Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist. She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Smärtsam vandring genom dödsskuggans dal. Huvudsakligen skriven på fri vers, med några korta prosaavsnitt insprängda. Versformen gör att texten får vara luddig, och genom det mångtydiga låta läsaren själv tolka ordbilderna och ta till sig det som berör. En mycket smärtsam text, bitvis svårtolkad. Är väl det enda som Kerstin Ekman skrivit på vers. OM det är självupplevt eller inte är inte huvudsaken.
Sidan 22 säger på prosa att "Den som jag skriver om är en bekant till mig, nitton år och fyra månader yngre, slät utanpå, inuti sönderskuren av en bussmotor på tomgång..." (Uff, det gör ont att läsa, även som metafor).
Men på sida 79, står det dock: "Jag skriver inte om en avlägsen bekant till mig. Jag skriver om mig själv. Jag vill berätta /.../"
Med tanke på alla olika skilda textavsnitt, kan det vara en blandning, både eget och andras, så som författande ofta går till. Oavsett vad för trauma det handlar om: olycka, missfall, operation, abort, psykiska problem, självmordsförsök - det kan vara ett, flera eller alla - så kan många relatera till allt eller delar. Alla har något trauma. Boken kom i tryck 1990, men texten dateras på sista sidan till "Smådalarö 1984". Så denna 'avlägsna bekant', skulle kunna vara det egna jaget nästan tjugo år tidigare (1964?).
Trauma som förträngs och förvanskas både medan det pågår, och efteråt, tills man bearbetat den nog för att komma ut på andra sidan. Ett avsnitt på slutet känns inspirerad av Inannas nedstigning i underjorden, med de sju portarna, där hon kläs av lager för lager.
Jag har ju nyss läst "Rövarna i Skuleskogen", där Xenia dragits ner i underjorden (av sitt eget psyke eller av någon förövare? Det utreds aldrig). Det finns en ännu tydligare nästan identisk referens. I Rövarna har en kvinna en svår förlossning, i synnerhet efterbörden är plågsam, för med den kommer ett ofullgånget trollbarn ut. Och i "Knivkastarens kvinna" står det på sida 11, på första raden: "Han tog livet ur mig." Och sedan i mitten på sidan: "Hugo såg dem på patologen, det var två fina foster."
Och ytterligare längre ner, de sista versraderna: "Men Hugo ljög av artighet för det ena var ett trollfoster och hade rompa."
Sid 55: "Värre är att din olycka är en annan än den du säger."
Hela texten är i alla fall en nedstigning, i smärta och myter, för att sedan långsamt återkomma till livet och verkligheten.
Jag drömde i natt. Vanligtvis så minns jag inte mina drömmar men den här är helt tydlig. Jag var i en stad med många backar. Den var bekant och inte bekant. Jag gick uppför en backe och kom in i ett slags hotell. En vacker ung kvinna stod där, hon hade långt ljust hår. Hon var bekant och inte bekant. Jag log åt henne. Hon kysste mig lätt på läpparna. Sen kysste hon mig igen. Jag förstod inte varför. Jag sprang nedför backen med stora språng. Jag nästan flög. Hon sprang efter. Det är lättare nedåt, sa jag. Hon höll med. Jag ska ge dig min address, sa jag. Jag tog en penna och försökte skriva men bokstäverna ville inte forma sig. Jag försökte med en annan penna, sen en annan. Det blev alltid detsamma. Plötsligt upptäckte jag att en äldre kvinna stod bredvid mig. Hon var bekant och inte bekant. Hon såg inte glad ut. Får jag presentera min fru, sa jag. Jag kände mig förfärligt generad. Sen vaknade jag.
Knivkastarens kvinna är psykotiskt trösterik och samtidigt helt jävla bottenlöst sorglig. Man förstår ingenting och man förstår allt, Kerstin Ekman är liksom en hel värld. Tappade bort mig i och lämnades oberörd av ganska långa sjok, men så kom en sida som plötsligt golvade mig. Kanske är det psykosens verklighet, kanske är det Kerstins. Kanske är det allas. Börjar luta mer åt det. Om inte annat: läs för alla väl valda ord. Även fast man inte förstår dem.