Två barn söker sig ned i tunnlarna under Visby och finner De dödas sal, en droppstensgrotta i underjorden, som enligt rykten varit en hemlig mötesplats för klostrens munkar och senare använts av änglamakerskor.
Trettiofem år senare gör en mäklare en fasansfull upptäckt. Vid en husvisning hittas en kvinna död, sittande i en bil i garaget. Hon identifieras som den försvunna Märta Silverängen, en 34-årig arkeolog som utforskade och kartlade tunnlarna under Visby.
Maria Wern leder mordutredningen och är samtidigt hemligen iakttagen av en okänd person, en vilsen själ som visste allt om Märta Silverängen.
I Dödens snabba vingar bygger Anna Jansson en nervkittlande intrig som tar oss på besök i Visbys undre värld – bokstavligen. Maktspel, mord och grymma människoöden vecklas ut i en gripande mordhistoria.
Dödens snabba vingar är en lättläst deckare med bra tempo. Som vanligt har Anna Jansson gjort god research, och väver in det i berättelsen. I Dödens snabba vingar så lär man sig mycket om Visby, i synnerhet vad som finns under Visby. Det är riktigt intressant ur ett historiskt perspektiv och jag skulle gärna läsa mer om tunnlarna och systemet med latriner. Dödens snabba vingar borde nog ha lästs på plats i Visby (där jag aldrig varit!), det hade förhöjt läsandet.
Jag läste Dödens snabba vingar under en lång tågresa (med fyra timmars försening i en fredag kväll) så jag kunde verkligen dyka in i berättelsen, vilket gjorde att det kom närmare än om jag läst vid sporadiska tillfällen. Språket har, som vanligt, ett direkt tilltal som kan bli lite stolpigt ibland men det beskriver bra vad som händer. Det är lättläst men för mig berör det inte på djupet.
Det kanske verkar märkligt att ha läst tjugofyra böcker i en serie, och säga att jag inte är så förtjust i huvudpersonen. Även om jag känner med Maria Wern och hennes situation, så är inte hon min favorit bland de återkommande karaktärerna. I de olika böckerna brukar det variera vilken av personerna bland poliserna som får ta mest plats. Historien i Dödens snabba vingar fokuserar mycket på Maria Wern (av förklarliga skäl) och det drar för mig ner intrycket.
Det finns annars gott om karaktärer i Dödens snabba vingar, och en hel del obehagliga personer. Karaktären Doris är väldigt speciell, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till henne, men mot slutet blir allt mer begripligt. Jag hade gärna läst mer om de övriga poliserna, men det blir det antagligen i kommande böcker. Anna Jansson är som vanligt bra på att skildra samhällets baksidor, och de svaga som råkar illa ut när skyddsnäten inte fungerar.
Blir det en tjugofemte del? Inget tyder på att det inte skulle bli det, och ja, jag kommer att läsa den också. Det finns något tryggt och välbekant som gör att jag återvänder.
Jag har inte läst så många av hennes böcker om Maria Wern och såg fram emot denna, men den var lite av en besvikelse. Onödiga upprepningar och ibland lite stelt språk. Lite seg men även spännande stundtals.
Det lurar något i underjorden. Något mörkt och hemlighetsfullt. Maria Wern, vår kära polis i Visby leder utredningen när en kvinna hittats död på ett oerhört makabert sätt under en husvisning på ön. Utredningen för poliserna in på en arkeologisk utforskning av tunnlarna under Visby. Bland droppstenar och avloppsvatten lurar faran i mörkret. En fara som gäckar allt i sin omgivning. Faran lurar även ovan mark i form av en skuggfigur som skickligt absorberar och byter identitet. Det kryper nära, riktigt nära vår kära Maria. Med hotet nosandes i nacken tas vi med på en mördarjakt i vanlig ordning. Skön semesterläsning, med välkända karaktärer och miljöer. Välskrivet och trovärdigt. Inte den läskigaste Wern-boken, men spännande och obehaglig. Precis som vanligt.
Välskriven och bladvändare, som alla Anna Janssons böcker om Maria Wern. Men jag är hjärtligt trött på att poliserna i snart sagt varje deckare blir personligen indragna. Den här storyn är tillräckligt bra som den är, att dra in poliserna gör den bara sämre. (Så gör ju Anna Jansson i varenda bok så det är knappast nån överraskning, men ändå less på detta.)
Hade skrivit 4. på grnd av det låga betyget n 3.3 höjer jag till 5, den förtjänar så mycket mer. Jag älskar ju sjuka Doris, bara det höjer allt. Så välskrivet, intressant & spännande.
Har många Anna.J böcker att läsa, lite missat henne.
Det är skönt att vara tillbaka i Maria Werns värld. Avslappnande men ändå intressant. Jag gillar när hennes böcker handlar om fornhistoria och arkeologi.