What do you think?
Rate this book
Territoriella anspråk
Hans, en alienerad översättare på ett museum i Tokyo, grubblar över integrationens omöjlighet. När han tvingas följa med sin kollega Weiss på en studieresa får han chans att studera assimilationens villkor på nära håll.
- GenresJapan
276 pages, Hardcover
First published February 4, 2023
2 people are currently reading
101 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 12 of 12 reviews
March 13, 2024
A Swede working in Japan for 10 years as a translator in an art museum, meets a German who loves Japan and is sent there for a research project. This is a book about the futility of the human need to "belong".
May 25, 2023
har jag landat i att jag tyckte om den här nu då? ja, kanske.
en svag liten fyra, ljummen som en sashimibit som legat framme på tallriken efter att någon behövt springa ut i bara yukatan för att stänga bilfönstret.
en svag liten fyra, ljummen som en sashimibit som legat framme på tallriken efter att någon behövt springa ut i bara yukatan för att stänga bilfönstret.
Read
August 17, 2025Den här var bättre än Förlorad mark (uppskattar upptåget med likadana titlar & ser fram emot trean ”saknad areal” samt 4an ”dömda platser”).
April 15, 2023
Trevlig, givande och tänkvärd läsning.
December 18, 2023
Slutar nog ändå på stark 3, bitivs kanske en 4. Intressant om viljan att bli ett med ett land, Japan, men inse det omöjliga. Tänkvärd. Ofta återhållsamt rolig. Initierat. Trist omslag.
August 15, 2024
Är integration bara en modern fantasi? Är ens ”identitet” något abstrakt, som med tillräckligt hård och ärlig arbetsinsats kan förvandlas till vad som helst, eller orsakar vi oss själva bara meningslöst lidande när vi spenderar stora delar av våra liv att passa in istället för att ta åt oss sanningen att den hand vi fått är den enda vi kan spela?
”Territoriella anspråk” är en mörk, humoristisk tesroman som inte lämnar något tvivel om att svaret bör vara det senare. Det är en bok som påminner en del om Houellebecqs debutroman ”Konkurrens till döds”, och som enligt mig kanske också överträffar den.
Det är lätt att påstå att denna bok, precis som allt Houellebecq någonsin skrivit, framförallt riktar sig till vita män i 30-årsåldern, eftersom boken definitivt är ”grabbig” i stora delar. Jag vill ändå påstå att detta inte förminskar tesen som boken försöker driva.
Att problematisera var gränsen går när det kommer till möjligheten, och önskvärdheten, att uppnå den mytomspunna ”integrationen”, lika flyktig och diffus som nirvana eller den kristna frälsningen, är en brännhet fråga för en betydligt bredare skara, och även om frågan kommer från en asexuell, alkoholiserad, manlig ”expat” tycker jag att den kan landa i många fler: Varför vägrar du vara dig själv?
Assimileringens stig avslutas utan triumf i ett becksvart mörker, en konsumerande apati. Vänd om innan det är för sent.
”Territoriella anspråk” är en mörk, humoristisk tesroman som inte lämnar något tvivel om att svaret bör vara det senare. Det är en bok som påminner en del om Houellebecqs debutroman ”Konkurrens till döds”, och som enligt mig kanske också överträffar den.
Det är lätt att påstå att denna bok, precis som allt Houellebecq någonsin skrivit, framförallt riktar sig till vita män i 30-årsåldern, eftersom boken definitivt är ”grabbig” i stora delar. Jag vill ändå påstå att detta inte förminskar tesen som boken försöker driva.
Att problematisera var gränsen går när det kommer till möjligheten, och önskvärdheten, att uppnå den mytomspunna ”integrationen”, lika flyktig och diffus som nirvana eller den kristna frälsningen, är en brännhet fråga för en betydligt bredare skara, och även om frågan kommer från en asexuell, alkoholiserad, manlig ”expat” tycker jag att den kan landa i många fler: Varför vägrar du vara dig själv?
Assimileringens stig avslutas utan triumf i ett becksvart mörker, en konsumerande apati. Vänd om innan det är för sent.
June 8, 2025
In spite of the dissolutive end a highly enjoyable book. Brought on some great laughs and intellectual stimulation.
April 17, 2023
Svartsynt, rolig, rapp!
November 13, 2025
Frans Wachtmeisters debutroman Territoriella anspråk gör sig absolut bäst som en studie i desillusion. En idéroman som beskriver vad som händer när den utopiska ansatsen konfronteras med en pessimistisk verklighet.
TA tar avstamp på ett konstmuseum i Tokyo. Svenske Hans har jobbat på museet i tio år som översättare. Hans arbetsuppgifter innebär sällan några utmaningar – allt mer kan utföras av AI – och Hans glider tämligen riktnings- och värderingslöst genom sin japanska vardag. Han har funnit sig tillrätta i rollen som japanernas den andre, och han uppskattas för sin förmåga att, precis som alla andra i den strikta kulturen, rätta sig in i ledet och spela rollen han blivit tilldelad.
Till denna lågmälda identifikationspalett introduceras Weiss, en blåögd (både bokstavligt och metaforiskt) tysk gästforskare som under sin sex månader långa vistelse i Japan har en otvetydig ambition att bli ett med den japanska gemenskapen. Weiss entusiastiska disposition utgör Hans motpol. Medan Hans bär en iögonfallande Hawaii-skjorta till jobbet, kommer Weiss iklädd en svart kostym första dagen på museet. Weiss lyckas omgående alienera arbetskamraterna genom att insistera på att endast prata japanska medan medarbetarna sett fram emot att få träna på sin engelska.
Trots att flera av den japanska kulturens implicita förhållningssätt för utlänningar renderas explicita för Weiss, via Hans, vägrar tysken ge upp sina försök att ingå i en kultur vars främsta attribut är att den inte tillåter sådana som honom inträde. Weiss hyllar återkommande den beundransvärda samhällsordningen: artigheten, strukturen, tågen som går i tid och som man kan somna på utan att bli rånad, utan att inse att den är betingad på dess exkluderande faktorer.
Karaktärernas representativa dispositionella kvalitet inbjuder till paralleller mellan den japanska och svenska kulturen, och kan uppfattas som en kommentar på möjligheten till assimilation och integration i invandringslandet Sverige. Både Sverige och Japan är i grunden enormt slutna kulturer med historiskt hög etnisk homogenitet. Medan Japan fortsatt omfamnar den här realiteten har Sverige, via ett liberalt överjag, valt en annan väg. För den utomstående, som önskar integreras i majoritetskulturen, innebär dock kulturens slutna uttryck, betoningen på en konformism som endast är implicit kommunicerad, ett ofta omöjligt hinder för integration. Det är någonting djupt paradoxalt i en sluten kultur som uppmuntrar invandring. I alla fall om man vill se lyckad integration.
Dynamiken med en sluten kultur, som avfärdar det yttre – inte i en tillräcklig utsträckning enligt japanska författare som Tanizaki och Mishima – bidrar till styrkan i den föreställda gemenskapen hos individerna som tillåts figurera i gemenskapen. Det är dessa aspekter som Weiss omvartannat älskar och hatar, och önskar fullständigt förändra. Han önskar ständigt att bli ”halvt gravid”, plocka russinen ur den xenofobiska kakan och formulera en inkluderande gemenskap.
I TAs mest dramatiska skeende ställs den här konflikten på sin spets och den pessimistiska världsbilden tillåts ett rungande bifall. Men eftersmaken hos Hans kan knappast beskrivas som en av tillfredsställelse. Den enda uppfattningen han fått bekräftad är i paritet med insikten att man inte kan förlora, om man aldrig spelar.
TA tar avstamp på ett konstmuseum i Tokyo. Svenske Hans har jobbat på museet i tio år som översättare. Hans arbetsuppgifter innebär sällan några utmaningar – allt mer kan utföras av AI – och Hans glider tämligen riktnings- och värderingslöst genom sin japanska vardag. Han har funnit sig tillrätta i rollen som japanernas den andre, och han uppskattas för sin förmåga att, precis som alla andra i den strikta kulturen, rätta sig in i ledet och spela rollen han blivit tilldelad.
Till denna lågmälda identifikationspalett introduceras Weiss, en blåögd (både bokstavligt och metaforiskt) tysk gästforskare som under sin sex månader långa vistelse i Japan har en otvetydig ambition att bli ett med den japanska gemenskapen. Weiss entusiastiska disposition utgör Hans motpol. Medan Hans bär en iögonfallande Hawaii-skjorta till jobbet, kommer Weiss iklädd en svart kostym första dagen på museet. Weiss lyckas omgående alienera arbetskamraterna genom att insistera på att endast prata japanska medan medarbetarna sett fram emot att få träna på sin engelska.
Trots att flera av den japanska kulturens implicita förhållningssätt för utlänningar renderas explicita för Weiss, via Hans, vägrar tysken ge upp sina försök att ingå i en kultur vars främsta attribut är att den inte tillåter sådana som honom inträde. Weiss hyllar återkommande den beundransvärda samhällsordningen: artigheten, strukturen, tågen som går i tid och som man kan somna på utan att bli rånad, utan att inse att den är betingad på dess exkluderande faktorer.
Karaktärernas representativa dispositionella kvalitet inbjuder till paralleller mellan den japanska och svenska kulturen, och kan uppfattas som en kommentar på möjligheten till assimilation och integration i invandringslandet Sverige. Både Sverige och Japan är i grunden enormt slutna kulturer med historiskt hög etnisk homogenitet. Medan Japan fortsatt omfamnar den här realiteten har Sverige, via ett liberalt överjag, valt en annan väg. För den utomstående, som önskar integreras i majoritetskulturen, innebär dock kulturens slutna uttryck, betoningen på en konformism som endast är implicit kommunicerad, ett ofta omöjligt hinder för integration. Det är någonting djupt paradoxalt i en sluten kultur som uppmuntrar invandring. I alla fall om man vill se lyckad integration.
Dynamiken med en sluten kultur, som avfärdar det yttre – inte i en tillräcklig utsträckning enligt japanska författare som Tanizaki och Mishima – bidrar till styrkan i den föreställda gemenskapen hos individerna som tillåts figurera i gemenskapen. Det är dessa aspekter som Weiss omvartannat älskar och hatar, och önskar fullständigt förändra. Han önskar ständigt att bli ”halvt gravid”, plocka russinen ur den xenofobiska kakan och formulera en inkluderande gemenskap.
I TAs mest dramatiska skeende ställs den här konflikten på sin spets och den pessimistiska världsbilden tillåts ett rungande bifall. Men eftersmaken hos Hans kan knappast beskrivas som en av tillfredsställelse. Den enda uppfattningen han fått bekräftad är i paritet med insikten att man inte kan förlora, om man aldrig spelar.
May 30, 2023
Grabbig och knastertorr, ovanlig kombination ändå? Fattar inte riktigt vad det var som var så kul, men har ju som bekant ingen humor. Japan+akademiker+tysk, borde spontant ha scorat högre.
June 4, 2023
Ett ovanligt debutverk med stark integritet. Bebis-Houllebecq.
September 18, 2025
”Det största problemet med en globaliserad värld är att man inte längre kan fly från den man är.”
Displaying 1 - 12 of 12 reviews