burde være pensumlesing for alle på videregående i hele verden. Som kvinne i et sivilisert, moderne samfunn ble jeg helt overbevist om 1) Russland er ikke i stand til å vinne en eneste krig, og 2) Russland består av folk som ikke er vel bevarte. Boka omtaler også den berømte krigsscenen der russerne prøver å innta Grosny med tanks, og viser gjennom boka at det bare er en av veldig mange tabber de begår, gang, på gang på gang, men viktigst av alt viser den hvordan livet som soldat på bakken er.
det är ofattbart att en armé kan organiseras så illa på 90- och 00-talet. är det någon skillnad idag, i ukraina? sannolikt inte. med så lite respekt för ryska liv. (att ingen respekt finns för fiendens liv går det ju trots allt att förstå.) men här är det lidande för lidandets skulle, för alla ska ändå dö och det spelar ingen roll om dom gör det i strid eller i förläggning. jag sträckläste "krigets färger". det är en enastående krigsskildring som skildrar inget krig utöver det med dom egna.
One of the best and most realistic portrays of a war I ever read.. Its a brutal portray of how a war transforms man.. I still recalls the last words of the book as it where to day even if it where more than 10 years since I read the book.. What struck me when I read it was the fact that it gave a sudden realiatic insight in war that is not to fare away in time...
En naken beskrivning av krigets obarmhärtighet, genom den enkle soldatens ögon. Sällan har jag läst en text med så brutal närvaro i adrenalinets skräck och likgiltighetens passivitet. Det är skitigt, gnagande hunger, smärtsam köld och hetta, omänskligt, avtrubbat. Och mitt i allt högst levande; kampen för att leva, överleva. En känsla som inte låter sig beskrivas, men ändå. Han lyckas ganska bra. Tydligt självupplevt. Och som läsare förstår man lite mer. Man förstår att striden är något extremt vaket och levande. Att allt handlar om att överleva. Att det inte är vänskap mellan soldater utan något mer. Ett totalt ömsesidigt mål och samarbete för överlevnad. Att man inte kan leva ett vanligt liv efteråt.
Uppvisar ryska armén och två krig ur soldats perspektiv, med bl.a upprepad misshandel av de i lägre rang varande, tomheten inuti person, misär under tjänstgöring och hemlängtan vid fredsdiskussioner. Vikten av närmaste gruppens samhörighet och hur krig kan tömma vardagligheter ur livet och göra det icke-vardagliga till norm. Stundom fruktansvärt att läsa, men tankeväckande och öppnande i temat. Intressant att landets krigsföringsmetoder, arméns interna förnedring och misshandel verkar fortgå än idag, vilket författaren förutspår.
”All around us, the war is raging, and as usual, not a single soul understands a damn thing.” Babchenko's memoir about his time as a young signal soldier in the Chechen wars unfolds the horrors of war. What a hellhole. Wars are always dreadful. But described by Babchenko, with the constant uncertainty, bullying, abuse, hunger, exhaustion, cold, dampness, lice, thefts, it becomes a claustrophobic experience.
Den här boken krossar alla illusioner om att "de är ungefär som vi". Ryska armén är (fortfarande: se Butja) en plats där soldaten brutaliseras, i syfte att utan samvete kunna misshandla, tortera och mörda. Man äcklas av innehållet i den här boken, särskilt som exakt samma dynamik lever kvar mer än tjugo år senare. Vilket för övrigt författaren förutspår i boken.
Tyckte passagen om den onda spiralen av stöld var den mest gripande. Den fick mig att förstå att man som soldat bara levde för dagen. Att man behövde stjäla för att återlämna det man va skyldig högre ämbeten. Det biter en själv i svansen i det långa loppet och att kriget då bli lönlöst. Blod gjuts i onödan för att kriget bara måste fortgå.
En hemsk men mkt välskriven skildring av människors brutalitet, krigets meningslöshet och oändliga plågor, denna gång i Tjetjenien, men också om medmänsklighet, vänskap och lojalitet. Mkt bra uppläsning av Lars Winclair.
Ett gripande vittnesmål ifrån de två krigen i Tjetjenien. Halva boken beskriver den brutala pennalismen inom den ryska armen och den andra halvan beskriver kriget. Det är verkligen ingen bok som hyllar kriget utan snarare visar dess meningslöshet och hur det kom att förstöra en hel generation. Poängmässigt skulle jag säga någonstans mellan fyra och fem.
Antikrigsbok som brutalt detaljerat beskriver hur rått och meningslöst krig kan vara. Särskild vikt läggs vid hur vanliga människor förvandlas till djur och aldrig mer blir riktigt mänskliga igen.