”Genom bergen däruppe finns dammar med vatten och ljung och skrevor med tallar och enar En gammal havsbotten med utströdda vitsippor är snäckornas viloplats Marken är vit av deras aska”
Så avslutar Annika Forsberg sin diktberättelse Ön. Raderna sätter punkt för ett verk där hon väver samman fragment från tiden på sjukhuset med en skildring av sin lika magiska som mardrömslika själsliga tillflyktsort; en skärgårdsö som bjuder både lindring och fasa.