Det finns något som inte riktigt lämnar Bob Hansson någon ro. Snällheten. Varför gör vi inte vårt yttersta för att skapa trygga rum där alla kan vara sig själva? Ja, kanske därför att det i en värld av konkurrens och statushets är svårt att andas ut tillräckligt länge för att mötas på djupet.
Att läsa Bob Hanssons nya diktsamling är inte en färd på ett ulligt, gulligt moln, utan ofta en fördjupning, en sväng ned i mörkret, en rädsla, ett svart hål.
Som alltid är hans dikter träffsäkra, detaljskarpa och fyllda av oss, vi som bebor denna planet. En planet som också är hotad av något som inte är snällhet. Detta är dikter som ser oss, de är liksom genomsköljda av mänsklighet och av vår tid.
Någon sa >>det är för svårt för mig<<. Någon annan sa >>det är helt banalt<<. Ni borde bestämma er.
Men saken är, att det är både och, och det är just det jag gillar med Hanssons dikter. De har ett enkelt budskap som ibland kan beskrivas lite knepigt. Det är inget vi inte egentligen vet, men läggs fram på ett sätt som ändå får oss att stanna upp och känna efter lite extra. Många gånger skrattade jag rakt ut, över det stundtals absurda, men ändå sanna. Det är så lätt att känna igen sig.
Det är svårt, och samtidigt banalt, precis som vad Hansson beskriver i sina verk: just det att vara en människa bland andra människor.
Jag läser inte mycket poesi men vill gärna läsa mer. Bob Hansson skriver tillgängligt och fångar mig från början till slut. Så härligt att läsa texter som känns så livsbejakande, nära och mänskliga.