Andra läsningen: uppskattar nu, mer än första gången, det vardagliga: en någorlunda enkel och vanlig människas enkla och vanliga liv; det plockas bär, det krockas med bilen, det installeras en värmepanna. Slutar med månlandningen, har ändå inte åldrats alls; verkligheten är nu som då precis den samma.
Första läsningen: Man förstår att den blev en sensation när den kom, man accepterar att den blev en sensation när den kom, i det att den, ärligt och rättframt, visar upp ett liv, visar ett sätt att leva, visar en människa som fullkomligt förbigåtts av all annan litteratur. Och visar upp en fattigdom samhället blundade för. Men tiden har förstås strykt ut en stor del av den häpnaden boken måste ha skapat; den känns sann, men priset för att man ska få den känslan är man tvingas läsa en lång räcka dagboksanteckningar, reflektioner, som nu, idag, inte känns jätteintressanta. Stundtals genuint stark, stundtals lite tjatig och tråkig, ett "tidsdokument" förstås, men är det nog?