Jessica MacDowalls självbiografiska ”En våldsam kärlek” är ett starkt vittnesmål om män som slår och kvinnor som inte vågar gå.
När Jessica möter Sebastian på sin bästa väns bröllop blir hon omedelbart förälskad. Han är snygg, smart och framgångsrik. Han får henne att skratta, hon känner sig åtrådd. Snart blir de sambor, gifter sig och får barn, samtidigt som Jessicas karriär som tv-producent tar fart. Det går fort – kanske alltför fort. De är det perfekta paret, men bakom den tjusiga fasaden går livet överstyr.
MacDowall blottar en spiral av våld, medberoende, skam och skuld, och berättar hudlöst om kampen för att finna en väg ut, inte minst för barnens skull. Allt i ett samhälle där bevisbördan ligger på offret och inte på förövaren.
Det här är en otroligt stark och berörande bok. Ingen bok har tidigare fått mig att gråta så många gånger. Jag vill dyka ner i sidorna och plocka med mig Jessica och barnen från den vidriga situation de befinner sig i. Det gör ont att läsa om vad de utstår.
Det här är en bok som alla inom socialtjänst, familjerätt eller andra instanser som kan tänkas arbeta med våld i nära relation BORDE läsa.
Fyra stjärnor. Inte på grund av språk eller litterär stil, utan bara för att det är en stark och viktig skildring om hur lätt det är att hamna i en våldsam och destruktiv relation, och hur svårt det är att lämna. Jag tyckte det var irriterande i början av läsningen att författaren hela tiden beskrev hur rika och framgångsrika de var, men tänkte sen att det faktiskt är viktigt att se att detta kan drabba kvinnor i alla samhällsklasser.
Samma berättelse som vanligt med sådana relationer. Jessicas besatthet med märken och djupa beskrivningar av lyx tar bort från det som man är intresserad av dvs relationen. Hennes ytlighet gör att man får en illa smak i munnen och ogillar henne. Hon verkar besatt av att visa upp hur hennes livsstil är i form av name dropping det ska väl egentligen inte ha nått med saken och göra? Iallafall stackarn som fick gå igenom den där relationen. Inte direkt värd läsning dock.
Mycket lyssnarvärdig och läsvärdig bok. Fruktansvärt stark bok som verkligen beskriver medberoendet och traumabindningen. En bok som man bär med sig länge. Väldigt bra uppläsare till boken.
Fruktansvärd berättelse, men med tanke på titeln hade jag förväntat mig och gärna läst mer om just själva resan och ”vägen till värdighet” (som jag tolkade att titeln ger sken av att beskriva).
Berättelsen är så stark att man får ont i magen. Jag blir mörkrädd över hur otäcka människor det finns i världen. Boken visar att det finns ingen mall för hur en misshandlad kvinna ser ut. Vem som helst kan vara misshandlad, vem som helst kan vara misshandlaren det är ingen som syns på utsidan det syns bara om man ser våldet ske. Jessicas historia skänker lite tröst till alla kvinnor som någon gång i sitt liv blivit utsatta för våld i någon form av en man. Boken visar också på bristerna med Sveriges rättsystem men också de gånger som rättssystemet faktiskt har gjort där de ska göra och dömer folk som förtjänar det. Det som är mest hjärtskärande med den här boken är hur Jessica blir bemött, att hon blir så kritiserad och ifrågasatt när hon har tydliga bevis på att hon har blivit utsatt för den hemska misshandel som hon säger. Det är också hjärtskärande att få höra hennes historia om hur barnen har upplevt all misshandel och hur de Hur de har mått efter allt är och att de har behövt bevittna det här. Hon tar även upp i boken att sedan hennes rättegång så har det skett väldigt mycket förbättringar inom lagen och att du nu har blivit olagligt för någon att misshandla någon framför barn och att många misshandelspunkter nu har fått grövre straff så att att den dömda får grövre straff för sina lagbrott. Att det ska behöva ta så lång tid för att få rättvisa är hemskt men i slutändan vann Jessica och jag kunde inte vara gladare för hennes och barnens skull.