”Började det med Elake herr P? Med bitska fröken Z? Eller med kyliga fru C?”
Psykologen Christel har fått en ny patient. Molly Andersson 16 år. Det är åtminstone vad som står i papperen. Men Molly hävdar att Molly är ett hundnamn och vill hellre bli kallad Zadie Moonbeam. Anledningen till att hon har hamnat hos Christel är att hennes föräldrar, vars våld och missbruk har tvingat henne ut och in i olika fosterhem under hela uppväxten, äntligen är ute ur bilden. Nu kan hon få en egen lägenhet, under förutsättning att hon bedöms vara mogen för det. Och den som ska bedöma det är Christel.
Christel känner ett slags släktskap med Zadie, men tampas samtidigt med egna problem. Hon har diagnosticerats med Parkinsons sjukdom, men vill inte gärna erkänna det ens för sig själv eller sin bästa vän, kusinen Lisbeth, som numera är pensionerad efter ett helt liv som förlossningsläkare. Ett av de barn Lisbeth hjälpt till världen är Zadie Moonbeam. Så en dag får Christel veta att Lisbeth har fått ett anonymt brev. Det är mycket skrämmande.
I sin nya roman Svalors flykt ställer Majgull Axelsson frågor om medmänsklighet, skuld och ansvar, om myndigheters inverkan på våra liv, men också om kroppens förhållande till medvetandet och om rätten att få leva sitt liv och att ta makten över sitt öde.
Majgull Axelsson (b. 1947) is a famous Swedish journalist and writer. She grew up in Nässjö and had education in journalism.
Her first book was non-fiction, and focused on the problems of child prostitution and street children in third world, and poverty in Sweden. April witch is her second novel, and one that was well received in Sweden. With over 400,000 copies sold in hardcover, It landed on several bestsellers lists for months and received important Swedish literature awards including the Moa Martinsson Prize Jörgen Eriksson's Prize and Augustpriset. It addresses themes of mother-daughter relationships, competition between women, and the failures of Sweden's postwar welfare state.
Axelsson lives with her husband on Lidingö. (From wikipedia.org.)
Det här är en lättläst fyrahundrasidare om vänskapen som uppstår mellan psykologen Christel med Parkinsons sjukdom och hennes patient Zadie, en fosterhemsplacerad flicka som förlorat sin lillebror på grund av missbrukande föräldrars vanvård och socialtjänstens misslyckande.
Svalors flykt är baserad på Esmeraldas fruktansvärda öde, även kallad Lilla hjärtat. Det är få saker som förenar människor så helgjutet som när barn dör samt missbrukande människors bristande moral. Det här är alltså en bok om känslor som redan från början finns hos läsaren och som endast finns i svart och vitt. Att läsa Svalors flykt är således att gegga runt i redan upplevd sorg och misär utan att få tillträde till någon ny upplysning, ingång eller förståelse. I Majgull Axelssons text finns inga luckor, inga frågeställningar för läsaren att fundera på, ingen problematisering. Här är knarkare helt igenom onda människor, barn är goda varelser som aldrig felar.
Det som hände i verkligheten är ohyggligt. Jag förstår såklart att man vill och behöver hänge sig åt okonstlat raseri och banala tankar. Men jag förväntar mig mer av Axelsson än enkla svar på svåra frågor. Jag önskar mig en nyanserad berättelse som problematiserar och utmanar de svåra avvägningar som omhändertagna och fosterhemsplacerade barn innebär och hur vi bäst kan hjälpa medmänniskor i missbruk. Det närmaste vi kommer nyansering här är när psykologen ”gör övertramp” genom att fästa sig för mycket vid sin patient. Det duger inte. Den här romanen skildrar ett redan rådande konsensus, den skapar inte någon debatt då den saknar konflikt. En berättelse med missbrukarens inifrånperspektiv hade varit något för mig eller en diskussion om jourhemmens funktion (eftersom från dessa måste barnen flytta vidare).
Det är mer som haltar i Svalors flykt; gestaltningen, den psykologiska medvetenheten, realismen. Zadie är en sjuttonårig hjälte utformad som en tantfantasi. Jag kan stå ut med att hon är bäst i klassen, älskar böcker, avfärdar sociala medier och ”veckotidningstjafs” men att hon kallar de jämnåriga tjejerna ”snörphöns” kan jag inte acceptera. Sen stör jag mig på att både Christel och Zadie ”märker” att de springer, ”upptäcker” att de gått till en viss gata först när de är där och så vidare. Sjukdomen Parkinsson går under smeknamnet ”Elaka herr P” och det överanvänds å det grövsta. Sen med hjälp av överhörning och perfekta avslöjanden går allt i lås, alla trådar visar sig härstamma från en och samma rulle, lösningen presenteras korrekt. Just så som verkligheten aldrig är.
Jag har inget direkt emot språket annars, det flyter fint och är som sagt väldigt lättläst. Jag ställer mig dock frågande till varför Axelsson vill agitera mot en ”dum domare” som dömt fel – när det är lagen man borde angripa? Mest upprörs jag över att hon väljer att utmåla missbrukare som att de njuter av att plåga barn.
Jag har läst många böcker av Majgull Axelsson, och det som alltid fascinerar mig är att hon kan gripa sig an nya teman i varje bok, och alltid göra det med en fantastisk fingertoppskänsla och respekt. Så är det även i Svalors flykt. Berättelsen är inspirerad av det tragiska verkliga fallet med Lilla hjärtat, men med en egen vinkel. Det hade så lätt kunnat bli spekulerande eller frossande, men det håller sig Majgull Axelsson helt ifrån. Jag gillar att hon håller sig från att döma ut någon. Svalors flykt är både tragisk och gripande, men det finns också hopp.
Det är två huvudkaraktärer i Svalors flykt, och det är främst dem man får lära känna. Övriga karaktärer finns där, men de är inte lika djupa. Den ena är psykiatrikern Christel, som egentligen är pensionerad men tar en del patienter. Jag känner med henne, och även om hon är äldre än jag känns det som om hon kunde vara i min ålder. Hon kämpar mot det hon kallar ”Elake herr P”, dvs symptomen som tyder på att hon har Parkinson. Med några vänner och bekanta som har det, så blir den skildringen något som berör mig starkt. Sextonåriga Molly som kallas Zadie Moonbeam är en karaktär som man bara måste tycka om. Utsatt och osäker men med ett oerhört rättspatos och envishet. Hennes bakgrund gör att man får ont i hjärtat. Sen känns hon inte alltid som en tonåring, det är en vuxnare röst. Mina favoriter bland karaktärerna är föräldrarna i Zadies fosterfamilj. Man önskar fler sådana människor.
Det finns också ett visst spänningsmoment i Svalors flykt, och det tycker jag egentligen inte behövs för att berätta den här historien. I synnerhet är det Christels kusin Lisbeth och hennes historia som känns som ett extra moment. Jag funderar också på då och då hur litet Norrköping egentligen är, för stundvis verkar det som om de flesta karaktärerna har mötts.
Bitvis under läsningen så kommer jag på mig att tänka på den första boken jag läste av Majgull Axelsson, Rosario är död. Jag grät när jag läste den. Den hade ett annat format, mer socialrealistiskt, men det finns något i Svalors flykt som rör sig i samma område. Dock så blir inte Svalors flykt alls lika stark. Men det är en läsvärd bok.
Jag drog mig för att läsa boken för jag trodde att den skulle vara tung och sorglig. Visst är den tung och det är svåra ämnen och händelser den behandlar, men romanen är fint och varmt skriven med väl porträtterade karaktärer.
Det här är en stark berättelse om barns maktlöshet, tillit, skuld, förlåtelse och om vad ett föräldraskap innebär. I efterordet beskriver Majgull Axelsson att hon inspirerats av den verkliga händelsen av Lilla Hjärtat. Och när man läser om allt som Zadie fått bevittna och hur hennes riktiga föräldrar behandlat henne och hennes bror Mio skär det i hjärtat… Än en gång lyfter författaren viktiga frågor på ett skickligt sätt. Karaktärerna är välbeskrivna och jag tycker om att vi får följa både Zadie och Christels perspektiv.
Berörande, gripande, sorgsen men med en strimma hopp. Tankeväckande och känsloladdad, starkt kopplat till framtida yrket och vad man kommer vara med om, höra och jobba med då.
Kanske ändå en 4,5⭐️ pga storyn är lite för vattentät och allt hänger lite orealistiskt för mycket ihop med varandra. Skulle kanske också önskat lite mer problematisering kring dikotomisering av onda och goda, dvs nånslags bakgrund till varför de ”onda” just är på sånt vis.
En historia som vävs ihop fint och cirkeln får slutas i en annan. Hur människor kan påverkas av sina relationer, på gott och ont. Fruktansvärda människoöden, dessvärre ganska realistiska. Man får rysningar av att tänka på att precis sådär kan det gå till, och GÅR till, i kontakt med myndigheter, socialservice och alla människor som krävs för att försöka rädda trasiga och traumatiserade barn, efter våld och psykisk misshandel. Uppläsaren var magisk att lyssna på!
Det var länge sen jag tog upp en bok vid sänggång och svepte 200 sidor i en sittning men ikväll gjorde jag det. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa förrän jag fått veta slutet. Underbart!
Mycket bra bok. Allvarligt ämne. Språket är så bra att läsningen flyter på hela tiden. Det som är tråkigt att de här händelserna pågår hela tiden i vårt samhälle i verkligheten.
Gunnel Fred är perfekt som uppläsare till denna bok som tar upp två angelägna ämnen - barn som vanvårdas av sina föräldrar och sjukdomen Parkinson.
När psykologen Christel i början av boken tar emot tonåringen Sadie Moonbeam anar hon föga vilken vändning hennes liv ska ta genom deras relation. Detsamma gäller Sadie, som bara motvilligt gått med på samtalsterapi. Bakom sig har hon en tragisk historia av vanvård, familjehem och familjetragedi. Samtidigt diagnostiseras Christel med sjukdomen Parkinson.
Det är en bok på många plan, där Sadies tragiska barndom fungerar som kuliss. På scenen spökar Christels egen trasiga barndom, hennes barnlöshet, hennes känslor kring åldrande och sjukdom, parallellt med Sadies fruktan, utsatthet och minnen från sin.
En recensent tyckte att boken var mer platt än Maj-Gull Axelssons andra böcker, men det tycker inte jag. Jag gillar den. Precis som ett wienerbröd har boken många lager och är välskriven. Därför får den en medel 4 av mig.
Av alla Majgull Axelssons böcker som jag läst så tycker jag minst om denna. Tonen och anslaget, som jag vanligtvis tycker om, är desamma men karaktärerna är lite förutsägbara och kanske för transparenta. Möjligen har jag läst nog av författaren på ett tag.
(3.5) första boken jag läser av majgull axelsson och troligtvis inte den sista. tyckte om! lättläst, respektfull skildring av ett tungt ämne och ljuvliga karaktärer (fastän zadie absolut inte kändes som en riktig 17-åring, haha). blev också positivt överraskad när jag förstod att boken utspelar sig i min hemstad, norrköping. alltid så mysigt att läsa om platser man själv känner igen. förstår 100% kritiken (och håller delvis med) ang att boken är lite platt på sina ställen, men det gjorde mig inte så mycket. möjligtvis att ett djupare gräv hade gjort att den träffade lite hårdare.
Stark berättelse om en ung tjej som delvis vuxit upp i en trasig familj och hennes terapeut. Berättelsen känns ibland som knytnävsslag i magen men det finns ljusa delar också.
Betyg: 5 av 5 - Jag har bara läst en bok tidigare av författaren Majgull Axelsson, och det är boken Aprilhäxan, som jag läste för ungefär tjugofem år sedan. Minns inte så mycket av den boken, mer än att jag tyckte att den var bra. Har länge tänkt läsa fler böcker av henne, men det har inte blivit av. Men nu blev det äntligen av, och jag har nu läst hennes senaste bok, Svalors flykt. Och vilken bra bok det var. Den gick verkligen in i hjärtat på mig. Boken är mycket välskriven, lättläst, berörande, sorglig, hemsk, gripande, och varm. Jag kan mycket varmt rekommendera den till alla som vill läsa en riktigt bra roman. (Den här boken är en av dom tolv nominerade i Årets Bok. Och det är den sjunde boken som jag har läst av dom nominerade.
En svag trea. Spännande, bitvis stark. Men, jag tycker den kunde varit längre, kunde grävt lite djupare. Lite för enkel, lite för många sammanträffanden, lite för platt skildring för högre betyg. Zadie är en fin karaktär även om hon är lite väl mary sue-aktig. Språket är överlag habilt med bra flyt om lite redaktörsmissar.
Zadie, som egentligen heter något annat, tvingas gå i terapi hos Christel, som i sin tur tänker på något annat.
Christel står på startlinjen tillsammans med elake herr P för att springa parkinsonsloppet. Loppet Zadie måste springa är snårigare. Hon måste ducka för släktingar som vill döda henne, inte förgöras av sorg efter lillebror, inte bli mobbad i skolan, inte bli våldtagna av andra jourplacerade barn, göra Christel nöjd så att hon får sin EGEN lägenhet. Zadies målbild är kristallklar.
Men något uppstår mellan dem. I Christels liv är det ensamt och hon saknar någon att pyssla och rå om. Zadie saknar någon som tycker om henne och något som faktiskt stannar kvar.
I början av terapin har Zadie och Christel båda sin mask på sig. Zadies mask skyddar henne från att bli sårad och Christels mask är som ett vitt papper. Men redan vid andra mötet börjar masken att krackelera. Mellan terapisessionerna får vi följa dem både i sina liv och hur deras liv flätas samman allt mer.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jepp, Axelsson är fortfarande en favoritförfattare. Sjunde boken jag läst av henne. Har nog två till på vänt här hemma. Trots det tragiska så är hennes böcker inte för tunga. Tycker att hon har så fin balans i lyfta fram hopp. Lyfta fram värmen i mänskliga relationer. Uppskattar verkligen hennes typ av socialrealism där hon visar hur viktigt det är att samhället ställer upp för när familjer förgör. Hon lyfter styrkan hos enskilda människor och styrkan i människors omtanke.
Stark berättelse som anknyter till en verklig händelse. Lite svår att komma in i tyckte jag. Det tog ett tag innan huvudkaraktärerna anknöt till varandra vilket påverkade drivet i berättelsen. Mycket mörker i berättelsen, men också ljus som växer sig starkare genom berättelsen. Jag kände att jag fastnade lite i hopplösheten i början, men att det gav mycket att ta sig igenom det. Bra gestaltning av karaktärerna.