Som fristående bok skulle jag inte rekommendera Saga från Valhalla. I denna bok gäller det att en känner till karaktärerna, deras bakgrundshistorier samt världen de lever i. Gör en det är denna bok en underbar avslutning på en spännande trilogi, som verkligen får cirkeln som påbörjades i Freja att slutas.
Saga är numera en vuxen kvinna, tränas till att bli prästinna, men är osäker på att våga följa sin blodslinje, som härskare över Vanaheim. Freja försöker styra sin dotterdotter, men är frustrerad över hennes ovilja att acceptera sitt arv.
Samtidigt ändras allianser som tidigare varit självklara och nya måste formas för att rädda världen såsom våra huvudkaraktärer känner den.
Boken är spännande skriven och det händer mycket. Dock är det en del av de nya karaktärerna som bara dyker upp utan mycket bakgrund, vilket gör att deras motiv blir svåra att följa. Även om jag på ett sätt gillar hur den fria sexualiteten skildras, efter ett tag blir det entonigt att läsa om styvnande hårdheter och värkande sköten.
Efter att ha läst en trilogi där varje del innehåller något sorts krig, är det inte förrän i slutet det, för mig, blir tydligt hur Johanne Hildebrandt har använt sin egen erfarenhet av krig för att kunna berätta om det och att det är väldigt skickligt gjort. Slutscenen för Freja visar verkligen på detta.
Denna bok knöt ihop sagan om Valhalla mycket väl och jag kommer att sakna personerna från bronsåldern.