”Inte visste hon att vem som helst kan bli ett ödehus. Över en dag kunde det gå, att bli något nödtorftigt uppstagat, något som höll på att falla samman. Den dagen. Jag förlorar orden när jag går tillbaka till den dagen. Det blir inga kvar.”
När Evas pappa oväntat dör på sovrumsgolvet hemma i Luleå går hela hennes tillvaro, ja, till och med hon själv, itu. Pappa var tryggheten, hennes norrbottniska rotsystem. Nu vet hon inte hur hon ska förhålla sig till det som är hennes barndoms trakter, dem hon lämnade nitton år gammal påhejad av den flyttpolitik som tömde glesbygden på ungt blod. Eller vad hon ska göra med det kära Marliden, farmor och farfars gård som hon nu har att sköta ihop med den impulsiva och snåla farbror Birger. Och så är det Larsa, som rasat in i hennes liv med truliga tonårsbarn och en mer än normalt svartsjuk exfru. Inte är hon förmögen att älska någon nu?
”Alla måste söderut” är en varm och vemodig roman om kärlek och sorg, och om den identitetskris som ofta drabbar den som lämnat sin uppväxtort och klasstillhörighet för att påbörja ett nytt liv. Om längtan hem – var eller vad det nu är.
På åttiotalet tömdes Norrbotten på unga nyutexaminerade. Det skedde i ”flyttlasspolitikens” namn och innebar avklippta rötter och bidrag från AMS – arbetsförmedlingen eller Alla Måste Söderut. Detta är fundamentet som den här underbart roliga, välskrivna och personliga romanen vilar på. Avvägningen mellan högt och lågt, trams och allvar, struktur och individ är mästerlig. (Det är kanske bara några få överdrifter och utsvävningar för många för min smak.) Redan i Marie Lundströms debut bländade prosan mig men då som solkatter stundtals, här är det mer som ständigt helljus rätt i nyllet.
Jag känner sån oerhörd värme för Eva som det handlar om och som tycks dela flera erfarenheter med författaren (som jag för övrigt känner lika varmt för). Hon kommer från en håla i norr, växer upp med sin pappa, flyttar till huvudstaden och lägger där allt krut på arbetet. Hon känner sig som en ”byfåne med sminkat kontorsansikte”, har problem med gränssättning och anknytning och vill inte ha barn. Bara i vissa stunder öppnar hon sig och då i samtal med sig själv, annars är hon ”sluten som ett hjortronkart”.
”Sorgen plockade bland bilder jag inte själv valde.”
Evas älskade pappa dör precis när vi lär känna henne vilket spär på hennes redan hemtama känslor av rotlöshet och utanförskap. Det är Tilda 18+ i Kaffe med mjölk, som blir Jenny 28 år i Inget ska växa över mig som nu är Eva 38. Osäkerheten kvarstår i glappet mellan dikotomierna som representeras av huvudkaraktärerna i storstan och de anhöriga som är kvar i norr; staden vs landet, modernitet vs tradition, språk vs tystnad.
”Det var inte synd om stockholmarna. De ville ha det på det här underliga viset. Och jag fick erkänna att det inte var så pjåkigt.”
Den här romanen påminner mig om varför jag älskar litteratur så vansinnigt mycket. Jag som läsare får ju nämligen ta del av musslan Evas hemliga tankar som hennes partner, vänner och kollegor bara kan fantisera om. Det må vara besvärligt att ens uttal får människor att associera till Östermalm men jag är ändå glad att Lundström lämnade skogen för storstaden för huvvaligen vilken finfin lektyr det kom utav det.
Också en bok (i likhet med Inget ska växa över mig) som gör mig frustrerad på jagets beteende (och andra karaktärer också) och som handlar om utflyttningen från Norrland, men har en lite annan ton och utgångspunkt. Här handlar det om sorg, om att bygga en ny relation under sorgeprocessen, om att behöva skifta, växa, växa upp, nu när pappa är död. Att både vara bångstyrig och enveten men samtidigt också följsam, anpassningsbar. Det senare går iofs igen i Grelssons bok också, men skenheligheten synas till slut lite mera här. Det är veligt, fram och tillbaka, det är väl mänskligt och jag hinner inte riktigt bli fullt less på det, det går alltid ändå en liten bit framåt i processen. Inte så hög igenkänning här, men det är också ett plus, att få kliva in i en karaktär som vidgar förståelsen för andra.
Välskrivet och drabbande trots den vardagliga historien. Om de som flyttade från övre Norrland till Stockholm, de olika liv man kan leva på så olika ställen, och om var man känner att man hör hemma.
Hon skriver vackert, Lundström. Om vad hemma kan vara, hur ens jag delas i skärvor av att flytta till Stockholm, för alla måste söderut. När Evas pappa dör dras allt till sin spets. Jag ömsom älskar ömsom irriterar mig på den här boken. Älskar språket. Karaktärerna driver mig till vansinne. Velat mellan 3 och 4 stjärnor. Det landar i 4.
Herregud vilken långsam författarinläsning. Fick lyssna på x2. Seg bok men ville läsa klart. Vemodig som avfolkningsbygdens Norrland. Mega-boring. Som Norrländska i exil hade jag svårt att gotta mig i svårmodet.
Avslutar även denna, efter ½. Bra, ja. Kul perspektiv i början, härlig ton. Men nåt långsamt och omständligt störde mig. Kanske egentligen den beskäftiga inläsningen av författaren själv. Funkade inte alls för mig. Men intressant om den stora folkförflyttnigen norr till söder.
En berättelse alla som flyttat från glesbygd till storstad kan känna igen sig i.
Eva beger sig tillbaka till Norrbotten för att reda i faderns bortgång. Hon ser barndomstrakterna med nya ögon, i andras ögon.
Det är välskriven dialog på norrbottniska. Fina miljöbeskrivningar och intressanta relationella skildringar. Det gäller att hänga med i svängarna. Det är högt och lågt och jag har inte tråkigt en stund.
För den som vill lyssna har Lundström en trygg röst vi känner igen från Lundströms bokradio i P1. Lyssna eller läs denna bok! 💚
Nja, den här boken var ingen höjdare, om än den tog sig mot slutet när bokens huvudperson, Eva, ser mer nyktert på tillvaron. Det stereotypiskt norrländska känns gjort och sagt, men behandlas lite grand som unikt och speciellt här uti. Det provocerar mig en smula. Det finns flera vackra beskrivningar om sorg och ensamhet, välskrivna partier, men som helhet var det här inte en bok som gav mersmak.
Tydliggör människorna som hamnade mitt i åttitalets flyttpolitik, ett inland som töms och människor som klyvs. Att ses som ett misslyckande om man någon gång kommer tillbaka. Uppskattar Maries egna inläsning mycket.
Sorglig och vemodig. Inget att bli glad över direkt. Mycket igenkänning också med ett ärvt hus som ska samägas med släktingar och dit man på något sätt alltid längtar, men som också stressar en del med allt som måste tas om hand.
Den här tyckte jag väldigt mycket om. Det svåra att dras mellan sitt "nya" liv och det "gamla", där man växt upp och det man själv har skapat. Sorg, göra alla nöjda. En lågmäld bok med mycket djup.
Först lyssnade jag på författarinläsningrn och det var okej, inte mer. Sen började jag läsa själv och boken blev så otroligt mycket bättre. Bra beskrivningar och metaforer.
Vilken fantastisk bok! Jag tror aldrig jag läst en så fin far och dotter-skildring som den här. Sen älskar jag ju alla chanser jag får att läsa böcker ur ett norrländskt perspektiv.
Lyssnade aldrig klart på denna boken. Vet inte om det var för att jag inte läste den som jag aldrig riktigt gillade den, men den fångade mig inte. Kändes väldigt långsam.
Finstämd bok om en kvinnas sorgearbete efter sin far som plötsligt avlider. Boken beskriver också kulturkrockar mellan livet i Stockholm och norra Sverige.
Nej, jag saknade lite i denna roman som var lite för mycket ”norrbottniskt” vemod. Kanske ändå den förjänar 3 betyg för den var lättläst och flöt på bra. Men jag kände huvudpersonen Eva var lite för kantig utan att man förstår riktigt vad som driver henne.