Hans ögon lyser av förväntan i det kalla kvällsmörkret.
Men i nästa stund hör jag hur ett »Nej« kommer över mina läppar. En rysning går genom kroppen. Hur kommer det sig att jag så instinktivt blånekar att jag skulle ha någon som helst koppling till landet jag föddes i?
När Qaisar Mahmood en dag stannas av ett pakistanskt matbud blir det starten på en resa där han själv till slut drar på sig de färgglada kläderna och ger sig ut på gatorna. Där möter han inte bara en osynlig del av samhället, han finner också ledtrådar till vem han hade kunnat vara.
En av dem är en berättelse om hur det är att arbeta som matbud i ett alltmer segregerat Sverige. Men det är lika mycket en undersökning av gapet mellan värderingar och beteenden hos den svenska medelklassen. I krocken mellan världar, drömmar och kulturer ser Qaisar Mahmood med nya ögon på gigekonomins följder, och sin egen familjs historia.
Om mellanförskapets gåva och förbannelse vet Qaisar Mahmood att berätta. Det här är en autofiktiv berättelse om när han som ett självförverkligande projekt, bredvid sin trygga anställning som managementkonsult, wallraffar som matbud. Han förnekar att han är svensk när han cyklar omkring mellan restauranger och bostadsområden som för honom är högst bekanta. Hans vardagliga medelklassliv möjliggjordes av hans föräldrar som invandrade till Sverige från Pakistan och jobbade med liknande kneg (städ och tidningsbud). Syftet är att ta sig neråt i Maslows pyramid för att få en förståelse för hur det kan ha varit för hans föräldrar och hur det är för de som idag arbetar som matbud.
”Det är inte ovanligt att migranter har en tendens att klänga sig fast vid symboler, traditioner eller företeelser som upplevs som indikationer på att man inte förlorat sig själv i migrationen. Inte helt olikt hur Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit höll obetydliga symboler levande in i det sista för att hålla minnet av det Sverige hon lämnat efter sig levande i själen.”
Det finns en stor störande elefant i rummet här; Anders Teglund har redan undersökt matbudens arbetsvillkor inifrån och skrivit en bok om det, men Mahmood nämner inte Teglunds arbete. Det känns samtidigt som att han (i smyg) går i polemik med Teglunds budskap när han upprepar att det inte är synd om matbuden och att vi inte ska förakta deras arbete. Vi ska möta deras blick och säga tack, vilket förstås är rena självklarheter. Teglunds intention med Cykelbudet var att lyfta baksidorna med Foodora, försöka förbättra arbetsvillkoren och upplysa om hur livet i prekariatet kan se ut. Den som inte tycker synd om matbuden som i brist på alternativ tvingas arbeta med något som är slitsamt, obekvämt, otacksamt och dåligt betalt är känslolös. Mahmood tycker också synd om sig själv och han har ju möjligheten att sluta när han vill. Han är inte en av dem (fattiga). Hans politiska argumentation är märkligt grund och inkonsekvent, ett tag drog jag nästan paralleller till ”reklamkampanjen för gigbranschen sponsrad av Svenskt näringsliv”.
Den stora behållningen här är mötet mellan två parallella världar i vilka författaren står med en fot i varje, som en mellanförskapets konung. Eller snarare som en tönt kanske eftersom ”det är nästintill omöjligt att känna sig ens en gnutta cool eller attraktiv i kläderna och matboxen”. Han ironiserar över sin fru som ständigt sitter på golvet med jobbdatorn i knät och ser dejtingprogram när han stapplar in efter ett arbetspass som kanske inneburit punktering eller att han suttit fast i en hiss. Han är ganska rolig men också lite självupptagen.
Det återstår att se huruvida det blir en sanning att medelklassen tillsammans med matvaror kan få sina barn hemlevererade efter skolan medan de själva låtsasarbetar maximalt för att tjäna maximalt med pengar för att kunna konsumera maximalt. Det blir ”kul”.
Den här boken har vidgat mina vyer. Vet inte om jag håller med uppmaningen om att beställa mat med matbud så mycket vi bara kan. Jag fortsätter nog att hålla den siffran på noll. Men har lyft bort offerstämpeln från bilden av matbudet och tänker istället att det är ett av många sätt att försörja sig, visserligen till en minimal ersättning men ändå.
Intressant försök att komma nära sig själv, sina rötter och sina landsmän. Men människor som arbetar för att få mat på bordet, eller uppehållstillstånd drivs inte av öppenhet och nyfikenhet utan av andra saker. Författaren skriver ändå flödande, intressant och emellanåt underhållande.