Itä on itä ja länsi on länsi, on tyttö ja tytöllä on unelma. On Neuvostoliitto, sen kulahtanut ja absurdi todellisuus, lannistetut mutta kekseliäät ihmiset, korruptio ja tyly lähihistoria. On Siperian juna, junassa hytti ja tytön matkakumppanina venäläinen mies. Ohi vilahtavat toistensa kaltaiset kaupungit ja pystyyn mätänevät tehtaat, kaduilla lainehtivat joet ja myrkytetyt metsät. Tähdet kolisevat jääkuutioina vihreällä taivaalla ja räkäinen kissa naukaisee yössä.
Cover Image Artist/Kansi: Martti Ruokonen The Photograph of the Back Cover/Takakannen kuva: Pekka Mustonen
Rosa Liksom (born Anni Ylävaara, Ylitornio, 7 January 1958) is a Finnish writer and artist. She studied anthropology and social sciences at the universities of Helsinki, Copenhagen and Moscow. She won the J. H. Erkko Award in 1985 for her debut novel Yhden yön pysäkki and the Finlandia Prize in 2011 for Hytti nro 6.
I see that this book has a relatively low overall rating on GR, a sign that it won’t be everybody’s cup of tea, or in this case “glass of vodka”. For me, this haunting work was a memorable reading experience.
The novel was published originally in the Finnish language in 2011 but is set in 1980s Soviet Union. The author spent some time in the USSR and may have drawn on personal experiences for the novel, in which an unnamed Finnish woman travels by train from Moscow to Ulan Bator in Mongolia. The journey has been prompted by the break-up of a romantic relationship.
The woman, who is referred to throughout as “the girl”, finds herself sharing a compartment with Vadim, a foul-mouthed, vodka-gulping, 40-something Russian man who, by his own account, was a homeless teenage runaway and a former prison camp inmate. He now works on building sites. Her first sight of him is of “a muscular, cauliflower-eared man in a black working-man’s quilted jacket and a white ermine hat.” Avoid this book if you don’t like swear words, as Vadim’s conversation is as crude as it’s possible to be. He also displays attitudes of extreme sexism and xenophobia throughout the journey, during which he regales the girl with stories of past sexual conquests and of stabbing people in fights. It’s unclear though how much is true, as at one point Vadim even says to the girl “Don’t believe everything I tell you.” One thing I liked though, is that the author doesn’t try and instruct us what to think about Vadim. Unlike some contemporary writers, Liksom leaves the reader to make up their own mind.
Vadim, who is mainly referred to simply as “the man”, is alternatively friendly and menacing. Initially the girl loathes him. She tries to change her compartment but is unable to arrange this. Gradually though, she comes to accept Vadim and the two come to a sort of understanding. Is this perhaps a metaphor for the real-life author’s view of the Soviet Union as a whole? A notable feature of the novel is that the girl never speaks, except once right at the end where she quotes from The Bible. Much of the time, she seems quite passive – her depression perhaps, or a reflection of her situation as a woman and a foreigner?
The author has an extremely descriptive writing style, with long and detailed descriptions of what the girl observes around her. The overall effect is rather rhythmic, a bit like the clackety-clack of a moving train. I can’t say whether the author intended to create this impression.
Throughout the journey the girl encounters poverty, squalor and disrepair, and a society that seems to barely function. The reader knows of course that the Soviet Union was about to collapse.
For me the novel has something of a message about recovering from your lowest point, but I’m sure there’s lots in here that I missed, that simply went over my head. I suspect it is one of those love-it-or-hate-it novels. A very distinctive piece of work.
Scompartimento n. 6 è un libro strano che inizia in sordina, monotono come il dondolio del treno che avanza tra le pagine sferragliando lungo i binari, cavalcando paesaggi alla Cechov, foreste di betulle aranciate al mattino nella brina, steppe deserte congelate in un gelo freddo e secco, stazioni minuscole, basi aerospaziali abbandonate, città industriali dismesse, luoghi bruttissimi dimenticati da tutti e abitati da disperati o da cani randagi macilenti, fotogrammi di una Unione Sovietica che scorrono di là dal finestrino. Induce al sonno e la testa cade in giù, in armonia con il movimento del treno il mento pende verso il petto come quando il sonno vince la veglia, un cullarsi che mi ha fatto addormentare più volte durante la lettura inducendomi a uno stato di strano torpore.
Ma come un crescendo di un pezzo musicale del compositore Ludovico Einaudi, o come un Boléro di Ravel succede che aumenti il suo ritmo, a note si aggiungono note finendo per creare una sorta di dolce dipendenza, abitudine ad un suono nuovo e alle sue parole. E spesso i libri più belli sono esattamente quei libri che ti fanno avanzare nella lettura senza un apparente perché, senza la retorica di un messaggio conclamato da affidare al lettore, come situazioni che sembrano lasciarci indifferenti e immodificati ma dentro l’anima già scavano un solco profondo, là dove poi vorresti sempre tornare.
La trama? In effetti non c’è, o, c’è, se pensiamo che possa essere trama un viaggio lungo 4.000 km da Mosca a Ulan Bator, capitale della Mongolia, attraversando, da ovest a est, tutta la Siberia, per una settimana intera nel chiuso di uno scompartimento della linea Transiberiana negli anni ’80 russi.
Compagni di viaggio: lei una giovane studentessa finlandese silenziosa e taciturna, archeologa in cerca di alcune incisioni rupestre mongole e in cerca del suo fantasma d’amore che per non farsi arruolare in Afganhistan si è fatto ricoverare in un ospedale psichiatrico; lui un cinquantenne, proletario, violento, logorroico, sempre fradicio di vodka ma più lucido di uno scienziato cartesiano nell’interpretare la realtà del suo paese che si approssima al collasso.
Quante volte ho maledetto questo paese! Eppure che cosa sarei senza la Russia? Io amo questa terra […] quel paese bizzarro, il suo popolo umile, anarchico, ubbidiente, ribelle, indifferente a tutto, inventivo, sofferente, fatalista, fiero, saccente, astioso, triste, allegro, disperato, soddisfatto perseverante e che si accontenta di poco
Un assortimento umano sbagliato, forzato nel microcosmo chiuso e asfittico di un vagone, spazio immobile eppure in continuo moto dove di là dal vetro, come in tante scene, scorrono immagini di vastità immensa, quadri di un Urss sull’orlo del suo declino, mondo che comincia a frantumarsi e sciogliersi come neve, a mostrare e fare emergere nella sua vastità indifferenziata i volti singoli dell’anima bielorussa, lo spirito ucraino, il carattere del ceceno, la donna armena quella georgiana, kazaka, moldava…che ne allargano e restringono ad un tempo i confini.
Un uomo, una donna e un mondo che alla fine del viaggio usciranno trasformati nelle rispettivi nature.
Un romanzo che trasuda anima russa, quella più vera che abbiamo amato e riconosciuto negli scrittori russi, non meno di un Tolstoj non meno di un Dostoevskij, resterà per me uno dei libri più belli mai letti.
P.S. il Titolo fa eco alla novella di Cechov La corsia n. 6
“Grazie, compagno Stalin, dell’infanzia felice che ci hai regalato!”
Un rude operaio russo dai trascorsi burrascosi, e una giovane finlandese si ritrovano forzatamente a condividere lo stesso scompartimento che da Mosca raggiungerà la capitale della Mongolia: Ulan Bator. E’ la mitica Transiberiana.
Lui è Vadim: un fiume impetuoso di parole che stanno in bilico tra atroci realtà e sporche bugie. Veemente, spudorato, meschino, laido, odioso ma reale. Lei senza nome. Muta. Mai un discorso diretto ma pensieri fugaci; istanti che sfuggono come quel paesaggio ghiacciato che scorre nel riquadro del finestrino.
Aria stagnante nello scompartimento n°6: sudore, vodka e le volgarità di Vadim. Sono gli anni ’80. L’impero sovietico sta toccando il fondo della disperazione. L’ideologia ha parole che si son fatte vuote la cui eco sbatte contro se stessa. Un generale clima di inerzia che collega il racconto alla “Corsia n°6” di Cechov.
Un viaggio malinconico in una cornice di una natura suggestiva che vale la pena intraprendere.
”Tutto è in movimento: la neve, l’acqua, l’aria, gli alberi, le nuvole, il vento, le città, i villaggi, gli uomini e i pensieri. Il treno avanza pulsando attraverso il paese innevato.”
Cinque stelle alle ambientazioni e alla narrazione al presente: la ferrovia, la Siberia, il passaggio dall'Europa all'Asia, le buie città industriali, la Russia tutta con il suo carattere e le sue contraddizioni, i due singolari protagonisti, lei tanto taciturna, inquieta e seriosa quanto lui chiacchierone e ubriacone, e l'intesa speciale che alla fine nascerà tra i due grazie ai paesaggi magici della Mongolia. Tre stelle alla trama dei flashback, pennellata in maniera indefinita ma soprattutto inefficace, dovrebbe fornire una motivazione al viaggio di lei e invece finisce per rappresentare un qualcosa pressoché inutile all'economia del racconto principale. E il racconto principale è, dunque, puro e semplice racconto di viaggio, senza inutili orpelli o decorazioni. Chi subisce il fascino dei lunghi viaggi in treno, in questa lettura non potrà non trovarsi a proprio agio. Del resto, come non essere affascinati dalla Transiberiana, che suscita stupore e meraviglia solo a pronunciarne il nome, e il fatto che qui venga raccontata così bene fa perdonare all'autrice la mancanza di una trama vera e propria, una traccia di azione o un guizzo che cerchino di rendere il tutto un poco più avvincente. Ma il mio è un giudizio di parte, sono troppo innamorata di questo immenso paese che pure ho conosciuto solo e soltanto sui libri, e dunque ho seguito questo viaggio di oltre diecimila chilometri con una dose di affetto e di attenzione in più. Poi ho letto la postfazione, e allora anche io, come scrive Miraphora nella sua recensione al libro, mi sono resa conto di essere un'ignorante e che con i miei poveri mezzi avevo capito giusto la metà di tutto quello che c'era da capire. Questo racconto è come una matrioska, è una metafora dentro l'altra, una figura retorica via l'altra, un esercizio non tanto e non solo di narrazione, quanto di messa a fuoco davvero notevole: nell'obiettivo viene inquadrata l'Unione Sovietica alla vigilia del collasso, il paesaggio, l'economia, la società, la storia, il carattere, c'è dentro veramente tutto. E ciò non senza un evidente senso della poesia, del ritmo e del canto nella narrazione. Nel complesso, questa lettura è stata una felicissima scoperta.
Ensimmäinen fiilis kirjasta oli se, jonka sanoin ääneen parinkymmenen sivun lukemisen jälkeen: Miksi musta tuntuu, että tämä on kauhean turboahdettu adjektiivein ja adverbein?
Fiilis ei jättänyt minua rauhaan kirjan edetessäkään. Liksomin kieltä sanotaan kauniiksi ja kuvailevaksi. Kuvailevaa se ehdottomasti on, mutta tälle lukijalle siinä oli liikaa kaikkea. Adjektiivijonoja, raskaita lauserakenteita, outoja adverbejä, kielikuvia joiden yhteys kuvattavaan asiaan ei aina ihan avautunut. Tyylikeinoa tyylikeinon jälkeen. Ne hukuttivat alleen oikeasti kekseliäät rivit, ne kohdat joissa oli iloa ja valoa, jolloin joutui toteamaan, jotta olipas hieno. Kuin kaunis morsian, joka katoaa pitsin, tyllin ja hörselöiden alle. (Sori nyt mä, mutta useaan otteeseen mieleen tulivat yläasteikäisten tekstit. Kun kuvitellaan, että kuvailu tarkoittaa mahdollisimman paljon mahdollisimman mielikuvituksellisia adjektiiveja.)
Puolikas vaaleanharmaata kuuta tirskahti lumisen, vaiteliaan ja alakuloisen havumetsän ylle punaista valoa välkkyvän Marsin seuraksi.
Minä halusin pitää Liksomin kielestä kun sitä on niin kovin kehuttu. Arvostan kaunista ja kekseliästä kieltä. Tarinassa ei ole pakko tapahtua mitään erityistä, kieli saa välillä nousta tarinan yläpuolelle.
Olisin vain toivonut, että tällä kertaa olisi keskitytty enemmän tarinaan ja vähemmän kieleen. Että olisin voinut lukea kirjan ilman pientä jatkuvaa adjektiiviyliannostuksesta ja raskaudesta johtuvaa ärsytystä. Puolessavälissä kirjaa googlasin hetken ja luin, mitä tästä oli sanottu. Tajusin, että tällähän oli tosiaan voitettu Finlandia. Luin lisää, hahmotin vähitellen osan kirjan ansioista. Ja silti.
Tarinasta minä pidin. Pidin sen verkkaisesta etenemisestä, luetelluista ruoka-aineista ja henkilöiden käsittämättömyydestä. Toinen toistaan erikoisemmista käänteistä, kulkukoirasta joka kusee kengälle ja johdattaa sitten pontikan luo. Siitä kuinka Liksom pienillä huomioilla maalaa kuvan Neuvostoliitosta. Pidin palasista, joista tarina oli rakennettu, pidin kertojanäänestä. Ja silti.
Hytti nro 6 on ilmeisesti Taidetta. Minä en kuulu viimeisen päälle Taidetta ymmärtäviin ihmisiin. Uskaltaisin siis väittää, että tämä oli hyvä kirja joka ei kohdannut oikeaa lukijaa.
A young Finnish woman travels from Moscow to Ulan Bator by train in the 1980s (I believe the author has made the same journey herself in her youth). She shares the train compartment with a Russian man in his forties.
This wasn't a fast book to read because Liksom uses very descriptive language and even some strange words to describe the nature, sometimes I even wondered if she were colour blind... The descriptions of the faraway towns in Siberia and the reality of the life in the Soviet Union were believable in my opinion, having twice visited one of the poorer areas in Russia and even the Soviet Union as a child.
The Russian man was an interesting character but I am not sure if I had wanted to share a compartment with him for days or weeks, even. That made reading the book sometimes uncomfortable. I think for me the stories about other people were the most interesting part of the book, they felt real (and maybe they were) and gave a glimpse to the life of the ordinary Soviet people.
This wasn't a book I personally enjoyed reading and that is why I only gave it three stars but a person who enjoys reading books for their language will probably like it more.
Tedioso hasta el extremo. No apto para personas impacientes. Lento y con un personaje bastante desagradable que hace la lectura incómoda. No me ha gustado.
UNA BREVE PREMESSA, TOTALMENTE SALTABILE CHE PARLO DI ROBA MIA Allora, io sono mezzo afantasiatico. Che è poco più di un neologismo, ma non vi dico con che cazzo di sollievo l'ho accolto quando ho scoperto che non era una roba solo mia, ma che ci stava un mucchio (relativamente parlando) di gente come me che non riesce a immaginarsi visivamente le cose. Cioè, se mi dite di immaginarmi una mela, non è che mi viene in mente 'sta mela rossa o verde o che so io. Mi viene in mente boh, nulla, il concetto di mela. Una roba nebulosa, delle ombre massimo. Quindi, tipo, leggendo un libro non è che mi immagini veramente le cose che succedono come se fosse un film (e questo in effetti va a spiegare perché non me ne importi nulla se i personaggi di un film sono diversi da quelli che immaginavo io - non li immaginavo proprio). La lettura funziona, per me, ovviamente, più a un livello corporale che visivo. Le immagini si tramutano in sensazioni. Ecco, per esempio, l'afantasia che c'ho è maggiormente visiva. Odori e sensazioni mi viene da immaginarli piuttosto bene. Anche durante la lettura. Quindi, leggere un libro, di nuovo: per me, è un'esperienza sensoriale più che prettamente visiva. E' come essere in una terra di ciechi. E immaginate di essere convinti che boh, per tutti è così fino a tipo due anni fa. Cioè, voi quando leggete vi immaginate veramente le cose? Ma quanto siete strambi?
SAMUELE SPOSTATI, FACCI VEDERE IL LIBRO Scompartimento n.6 è un lunghissimo viaggio da Mosca a Ulan Bator, in Mongolia, attraverso la Transiberiana. In particolare, è l'incontro fra una ragazza finlandese, di cui non sappiamo il nome e che non sentiremo mai parlare, e un carpentiere russo. Ora, ovviamente, fondamentale è l'incontro fra le due culture, fra le due personalità, soprattutto quella tanto irruenta, emotiva, istintiva del russo, che passa gran parte del viaggio a bere, ruttare, piangere e imprecare - ma anche cercare di scopare e raccontare le sue scopate -, tanto è riflessiva e intima la ragazza. D'altronde, tanto lui parla, tanto lei è silenziosa. Il fatto che lei non parli mai, ci permette quasi di identificarci totalmente con lei, di essere un viaggiatore lungo la Transiberiana con lei. La cosa che però colpisce di Scompartimento n.6 è che ti fa fare veramente la Transiberiana, su questo treno che si ferma nei posti più sperduti di Cristo, tutti uguali (e la scrittura lo sottolinea), tutti ben oltre il limite della civiltà. Non ci sta romanticismo nella scrittura di Rosa Liksom. E' una scrittura potente, che abbonda di aggettivi e di descrizioni. Ma senza mai andare verso il lirismo o la miticizzazione di quei luoghi. Sono posti che puzzano. Sono posti feroci. Sono posti in cui la gente è incattivita dal dover stare attaccata alla vita con i denti senza poi manco ben capire perché dovrebbero tenerci tanto, a 'sta vita. Ma, se non ci sta lirismo, romanticismo, miticizzazione, non ci sta nemmeno disgusto o disprezzo. La ragazza è profondamente innamorata della Russia, senza nemmeno sapere come mai. Ed è giusto che sia così. L'essenza, la realtà, la percezione di un luogo ci viene data soltanto se è possibile abbracciarlo completamente. Cioè: se 'sta città puzza di copertone bruciato e olio motore, come posso percepirla, viverla, amarla veramente se non ne sento il vero odore? Se dico che sa di pane sformato o di pioggia? Parliamoci chiaro: tu per amare una persona, o un luogo, o qualsiasi cosa, devi saper dire che comunque quella persona, quel luogo è comunque uno stronzo. Ed è questo quello che fa Liksom. No, anzi, fa di più: ti descrive quei luoghi, con una precisione e una crudezza spaventosa, finché non sei lì, accanto a lei a compiere 'sto viaggio, ad ascoltare le storie di 'sti disperati, mentre l'URSS sta crollando e la povertà si piglia il mondo, e finisci con il provare un amore fortissimo e profondo verso quei posti e quelle persone. Non nonostante la loro crudeltà e la loro ferocia. ma proprio perché sei riuscito a percepirle.
CONCLUSIONE CHE RIPIGLIA LA PREMESSA Ecco, io di 'ste descrizioni non è che c'abbia visto molto per il discorso di prima. Però ecco, a livello sensoriale, olfattivo, è una roba straordinaria. Quindi, boh, sinceramente penso che se voi avete quella roba superfiga di vedere le cose, ci scappa fuori un viaggio niente male.
Olen aina kuvitellut, että Finlandia-palkinnon saaminen edellyttää teokselta tiettyjä laatuvaatimuksia. Nyt tiedän, että näin ei ole. Tälle teokselle palkinto lienee myönnetty pelkän takakansitekstin perustella, joka lupailee aivan muuta kuin, mitä sisältö tarjoaa.
Hytti nro 6 kertoo suomalaistyttösen junamatkasta Moskovasta Mongolian pääkaupunkiin Ulan Batoriin. Tapahtumat sijoittuvat noin vuoteen 1986. Nimettyjä henkilöitä on niukasti: vaunuemäntä Arisa, vaunupalvelija Sonetška sekä suomalaistyttösen matkakumppani Vedim Nikojajevitš Ivanov, joka esittäytyy nimellä Teräs Rautavitš. Lisäksi suomalaistyttösen pohdinnoissa mainitaan hänen poikaystävänsä Mitka ja tämän sekalainen sukulaisjoukko.
Kirjan kerronta on kammottavan tylsää: pitkiä luetteloista aamiaistarvikkeista, junan ikkunasta näkyvistä kohteista, vaunuosastoon tunkeutuvien hajujen alkuperästä ja muusta yhtä kiehtovasta. Tarinassa on jännittävintä, milloin suomalaistyttösen nimi paljastuu ja milloin hän ylipäänsä sanoo jotakin. Kirjan perusteella voisi päätellä, että kirjailija ei ole ikinä matkustellut junalla Venäjällä – ainakaan hän ei ole pitänyt silmiään auki. Matkan varrella olisi varmasti ollut jotain mielenkiintoisempaakin kerrottavaa kuin matkakumppanin viinanhuuruiset kohellukset. Hytti nro 6 on kaikin puolin huono teos. En suosittele sellaisille, jotka arvostavat hyvää kirjallisuutta.
Pakahduttava junamatka Moskovasta Mongoliaan. Nuori suomalaisnainen ja rasvaa, hikeä, votkaa ja väkivaltaa tihkuva venäläismies samassa hytissä. Ahdistava kuvio? Kyllä, mutta myös kiinnostava, koska se on totta. Naisen ja miehen suhde syvenee, mutta ei etene fyysiseksi, koska se olisi mahdotonta, sillä raiskausta mies ei edes harkitse. Hän on naisen henkisesssä niskalenkissä kuin pieni, kiukutteleva poika. Venäläismies on täydellisen upea hahmo. Tarinoiden aarrearkku ja totaalisen hukkaan heittämisen ruumiillistuma. Hytti nro 6 on rannattoman Venäjänmaan surullisen realistisena kuvauksena klassikoiden rinnalle nouseva teos.
Mikä siinä on, että niin monet suomalaiset (varsinkin Finlandia-palkinnon voittaneet teokset) ovat vain niin kertakaikkisen tylsiä ja teennäisiä? Hytti nro 6 ei ole poikkeama tähän. Tästä kirjasta löytyy juonellista sisältöä hyvin vähän ja adjektiivirimpsuja sekä muita täysin turhia luetteloita senkin edestä. En tiedä mitä voi sanoa kirjasta, joka ei kerro juuri mistään. Tarina vain polkee paikallaan, saamatta aikaan yhtään mitään. Tämä tuntui lukukokemuksena aivan tuhottoman pitkältä, ottaen huomioon että kyseessä on alle 200 sivuinen teos. Olisi voinut jättää lukemattakin.
Tämä on ensimmäinen Rosa Liksomin kirja, jonka olen lukenut. Näin mahtavaa suomen kielen käyttöä en ole koskaan ennen tavannut; jokainen lause teki mieli lukea uudestaan ja uudestaan, ja sitten vielä ääneen muutaman kerran. Uskomaton! Ja tämä matka sitten. Minulla on sellainen tunne, että nyt tiedän täsmälleen, millaista Siperiassa ja Mongoliassa on, vaikka en ikinä ole edes harkinnut sinne matkustamista. Täytyy metsästää muistakin Rosan kirjoja!
Ystäväni suositteli viime vuonna tätä kirjaa. Se oli ollut lukulistalle jo pidempään ja löytyi omasta hyllystä. Odotukset kirjaa kohtaan oli kovat, olihan se voittanut Finlandia-palkinnon v. 2011.
Kirjan tapahtumat sijoittuvat junaan hytti nro 6. Tyttö matkustaa Moskovasta Siperiaan ja saa matkatoverikseen rivosuisen venäläisen miehen. Kirjassa palataan välillä tytön muistelmiin ennen junamatkaa. Junamatka kestää pitkään sillä juna pysähtyy usealla asemalla, osalla ollaan päiviä. Tyttö on hiljainen, ei puhu paljoa mutta seuralainen puhuu sitäkin enemmän. Miehen puheet ovat kyllästyttävän seksistisiä ja karuja.
Kirjailijan kirjoitustyyli on mielestäni hyvin puuduttava. Sanoja toisensa perään ilman mitään merkitystä. Lauseet on ylipitkiä ja kappaleissa puolet liikaa. Kun olin päässyt vähän yli puolen välin kirjaa, mietin etteikö kirja lopu koskaan. Vaikka kirja oli suhteellisen ohut, se tuntui pohjattoman pitkältä ja puuduttavalta. Ainoa positiivinen oli toisinaan tekstissä esiintyvät upeat maisema- ja luontokuvaukset. Sen vuoksi 1,5 ⭐, muuten olisin antanut vain yhden. Ihmettelen suuresti miksi ihmeessä kirja on voittanut Finlandia-palkinnon??
Olkoon vaan kuinka palkittu mutta niin pirun tylsä että sivulle 33 kiitti riitti. Kuin olisi taas palattu yläasteelle äidinkielen opetussuunnitelman pakollisiin... Mitään ei varsin henkilöille junassa tapahdu ja heistä venäläismies on lisäksi suorastaan vastenmielinen. Sen sijaan "omaperäistä" kuvailua tyyliin "Juna mateli eteenpäin kuin anteeksi pyydellen" ja "Keltainen kuu lakaisi viimeisen kirkasvaloisen tähden tehdessään tietä tuliselle auringolle" (!) riittää sivu kaupalla.
Varmaan tällä on "suuria kirjallisia ansioita" mutta kyllä on elämä liian lyhyt tuhlattavaksi luettavaan näin epäkiinnostavasta aiheesta.
Es saprotu lasītājus, kas ieliek šai grāmatai vienu, divas vai mazāk zvaigznes. Atceros, reiz brālis negribēja braukt uz attālu radinieku bērēm, aizbildinoties "Man nekad nav patikušas bēres". Kuram tad patīk? Tāpat šī grāmata. Ne grama cerības, neviena saules stara. Tikai plika izdzīvošana. Nu nav te kam patikt. Tomēr rakstnieces vārda spēku grūti noliegt. Kas likās īss brīvdienu lasāmais (maz burtu, zem 200lpp), tas izvērtās par riebpilnu ceļojumu pagātnē. Katra lapa piesūkusies ar visiem iespējamiem padomju kulinārijas šedevriem un cilvēka iz-šķidrumiem.
Skaudrākā atziņa? Nekur tālu prom no šī vilciena jau neesam aizbraukuši.
I liked it for its Soviet-ness, its quiet heroine, its brute of a train companion/tour guide.
random lines I like:
...the smell of muffled talk and stale buns drifted from the coffee shop
The innocent smell of wood smoke drifted into the carriage.
"We made friends, if that's the right word for it. I never said a word to him, but we petted the same cat every evening..."
"...He was a Party member and one of his favorite sayings was that during Stalin's time this country was the most dangerous, unhealthy place in the world for a communist to live." He rubbed his chin for a moment. "There are thousands and thousands of truths. Every fellow has his own. How many times have I cursed this country, but where would I be without it? I love this country."
"That's the kind of friends those Mongols are. Their souls are as dirty as ours, though not as sorrowful."
"In my case the war only lasted five years and we all knew what to aim at, but our marriage has lasted twenty-nine years and I never know what direction an attack's going to come from..."
"Fellows like me, when we have to choose between two evils, we always take both."
She went straight to the hotel restaurant. There were three signs on the restaurant door: CLOSED, CLOSED FOR DINNER, CLOSED FOR INVENTORY. The restaurant was full.
A Finnish girl embarks on a journey through Siberia on the world's most famous train and is forced to share compartment n°6 with a chatty, vulgar, yet friendly, Russian man. As she travels through squalid frozen towns and stunning forests buried in snow, she thinks of who she's left behind, trying not to listen to the man's lewd stories, a mix of blatant lies and harsh truths.
I loved how the book kicked off, the vague and fragmented descriptions composed of carefully selected words (it all read beautifully in Finnish), the endearing repetitions, but as the story unraveled the man's chit-chat got repetitive and the lack of details slightly confusing. By the last pages I was quite bored, longing for a story with more conversation and a less mopey main character, not to mention a less obscene sidekick of sorts. Don't misunderstand me though, this was an interesting read that tasted bitter and real, it just wasn't my cup of tea.
Hehhh... istovremeno primamljiva i odbojna! Pa ne znam, vrtim se oko 3 ili 4 zvijezdice. Nije ono što sam očekivala; avanturizam, Transsibirska željeznica, uđeš u svoj kupe, odložiš ruksak i putuješ razgledaš, doživljavaš.... Ok... ima toga ali toliko je neobična, u isti tren i privlačna i odbojna...ludo! A kupe... kupe je ispunjen smradom luka, kiselih krastavaca, votke i duhana te uvredama, ponudama kojima vulgarni Rus konstantno obasipa mladu studenticu. Osvetila mu se tako da je nalijala aceton za nokte u njegovu votku (al ništ mu nije bilo hahaah). (Smiješan, direktan - odbojan muški lik...a opet bez njega bio bi dosadan roman). I to je onaj ''lagani'' dio knjige.... ''Teži'' dio je od sredine pa nadalje sa puno metafora, i raspoloženje mi pada.
Even though 'Compartment No.6' is merely 200 pages you can't rush this book. You will most likely get lost somewhere between Moscow and Ulaanbataar. Set in the eighties, a sad young woman boards the transiberian railway in Moscow for Mongolia. She had choosen a compartment for her own only to find out that she had to share it with Vadim Nikolayevich Ivanovo, a hot tempered, appalling ex-soldier who fills up the compartment with a stench of vodka, sweat and foul mouth stories. Liksom's writing style is different and unusual descriptive though the main character is referred to only as 'the girl'.
E' in momenti come questo che mi rendo conto di non essere una persona di grande cultura.
Non c'è modo di girarci attorno, non c'è metafora che regga. Essere una bookblogger non è indice di preparazione, di cultura, di ricchezza intesa come profondità e di proprietà di linguaggio, di conoscenza della storia, della vita, del mondo.
E' in momenti come questo che un po' mi vergogno di far finta di scrivere una recensione. Perché, parliamoci chiaro, non è da tutti saper dare la giusta luce a Scompartimento n.6, semplicemente mi sono resa conto che per recensire un romanzo come questo ci vuole molto più della banale conoscenza del lessico. Ci vuole spessore e io, lo ammetto, non ne ho.
L'imbarazzo è esploso cattivissimo quando ho letto l'ultima parola del bellissimo saggio finale di Delfina Sessa che ha illuminato a giorno l'oscurità nella quale ho arrancato per quasi tutto il romanzo. Grazie a quelle poche pagine ho potuto trovare le parole per esprimere un pensiero che non sapevo come rendere reale ma che è cresciuto con ogni pagina, lasciandomi alla fine satura, completamente appagata ma, al tempo stesso, incapace di esprimere ciò che mi gira in testa.
Non posso eguagliare un'analisi così bella, sciolta, profonda e accurata ma posso - umilmente - cercare di ricreare la sensazione che Rosa Liksom mi ha passato dalle pagine, come il gelo siberiano che penetra e congela ogni cosa.
E' il 1986 a Mosca e la ragazza - protagonista senza nome e voce narrante - sale sul treno che la porterà ai confini del mondo. Non è un treno qualsiasi, è la Transiberiana, un mostro di acciaio gorgogliante, pachidermico, una capsula che attraversa spazio e tempo e che porta da Mosca a Vladivostok, dall'Europa all'Asia.
Nel XXI secolo pensare ad un viaggio su questo treno evoca immagini romantiche e avventurose di carrozze foderate di velluto, di vagoni ristorante che servono pranzi di alta cucina, di passeggeri ricchi, puliti, felici. Ma negli anni '80, un periodo che per l'Unione Sovietica è stato un passaggio generazionale e ideologico, viaggiare su quel treno era tutt'altro che un'avventura da turista.
La ragazza intraprende questo viaggio per commemorare un amico perso, un passato che ormai se n'è andato, una felicità che è svanita e che probabilmente non proverà mai più. Scappa da Mosca sola e sola arriverà alla sua ultima stazione, Ulan Bator, ma durante il viaggio sarà sempre in compagnia.
Silenziosa, minuta, impaurita, la ragazza finlandese è come un'aliena per il russo Vadim Nikolaevic Ivanov, metalmeccanico e operaio edile. Un blocco di muscoli, lineamenti rozzi, grossolani, la perenne bottiglia di vodka vicino e una malinconica tendenza al racconto, Vadim è l'opposto estremo della ragazza.
"E così siamo in due. E dritti ci portano i binari luccicanti nel frigorifero di Dio."
Misogino e violento, ossessionato dal sesso un attimo, paterno, amichevole ed estremamente generoso quello dopo, Vadim è per tutta la durata del romanzo una costante nell'esperienza della ragazza. Dapprima per lui prova disgusto, una paura che la fa fuggire e che la rinchiude in un silenzio scostante, poi con il macinare dei chilometri, ad ogni fermata del treno, scopre in lui lati inaspettati, che lo trasformano magicamente da operaio sudato e ubriaco a narratore capace di appassionare nonostante gli errori storici. Dal voler rimanere sola al cercare la sua compagnia, la ragazza scopre che non sempre la solitudine è la scelta migliore e che a volte appoggiarsi a chi respira e sanguina il suo paese può essere un'esperienza liberatoria.
Lo stesso percorso viene vissuto dal lettore, che si ritrova ad aspettare il ritorno del burbero Vadim e a vederlo come un improbabile salvatore, un amico che agisce come chiave di volta e aiuta a interpretare l'incomprensibile mentalità russa tra una tracannata di samogon e una sferzata di volgare - ma ironica - filosofia proletaria.
Nonostante spesso abbia accusato la mancanza di una migliore conoscenza della storia sovietica, la Liksom non fa pesare al lettore qualsiasi grado di ignoranza possieda, poiché non vuole raccontare la Storia, ma quella storia, il viaggio di riscoperta della ragazza e di cambiamento di Vadim. Non c'è arroganza, non c'è ricercatezza fine a se stessa, non c'è quel muro che impedisce al lettore di lasciarsi trasportare dalla storia liberamente, senza pesi.
Per questo, anche se mi sarebbe piaciuto poter comprendere a fondo certe sfumature, posso dire di aver sentito questo racconto, di aver apprezzato lo stile, la storia, i personaggi, tutto e in tutti i punti, e che non c'è niente di meglio di farsi fulminare da un romanzo e buttarsi senza paura, anche se è lontano da quello che si legge di solito.
Det här var både en rent litterär och en innehållslig upplevelse. Resan genom Sibirien, berättelsen om rysken, genom medresenären Vadim Nikolajevitj Ivanov känns både genuin och schablonisk, det infriar mina fördomar men känns verkliga, så att jag inte tvivlar på dem. Vadim, en förskräcklig misogyn jävel, som ändå på sitt sätt tar "flickan" under sitt beskydd, men är både vän och förövare, ingen pålitlig kamrat, dock den som blir henne bekant och därför en trygghet. Saltgurka, smetana och mörkt bröd (var tvungen att ta mig en portion saltgurka och äta till läsningen, dock ej vodka, trots att eller på grund av att den flödade så ymnigt). Genom hela boken har flickan inte en enda replik, förutom i slutet. Allt hon möjligen kommunicerar är genom kroppsspråk eller indirekt berättat, och det här är skickligt, det bidrar till flickans berättelse. Vadims berättelse får vi genom hans egen mun, ibland med upprepning och ändringar (han går naturligtvis inte att lita på, han skrönar) men hennes sker genom den indirekta berättarrösten, genom hennes minnen. Den långa långa tågresan gestaltas också genom att på liknande sätt beskriva städerna de åker genom, och upprepa vissa fraser. En gestaltning av monotonin, upprepandet i resan. Och så all gudomlig miljöbeskrivning! Trots vemodet, misären, våldet och smutsen lockas jag att vilja resa, jag också. Finns mycket att prata om här, skulle passa utmärkt som bokcirkelbok.
---
Har nu sett filmen, som för mig känns som en helt annan berättelse. I filmen får man ju massor ur hennes perspektiv, allt är det egentligen. På det viset snarare en tandemberättelse, och då liksom en egen tolkning. Det finns schabloner i filmen också, inte minst enemies to lovers-tropen som känns unken. Men den har sina fördelar också, tyckte om filmen, som en annan berättelse.
Compartment no. 6 is a fantastic novel about travelling, the odd kinship formed between complete strangers, and about the Soviet Russia. The way in which Liksom describes movement is so vivid and compelling that I could almost see the flashing landscape myself. The desperation to live and the yearning to die, the apathy and passion, the poverty and garish luxury - the Soviet Union that the novel describes is full of contradictions. Even the most despicable travel companion somehow becomes endearing in closed confinement. Go read it!
Nyt oli kyllä tylsää. Neuvostoliitto on kylmä ja kurja maa. Tarinan mies on ällöttävä, misogynisti ja vonkaaja, jota kai silti pitäisi pohjimmiltaan pitää olosuhteiden uhrina ja siksi symppiksenä. Tyyppi pauhaa kertomuksiaan eikä ketään kiinnosta kuunnella (minä mukaan lukien), tarinan tyttö on passiivinen ja puhumaton muistelija. Alkoholia, huumeita ja vittutoiveita, siinäkö koko "venäläisyyden perusolemus", jota teos kuulemma kuvaa? Ehkä sen on tarkoitus olla rehellistä, mutta tuntuu vain puuduttavalta jankkaamiselta. Minkäänlaista "kasvutarinaa" ei myöskään ole havaittavissa.
Tutto è in movimento: la neve, l’acqua, l’aria, gli alberi, le nuvole, il vento, le città, i villaggi, gli uomini e i pensieri.
Racconto di un viaggio che è allo stesso tempo nello spazio sconfinato della Russia, e dentro se stessi, in cui spesso è il paesaggio fuori dal finestrino ad essere claustrofobico, e la profondità del confronto con uno sconosciuto compagno di cuccetta di una vertiginosa vastità.
“Quando sono costretto a scegliere tra due mali, scelgo sempre entrambi.”.
En tajunnut. En tajunnut sitten ollenkaan. Takakannessa puhutaan "henkisen kasvun romaanista", mutta minä en havainnut minkäänlaista henkistä kasvua kellään. En päässyt koko romaanin aikana selville tytön motiiveista, ei oikein selvinnyt koko matkan pointti, ja kaikki oli vaan niin pirun absurdia.
Kaksi tähteä mielenkiintoisista Neuvostoliitto-kuvauksista, jotka tosin tällaisessa kirjassa jäivät täysin irrallisiksi tuokiokuviksi.
See läks rohkem lupsti kui barbarissikomm. Oli palju kibedat lapsepõlve, kibedat nõukogude elu, kibedat viina, kibedat kliimat ja kibedaid tõdemusi. Mind hämmastas, kui ilmekalt on võimalik kirjeldada ilmetut lobjakat ja kui näokalt näotuid linnu. Kui värviliselt anti edasi siseilma ja väliskeskkonna vahelisi kausaalsusi, kui vähe sõnu on vaja, et öelda palju ning kui palju sõnu on vaja, et öelda midagi Nõukogude Liidu ja tema rahva kohta, sest
Satriecoša, daudzslāņaina, krāšņa valoda, situācijas veido metaforas un metaforas veido situācijas. Par baiso un svarīgo. Varbūt pat par pašu svarīgāko. Atbild uz jautājumiem, kuri mums būtu jāatrisina šodien, bet vispār nav didaktiska. Atbild savādāk tā, ka tā atbilde pat nav vēl vārdiski noformulējama. Tomēr, viņa tur ir. Un tulkojums ir izcils. Ak, paldies Maima Grīnberga un Rosa Liksom.
Mulle väga meeldis. Vene rongiga olen ma sõitnud, mitte küll läbi Siberi, aga Koola poolsaarele ja tagasi. Atfmosfäär tundus enam-vähem korrektne. Kuid olustiku truudusest veel tähtsam on kirjutamise stiil, ja see meeldis mulle väga.
Mielessä elokuvasovitus, jota rakastin. Alkuperäisteos on synkempi, uhkaavampi, hieman pölyisempi ja likaisempi, liikkeessä kuitenkin koko ajan, ikkunan takana maisema ja maa, jota ei enää ole. Mittaansa pidemmän tuntuinen, yksinäinen ja itsepäinen.
En av mina resedrömmar är att åka på den Transsibiriska järnvägen och nu fick jag äntligen ge mig iväg. Det är 80-tal och vi åker från Sovjet till Mongoliet. ”Flickan” – en finskt student, sitter redan i kupé nr sex när en grov arbetare med öron som kolblad och vit pälsmössa tar plats i samma kupé. Inom kort hinkar han vodka och knaprar rå lök medan han säger saker som: ”det finns inget i hela världen som är så rörigt som det kvinnliga förnuftet”. Han säger också till flickan att hon inte ska tro på allt han säger. Hon säger nästan inget alls, men läsaren får ta del av hennes tankar.
Finskfödda Rosa Liksom (vars pseudonym för tankarna till Rosa Luxemburg) är en ny angenäm bekantskap för mig. Kupé Nr. 6 (från 2012) som i år också har blivit film, blinkar sannolikt till Anton Tjechovs Paviljong nr 6 som också djupdyker i ett mänskligt möte mellan två personer. Rosa Liksom är antropolog och här studerar hon människans egenskaper och anpassning till olika livsmiljöer, beteende och relationer, betraktade utifrån ett socialt och kulturellt perspektiv. I Kupé Nr. 6 är dessa två karaktärer också representanter för två kön, två klasser, två generationer, två länder (Ryssland/Finland), två kulturer (öst/väst) formade i en socialt aktiv, utåtagerande person samt en passiv, introvert person. Spänningen mellan dessa människor och dikotomierna utgör hela dramat. Utanför fönstret finns den snötäckta taigan som färgats grön av norrsken samt det grå trasiga Sovjet.
”Mannen utforskade flickan med bitande elak blick. -Din själ är full av drömmar? Och visst får man väl drömma. Också Ivan Dumbom ligger på ugnsbänken och drömmer om en rörlig ugn och ett bord som dukar sig självt, men det här livet, som visare män än jag kallar för deportationsfängelse, är här och nu. Redan i morgon kan döden komma och slita dig i ballarna. […] – Döden kan inte vara ett dugg värre än livet. Han slöt ögonen och knep hårt ihop läpparna. Så nynnade han. – Var inte rädd för döden, flicka lilla, medan du lever för då finns den ännu inte. Och när du är död finns den inte längre.”
Jag är djupt imponerad av Liksoms intelligenta, lekfulla, sinnliga och burleska prosa. Hennes självförtroende gör sig gällande dels i det att hon vågar lämna berättelsen öppen för läsaren att slutföra, dels att hon skapat en motbjudande hotfull karaktär som samtidigt är berättelsens protagonist. Det är han som eftersträvar de primära målen för historien, han vill minska avståndet mellan huvudkaraktärerna. ”Flickan” tycker att hon är förmera och är på så sätt antagonist. Det är ett spännande grepp. Jag gillar att ogilla den här mannen som inte bara berättar sin egen historia, utan också landets, folkets och stalinismens.
Det är usel stämning i kupé nr 6, det är det. Men de har ändå varandra. Resan mot målet handlar ju egentligen hela tiden om just resan, och att vi är varandras medresenärer på vägen.