"ibland befinner jag mig på en plats som försvinner varje gång jag beskriver den”
Judith Kiros andra diktbok efter den hyllade debuten O. Här utgår hon från den medeltida anakoreten Julian av Norwich, som levde inmurad vid kyrkan i Norwich, och vars bok The Revelations of Divine Love beskriver de uppenbarelser Julian fått av Kristus. Kiros bok består dels av "uppenbarelser" som hon själv skrivit fram, vilka är oupphörligt intressanta i sitt sakrala, mystiska och underliga tilltal, dels av dikter där ett jag talar från vår samtid. Det handlar om de döda, Försäkringskassan, tabletterna läkaren skriver ut, om längtan och om att redan befinna sig under jorden. En drabbande, smärtsam men även rolig bok som med lätthet rör sig mellan olika texttyper och stilnivåer.
Poesi är ganska magiskt. Det är livet och mystiken, komprimerat. Judith Kiros utgår i "Det röda är det gränslösa" från anakoretens tillstånd, vilket är en religiös eremit. Specifikt Julian of Norwhich som på 1300-talet skrev "Revelations of divine love". Det är faktiskt jättesvårt att beskriva den här boken (för mig) på ett sätt så någon förstår hur sjukt bra det är. Läs den bara.
Debuten "O" var en fantastisk aperitif av Judiths kreativitet och med "Det röda är det gränslösa" så cementerar hon sin unika, träffsäkra och alltid nyskapande stilism som är ett helt makalöst hantverk. Det är fantasifullt med ett perfekt flow, oerhört begåvat och vackert med en röd tråd mellan dåtid och nutid som gör den tidlös och galghumorn är en charmig komponent. Judith är utan tvekan min generations och Sveriges viktigaste poeter, om inte den viktigaste. Här sover verkligen Augustjuryn; det är helt orimligt att en nominering uteblev. Jag kommer starkt se framemot kommande verk och njuta. Wow, vilken konstnär!
Älskar hur Kiros manar fram en text ur förtvivlan i dialog med något som jag inte känner till, och jag blir heller inte så sugen på att ta reda på mer. Tro, kropp, fåglar, sjukdom, politik, instängdhet. Texten kräver nästan sträckläsning för att komma in i språkvärlden/rytmen. Lekfullhet med orden gör mig glad, men även byråkratiskt undersökande allvar och en inre dialog som (såklart) är obegriplig. Mera poesi i vardagen!
Det var en fin upplevelse att läsa denna diktsamling. Kiros arbetar med en växelverkan mellan ett nutida jag och ankoret Julian of Norwich. Vilket iaf jag tyckte var ett spännande koncept. Det finns en hel del träffsäkra formuleringar t.ex. "ty sinnet är sin egen plats och kan göra jordgubbssylt av all smärta".