Spelet schack ses av sina anhängare som den arena där den intelligenta och kreativa eliten verkligen får visa sig från sin rätta sida. Dels känns väl detta riktigt när man läst denna bok, även om den ”intellektuell och kreativa eliten” känns mindre attraktiv. Denna utvalda skara representeras i den här historien av schackmästaren Lev Garsparjans, vilkens fikterade version av en historia denna bok är; som i sin tur är skriven av Garsparjans barndomsvän Timsojenko. Lite småintressant berättartekniskt, även om jag inte är helt säker att det betyder något för historien Gasparjans ska spela sitt livs viktigaste match om världsmästartiteln, mot underbarnet Vezjinskij, som representerar en slags slappare hållning till ”spelet”. Gasparjans är själv en slags övermänniska, vars liv är helt ägnat mot schackspelet och han föraktar den omgivning som inte har detta mål som han menar borde vara målet för allas liv, vilken gör att han har en irriterad attityd gentemot de som inte delar hans mål, bland annat sin son. Denna relation är väl bland den mer intressantaste i hela boken, då man där ser Gesparjans personlighet i ett ganska kritiskt ljus. Annars lyckas Fredén ganska väl att göra en sympatisk bild av huvudpersonen, som inte tänker på något annat vis än schack, där även spelets hemligheter blir tydliga även för oinvigde. Slutet känns dock mer lättvindigt, även om det knappast är ointressant eller väntat. Flera trådar ligger fortfarande lösa och karaktärerna står lite för oförändrade för att det ska bli ett riktigt toppbetyg. Dock en oväntat intressant bok där övermänniskan definitivt gör sin återkomst.