jag går riktningslöst lyssnar på ilskan som bär min brors röst tänker att nu slutar det nu förlorar jag allt
"När bror dör" är en ömsint historia om en brors liv och död – men också en anklagelseakt mot den decentraliserade vård som dagligen låter människor falla mellan stolarna.
Smärtsam och livsviktig. En historia som är omöjlig att värja sig för, som letar sig in och drabbar en hårt. Och samtidigt: språket så enkelt och rakt, så knivskarpt bra.
”han kan inte värja sig han är också ett barn det är det bästa med min bror det är det värsta för min bror ”
Emilia Aalto skriver, eller skriker snarare, om sin älskade omöjliga bror, sin ”lilla björn” Miska. Hennes prosalyrik med tusen radbrytningar försätter läsaren i samma tillstånd av mal dans sa peau som hon själv är i. Man vill krypa ur sitt eget skinn. Jag blir som förstenad med bara fokus på att bläddra vidare till nästa sida. Trots att jag ju vet hur det slutar. Verket inleds med en exposition som förklarar smärtans obarmhärtiga arv och hur det följer Miska genom hela hans 39-åriga liv.
”min bror ger mig en horisont att blicka mot hans är grumlig kanske rentav utsläckt så han ställer sig i vägen jag får inte se att det är svart sedan klär han ut sig till solen för mig”
När Miska var tio år (1989) föddes Emilia. Han var hennes trygghet under uppväxten när pappa misshandlade mamma. De bodde på skyddat boende och sen blir Miska tretton år och där kommer brytpunkten. Han börjar dricka alkohol, skippa skolan och snart också ta andra droger. En helvetesspiral inleds och han mår sämre och sämre. Varken kärleken från kvinnorna som älskar honom eller stödboende räcker till. Han hoppar ut genom ett fönster från tredje våningen.
”så vårdslöst bär de min brors liv i sina händer”
Miska hade erfarit trauma, autism samt missbrukspersonlighet och psykisk sjukdom i släkten på sin fars sida. Han var inte rik och fick därför hålla till godo med den otillräckliga vård som erbjuds psykiskt sjuka som också har beroendeproblematik. Den här boken kan kännas hopplös men här finns ett frö av framtidstro; kanske skulle man kunna fånga upp dessa personer som hamnar mellan stolarna om psykiatrin och socialtjänsten istället för att bolla runt patienterna kunde sammanstråla. Sanne som hamnade på gatan är ett annat exempel på detta haveri. När Miska själv sökte vård fick han nobben med motiveringen att han verkade för frisk. När anhöriga senare sökte vård för honom fick de nobben för att han var tvungen att själv efterfråga hjälp.
Jag saknar både kunskap och erfarenhet men kan ändå inte låta bli att tänka på de stora institutioner som fanns för dessa människor tidigare. Sara Stridsbergs Dyksommar handlar om positiva upplevelser av Beckomberga. Det måste ju gå att hitta ett mellanläge mellan å ena sidan ingen hjälp alls, å andra sidan inspärrning och tvångssterilisering.
Den här gjorde nästan fysiskt ont att läsa. Den är så laddad med sorg och ilska och kärlek. Kärlek och kärlek och kärlek. Att få se Miska genom hennes ögon. Aj.
Debutanter är en särskild del av författarskrået, går det att hävda, åtminstone sett till hur läsare och i synnerhet kritiker tar sig an dem. Det blir lätt aningen snällare och mer balanserat när omdömet ska förmedlas. Tanken är i grunden sympatisk, förstås, och jag har själv haft en ansats att alltid försöka lyfta fram det positiva i en debut, inte minst när författaren är relativt ung. Så läser jag Emilia Aaltos debutverk, en sorts långdikt i olika avsnitt - och blir lätt chockad, för denna debut är så otroligt stark. Vi har alltså att göra med en långdikt utan tillstymmelse till punkt och kommatecken, där texten blir som ett flöde. Det går att läsa snabbt, men gör sig bättre med ett mer nedtonat tempo. Aaltos "När bror dör" är självbiografisk och handlar om hennes bror, några år äldre än henne, begåvad, sökande och med trassliga hemförhållanden. Brodern flyttar hemifrån, hankar sig fram och försöker leva sitt liv, men går en svår balansgång med psykisk ohälsa och missbruk som ständigt lurar i bakgrunden. Sedan går det snabbt utför, och vi följer broderns inre kamp, yttre demoner och samhällets ofta hattiga insatser. En mörk resa följer, där trygghet efter trygghet rycks bort från brodern, och han till slut går bort under ytterligt tragiska former. Diktens form och tempo gör att vi läsare orkar ta oss an den lilla människans misär i det stora kalla samhället. Vanmakten och isoleringen bland människor på botten berör, men det mest lysande är syskonkärleken som strömmar fram ur varje sida. En oerhört imponerande debut.
Jag blev extremt berörd och uppskattar språket mycket. Tyvärr minus en stjärna för störde mig ofta på de många radbrytningarna, den hade vunnit på att skriva ihop fler meningar till samma rad
En bok som existerar i gränslandet mellan poesi och prosa. Formatet gör innehållet lättare att ta till sig och berättelsen är gripande. Aalto rasar mot välfärdssystemets brister och man får fråga sig var ansvaret riktigt ligger? Hur mycket är en fasad av fina ord värda när de döljer utarbetade och omotiverade - vanliga - människor, som inte lyckas fånga alla utslagna?
Igenkänningen är snudd på enorm, men texten (ja, texten) skulle nog vinna på färre vitsar och dito radbrytningar, men det får vi aldrig veta. Och jag avskyr ju vinnare. Slika vitsar kunde strukits. Men inget kan ju strykas.
När bror dör är en enastående och kondenserad droppe litteratur som öppnar ett fönster in i författarens själ, vilket är själva essensen i gott berättande, lite som hur rena toner, röstklang och teknisk begåvning hos artister är sekundärt till scennärvaro. Närvaron i denna bok är att kunna ta på. Nog kunde jag stundom önska mig en mer allmängiltig utveckling av gestaltningen - ”Omar” är som en antagonist, men vad är han för en människa, om så med en enda rad: hur sympatiserar vi med honom? - samtidigt som nyansering skulle frånta slutorden delar av sin kraft: jag hatar att han är död.
Som svar på min egen fråga: skulle kärleken till brodern framstå med samma intensitet om bilden nyanserades? Jag tror inte det.
Rekommenderas till alla. Detta är en ideal blandning av finlitteratur och tillgänglighet för alla.
Ett hjärtskärande vittnesmål av en utsatt persons öde i ett samhällssystem där ingen tar ansvaret. Att som närstående stå på sidan och inse att inte ens villkorslös kärlek kan rädda en människa från sina egna demoner. Lysande debut på så många vis.
Stark och åter stark. Jag tänker på en bra bok av Martina Loden när jag läser boken, mer relaterat till form än innehåll. Vilka svek samhället gör mot dom - våra minsta och svagaste! Var är det personliga ansvaret?
Vilken jävla käftsmäll! Man vill bara skrika, gråta och krama författaren. Och tvinga alla professionella inom beroende, soc och sjukvård att läsa. Även om det såklart finns många fantatiskt bra professionella också så får inte det här hända! Så stark berättelse med så få ord. Verklig konst.
En öm kärlekshälsning till en bror som rycks undan alldeles för tidigt och ett riktat avgrundsvrål till de soc, vården, psykiatrin som lät honom falla mellan stolarna. Drabbande!