Föräldraskapet, mansrollen och problemen med att få vardagen som småbarnsförälder att gå ihop, är ständigt aktuella debattämnen. I självbiografiska serieromanen Mats kamp - uppföljaren till hyllade 90-talsskildringen Hey Princess - skildrar Mats Jonsson de här sakerna på ett lika roligt som smärtsamt självutlämnande vis.
Mats Jonsson is a Swedish comic creator. Debuting as a teenager in the Swedish fanzine society, Jonsson later became one of the prime Swedish representants for the autobiographical comic genre, inspired by American and Canadian comic creators such as Harvey Pekar, Seth, and Joe Matt.
Mats Jonsson has been published in several Swedish newspapers and magazines. Many of his works have been collected in albums.
Currently, Jonsson is the editor of the Swedish cultural magazine Galago.
När jag och maken en gång i tiden började dejta kom introducerade han mig till serier som var som "riktiga böcker". Fast i serieform. En av de första jag riktigt gillade var Hey Princess av Mats Jonsson.
Mats Jonsson må vara rätt okänd för de flesta, men inom serie-Sverige är han en gigant. Hans senaste Mats kamp kom för ett par år sedan, men jag har inte läst den förrän nu. Eftersom Mats alltid skrivit självbiografiskt är Mats kamp egentligen en direkt fortsättning på Hey Princess. I slutet av den träffar hans sitt livs kärlek och i Mats kamp får vi följa honom och Victoria under ungefär 10 år. Det är lägenheter och byte av dessa i Stockholm, det är studielån och senare jobb. Taskig ekonomi. Bra ekonomi. Föräldraskap vägs fram och tillbaka och när Ellen föds går livet in i ett "efter". Kärleken till familjen är stor, men vardagen är sannerligen inte lätt.
Jag tyckte mycket om Mats kamp. Jag gillar hans tankar om jämställdhet och jag förstår att han ogillar kapitalism och samtidigt är fången i dess nät. Han tänker att allt ska bli bra om karriären blir perfekt, men till och med då är det jobbigt med stela konversationen med ytliga bekanta. Rekommenderas.
I really disliked most of this books. There were glimmers of the same sharp brilliance that could connect the extremely personal and the wider societal themes as in "Nya Norrland" (which everyone should read), but mostly it was an overly navel-gazing, too self-conscious while also being -extremely- intimate biography of a working artist/author becoming a father and almost getting a burnout. The fatherhood theme didn't interest me in the least, and while I guess it's brave about your erectile dysfunction and fears of intimacy, it wasn't in the least interesting to read about. In the depiction of work-life balance, I missed the potential commentary on hows and whys that could've made the comic to more than just a long slog of misery (and a romantification of drinking, smoking and club culture - haven't I read about a thousand stories like this before...?). The art is serviceable, nothing more, and the layout is often clogged and rough. A strong editor could probably have pulled a narrative that better shows the points I feel Jonsson (in looking at his following work) is trying to make, while keeping the deeply personal tone. They could perhaps also have helped up some of the layout choices - but reading the book, at least I can understand why it feels so raw ;)
Good if you actually like autobiographical stories with lots of pain, anxiety and questions about fatherhood. Otherwise, I wouldn't bother, the same "I'm a man growing up and getting a family, how do adult life" narrative has been done to death in far more polished ways.
Ännu en gång har jag läst en bok där jag inte var den tilltänkta läsaren. Jag följer Mats Jonssons Instagram där han postar politiska serier. När jag förstod att han också skrivit seriealbum ville jag så klart läsa dem. Intet ont anande plockade jag upp denna som ju handlar om föräldraskap. Eh, kanske borde jag ha förstått det av omslaget? Å andra sida så låter ju titeln ganska politisk. Mats kamp ... Där han kämpar sig igenom tillvaron som pappa. Det är en slags pappa-dagbok, och inget ont med det. Men eftersom ämnet inte intresserar mig så väldigt mycket så känndes inte boken så engagerande. Därav det låga betyget. Egentligen var det inget direkt att klaga på, jag bara förväntade mig något helt annat.
Min första bok av Mats Jonsson och är positivt överraskad. Har bara läst utdrag och kortare stycken tidigare men aldrig fastnat för tecknar- eller berättarstilen. Nu måste jag beteckna mig som omvänd tvivlare. Min kamp var en superfint skildrad resa in i föräldraskapet. Jag fastnade nog särskilt för den eftersom jag läst den under min föräldraledighet. På ett ärligt sätt skildras hur livet och relationer förändras efter ett barns ankomst. Jonsson lyckas bra med att förmedla sina känslor, drömmar, farhågor och funderingar genom seriemediumet. Kommer definitivt att läsa fler av hans böcker efter detta.
Har väl länge tänkt att den hära figuren är lite av en poserande jubelåsna, en grund godhetsknarkande trähäst ,och/eller halvarslad, kvasirebellisk papperstiger, typ: "kolla när jag sparkar in den här vidöppna dörren, va! Gött, va! Argt, va! Sårbart, va!". Man kan nog kunna säga att vi är rätt lika, med några hemskt tydliga skillnader. Jag är till exempel inte särskilt förtjust i att rita.
Bäst i föreliggande blaska blir det när han gråter, svimmar och kissar i sängen.
Jag tyckte inte om Hey Princess så både Nya Norrland och Mats kamp (som jag läste först efter att ha läst Nya Norrland) kom som totala överraskningar. Vilken fantastisk serieroman! Och jag som inte ens har barn. Men den här boken handlar om så mycket, och framför allt om kärlek till och respekt för andra och hur svårt det är att navigera i sitt liv. Jag kände igen så mycket.
Jag vill så himla gärna gilla mats Jonssons böcker men stilen går verkligen inte hem hos mig och storyn väcker inte så mkt hos mig. Känns som att Min kamp och Pappaklausulen är bättre alternativ för den som letar pappaböcker.
Mats når viss berömmelse och framgång efter Hey Princess, men blir inte nödvändigtvis lyckligare för det. Vuxenlivet och dess balanserande med jobb, familj och barn för med sig en rad nya nojor och bekymmer att förhålla sig till. Tonen tycks bli lite hårdare än i Hey Princess, kanske för att livet blir mer på allvar i Mats Kamp. Även om det finns både humor och lycka i många stunder verkar ändå svackorna, problemen och svårigheterna vara längre. Det som om Mats gör sig som bästa när det finns nånting att oroa sig för.