Segismundo: de las memorias de un príncipe barroco polaco

by Lars Gustafsson

Barcelona. 20 cm. 277 p. Encuadernación en tapa blanda de editorial ilustrada. Gustafsson, Lars 1936-2016. Traducción del sueco de Jesús Pardo. Traducción Sigismund. Pardo, Jesús. 1927-2020 .. Este libro es de segunda mano y tiene o puede tener marcas y señales de su anterior propietario. 8476690290

Genres: Swedish Literature, Scandinavian Literature, Fiction

Paperback

First published January 1, 1976

About the author

Lars Gustafsson was a Swedish poet, novelist and scholar. He completed his secondary education at the Västerås gymnasium and continued to Uppsala University; he received his Licentiate degree in 1960 and was awarded his Ph.D. in Theoretical Philosophy in 1978. He lived in Austin, Texas until 2003, and has recently returned to Sweden. From 1983 he served as a professor at the University of Texas at Austin, where he taught Philosophy and Creative Writing, until May 2006, when he retired. In 1981 Gustafsson converted to Judaism.

Reviews

[Henrik Dalgard · Rating 5 out of 5]

Bland det bästa jag läst av honom. Underbart galen.

[Eva · Rating 4 out of 5]

Kanske fem stjärnor!? Kanske bland det bästa Lars Gustafsson skrivit. Metaroman. Jag tycker om när han talar rakt till mig, avbryter sig mitt i texten, börjar om, visar att allt är påhitt, samtidigt som han hela tiden refererar till sin samtid. Denna fjärde bok i 'Sprickorna i muren'-serien rör sig främst kring det depressiva året 1973, med oljekris, Norrmalmstorgsdrama, militärdiktaturer, krig ... Inte konstigt att författaren går genom skärselden, och fasar för att bli galen.

I de tidigare tre delarna har jag hittat känselsinnet, luktsinnet och synsinnet. Denna gång hittar jag hörselsinnet. Kärleksobjektet är dock betydligt mer svårfångat. Aldrig syns kärleken så avlägsen som när man är deprimerad. Konstnärinnan G., får dock stiga ner i helvetet, och uppleva den sterila utopin som det värsta som kan driva henne/honom till vansinne. När den reptilt uråldrige demonen rör vid G. tänds en obehaglig pornografisk eld, så intensiv att hon 'hör' hans hjärta. Vanligen känner man väl pulsen, men hur många kan 'höra' ett hjärta?

Lars Gustafsson har dock en kär väninna han skriver brev till, Zwatt, som fäster håret bakåt i knut, på ett sätt som lämnar 'öronen fria'! Han litar bara på kvinnor med den frisyren, de som lämnar öronen öppna, med dem kan han tala ytterst uppriktig. Till hennes öppna öron, som liknar hans mormors öppna öron, den enda han litade på som barn, vädjar han, uttrycker han sig till. Och liksom den tredje delen avslutades med synsinnet, genom att låta den färggranna soluppgången träda fram, avslutas denna fjärde del, med en flöjtspelande Faun, som tutar ikapp med bilarna, och visslande härmar en fågelkonsert. Notera Debussys stycke 'En fauns eftermiddag'.

Så vem är titelns Sigismund? Barockfursten, sonson till Gustav Vasa, kung Sigismund III av Polen. En aspekt av Gustafsson så klart, den deprimerande, förstenade, likt gravmonumentet i sten. Men trots att Mozart aldrig nämns, får boken mig genast att tänka på hans opera 'Don Giovanni', där den evigt otrogne Don Juan, straffas genom att stenstatyn av Kommendören, Fadersgestalten, tar honom ner i helvetet. Gustafsson 'fnissar' dock åt religionspsykologiska teorier om att 'Gud' skulle vara en Fadersgestalt. Gustafsson menar att vi skapar våra Gudar till vår egen avbild, som Egots avbild. Deprimerade kritiserar vi oss själva. Gustafsson försöker i det längsta avvisa Sigismund (de tycks ha samma typ av skägg?), men på slutsidan kommer Sigismund i full gala hem till Gustafsson och skäller ut honom efter noter. Är det en fördömande fader i alla fall? Eller hans inre kritiker?

Även om Mozart inte nämns, så är boken full av andra kompositörers namn, från Monteverdi till Mahler. Det finns ett visst stråk av hopp, även om det tycks ha fastnat i 40-50-talen, när man cyklade med vinden blåsande i håret, Frihetsvinden, som här kallas 'Monteverdivinden'. 1973 relateras även etapp sex i ett östeuropeiskt cykellopp, motsvarande Tour de France, som 1948-2006 kallades Fredsloppet.

Boken är full av ljud av alla slag, inkl. åska, trafik, fåglar, moster Claras altröst, skvalande vatten, och mycket annat, ända ner till den brummande orgelton som tycks vara den grundläggande ångestton som uppfyller hela universum, under hans depression.

Texten är mycket rik, den är som ett musikaliskt tema med variationer, återkommande sägs: "Vi börjar om. Vi ger oss inte." Som en symfoni av olika uppslag. Han berättar i jag-form, väver in science-fiction avsnitt, episka avsnitt ... Det är en text som inte går att sammanfatta. Jag har bara dragit i en tråd. DEt finns så många fler. Och i det här upplägget gillar jag det.

[Ben · Rating 4 out of 5]

You don't argue by force, least of all if you are omnipotent and benevolent.
"How's this: higher plan?"
"Did you really say, higher plan?"
"Yes, indeed." Higher plan, did you really say that? Not even the minister of finance would venture into such misguided casuistry.
"Tell it like it is. You have no damned idea where you're going, you're falling blindly into time's endless wellhole like all of us, and the distant galaxies are falling with you. You're a blind animal beyond the distant radio horizon of the universe, more intelligent than we, that's true, since you created us, but far from conscious of who you are, engrossed in the millenium-slow thumping of your huge, dark heart, endlessly listening to the cascade of quasars that roar in your own interior, surprised as a young mother at the first sporadic spasms of consciousness in your enormous womb.
Of course you're a young mother! I know who you are, a mentally retarded girl whom someone has got pregnant and who is sitting in the dayroom of a mental ward, despised by everyone in your unsightly institutional dress, which stretches over your large shapeless stomach, and uncomprehending, with huge empty eyes, you feel the unborn life kicking inside you. Only that way can I love you.

[Erik Wallmark · Rating 4 out of 5]

Bland det bästa och märkligaste jag har läst av Lars Gustafsson.

[Luis Rolando Durán Vargas · Rating 3 out of 5]

Un paseo alucinante por vidas y recuerdos que pueden marcar a una persona o al mundo entero. Por momentos me llevó por los caminos de la Reina Loana de Umberto Eco, sobre todo con la alucinó a los cómics de Flash Gordon y la belleza mal dibujada de una guerrera extraterrestre, vaporosa y temible.

Es una novela curiosa, que a veces parece abordar lugares comunes o simples, pero de pronto se desarrollan con asombro.

Recomendada!