Också en bok (i likhet med Inget ska växa över mig) som gör mig frustrerad på jagets beteende (och andra karaktärer också) och som handlar om utflyttningen från Norrland, men har en lite annan ton och utgångspunkt. Här handlar det om sorg, om att bygga en ny relation under sorgeprocessen, om att behöva skifta, växa, växa upp, nu när pappa är död. Att både vara bångstyrig och enveten men samtidigt också följsam, anpassningsbar. Det senare går iofs igen i Grelssons bok också, men skenheligheten synas till slut lite mera här. Det är veligt, fram och tillbaka, det är väl mänskligt och jag hinner inte riktigt bli fullt less på det, det går alltid ändå en liten bit framåt i processen.
Inte så hög igenkänning här, men det är också ett plus, att få kliva in i en karaktär som vidgar förståelsen för andra.