För några år sedan skrev litteraturkritikern John Self att han var Keith Ridgways perfekta läsare. Att ingen annan därför kunde få samma kick av att läsa Ridgway som han. Han skrev det med glimten i ögat, men jag förstår precis vad han menar för jag känner samma.
The Long Falling är Ridgways första roman från 1998, och kom enligt honom själv till innan han hittat sin röst. Det stämmer bara delvis. Läs sidan 18, där Ridgway i tre vindlande stycken nålar hela bokens essens. Om att falla. Om att låta sig själv falla. Från en hög höjd. I en mindre skicklig författares hand vore det en klyscha, så inte i Ridgways.
Med trovärdig röst berättar han om Grace, en medelålders kvinna, som en gång i ett ögonblick förlorade ett barn och som efter årtionden av misshandel tillåter sig att förlora fotfästet, för att falla är enda vägen bort.
Redan innan Ridgway till fullo hittat sin röst var han en betydande författare. Vore han svensk hade priserna regnat över honom, nu finns han inte ens översatt. Ska jag tipsa om en författare du inte känner till men absolut ska läsa är det Ridgway. Beroende på vem du är kan du antingen börja med Animals, Hawhtorn and Child eller The Long Falling. Men vad du än gör, läs läs läs.