»Om Tobit«, så börjar det. Ett tungt bibliskt andetag: »han var en man som levde samman med en anklagare«. Anklagaren var där från begynnelsen, och berättelsen - om Tobit och hans älskade Tora och deras dotter Tora-Greta, hennes svåra uppväxt - börjar glida på ett oroande sätt. [...] Och frågan om hur kulturen, vårt samhälle, vårt språk konstrueras ställs oss med en blodigt tragisk tydlighet. Förnekelsen är omedelbart där, det här händer inte oss, det här är inte vi, har det hänt här så hände det på medeltiden. Men vi behöver inte vända oss till statistiken: Birgitta Trotzig berättar för oss hur nära våldet vi är: »den levande förvirringen av halv ond halv god vilja«. [ur Lars Mikael Raattamaas förord]
Birgitta Trotzig föddes 1929 i Göteborg. Hon debuterade 1951 med novellsamlingen Ur de älskandes liv. Sveket utkom första gången 1966.
Birgitta Trotzig was a Swedish writer who was elected to the Swedish Academy in 1993. She was one of Sweden's most celebrated authors, and wrote prose fiction and non-fiction, as well as prose poetry.
Det här är en bok som jag främst valde att läsa för att den är kort och jag ville klara min läsutmaning utan att behöva stressa igenom ett längre verk hehe. Hursomhelst tror jag att det var fel beslut av mig eftersom jag inte tog läsningen så seriöst, utan fokuserade mer på att komma vidare i boken istället för att ta till mig av dess innehåll. Med det sagt tror jag att jag oavsett hade haft svårt att greppa och bearbeta innehållet då det inte intresserade mig något vidare. Jag föredrar böcker som drivs av dialog och detta var endast ett långt berättande om de litterära personernas liv och död. Vissa passager var intresseväckande, men jag kände mig aldrig fängslad eller angelägen att läsa mer under läsningens gång. Boken får trots allt en 2:a på grund av sitt poetiska och ibland inte så korrekta språk. Dessutom tyckte jag att det var kul att en person heter Läjf som en konsekvens av stavningsreformen 1906 (nödvarning jaja).
”Sveket” är någonting alldeles unikt, både språkligt och i fråga om själva läsupplevelsen. Människorna vi möter, följer och säras från beskrivs med ett obehag och en desperat längtan som hemsöker en redan från första sidan och inte lämnar en förrän boken är slut, undanlagd, ett glas vin intagits och en annan mänsklig röst är hörd.
Svek och frälsning. Kärlek och hat. Det vi kan se, ta på, påverka och det vi inte kan veta någonting om, det som lever ensamt i människan vi vill förstå och som för evigt skiljer oss från dem, får oss att gripa allt hårdare och backa i allt större förvirring.
Kärleken är lika febril som den är dömd, lika läkande som den är skadlig, och flykten lika flyktig som den är total. Det finns alltid ett utanförskap till den egna upplevelsen av världen som gör allting ogripbart, undanglidande, främmande. Världen är blöt, kall, hård och det du älskar mest är dig som mest otillgängligt, gör det svårast att andas, väcker det största hatet. Väcker våld och smekningar.
Sveket finns med från födseln; världens som människans. Ofrånkomlig. Ovanifrån stirrar Gud, kallt, frånvarande: ty detta är straffet och han har inga planer på att bönhöra.
”O Gud, de oförsonades Gud - de förlorades Gud, de nederstas Gud. Åt mig mörkret.”
"Sveket" ("Die Täuschung") ist einerseits ein psychologischer, andererseits ein katholischer und ein mystischer Roman: Tobit, Sohn eines Paares, das den Kinderwunsch schon fast aufgegeben hatte, wächst auf einem kleinen Gehöft auf, ehe er mit etwa dreißig Jahren Ingrid kennenlernt, eine Frau aus ärmlichen Verhältnissen. Zusammen bekommen sie ein Kind, Toragreta. Tobit muss die Familie schon bald verlassen, um in Norddeutschland zu arbeiten; bei seiner Rückkehr ist Ingrid, die an einer Lungenkrankheit litt, verstorben. Fortan konzentriert sich alle seine Liebe auf Toragreta, die sich jedoch in Zorn verwandelt, als das Mädchen seine eigenen Wege gehen will. Tobit misshandelt seine Tochter; sie verzeiht ihm nicht und heiratet Läjf, einen Ausgestoßenen. Sie kann ihr Trauma jedoch nicht verwinden und nimmt sich das Leben; darauf reagiert Läjf mit Wut und Ohnmacht. Nur langsam nähert er sich seinem Schwiegervater wieder an, und so wird er - der Erwachsene - zu einer Art Ersatzsohn.
Eine Hauptfrage dieses Romans ist, wie sich ein Vergehen - der im Titel erwähnte "Verrat" - über die Generationen hinweg tradiert. Da ist zum einen Ingrid, die ihren eigenen, sie misshandelnden Vater hintergehen muss, um zu Tobit zu gelangen; da ist Tobit selbst, der nach Ingrids qualvollem Todeskampf seine Vorstellungen von Reinheit auf die eigene Tochter projiziert, aber von ihr - zumindest aus seiner Sicht - enttäuscht wird; und da ist Läjf, der nach und nach erkennt, wie sehr seine Frau Toragreta durch ihren gewalttätigen Vater gebrochen worden ist. Das Erkennen des anderen ist ein weiteres zentrales Thema von Trotzigs Buch: Oft sehen wir im Gegenüber nur eine verschönerte Version von uns selbst, die wir - und sei es mit Gewalt - in die Realität überführen wollen. Aber es gibt auch Momente, in dem wir mit dem anderen verschmelzen können.
Trotzig ergründet in ihrem Roman, wie Liebe und Verrat zusammenwirken. Sicherlich betrachtet sie ihre Themen in einer katholischen Perspektive (Stichwort: Erbsünde), aber dies ist kein didaktischer Text. Das Religiöse ordnet sich in einen historischen Kontext ein, nämlich die schwedische Wirtschaftskrise um 1930; die Landschaft und ihre Menschen sind archaisch, ehemals feste, familiäre Bindungen weichen durch die Zumutungen des Kapitalismus auf. Die Welt ist brutal, sie steht den Menschen immer wieder gleichgültig gegenüber, aber zumindest lässt sie sich in einer Sprache beschreiben, die in ihrer Überreiztheit viel von dem zu beschreiben weiß, was oftmals unausgesprochen bleibt.
En bra grej med Lidman, om jag minns rätt, är att hennes karaktärers liv trots all fattigdom också innehåller annat, att de ibland t.om har roligt, att tillvaron innehåller mer än lidande. Trotzig är motsatsen, detta är hela livet som en fruktansvärd, grå, fuktig och skitig mardröm där alla är otroligt ensamma, alla försök till förbättring leder till förbittring, alla önskningar leder ner i djupa hål, där alla är oförmögna att överhuvudtaget kunna kommunicera med någon annan eller ens förstå och formulera sig själva (trots att det är tidigt 1900tal och dom tydligen både kan gå på café och åka in till kristianstad och se en bio). Och texten är ganska mäktig i detta, men också förstås begränsad.
Tung läsning. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
3.5. Devastating and a strange story. Dont really know what to make out of it, just very sad. Humans not being able to meet or understand each other. Not seeing each other for who they are, just what the mind plays up them to be.. Following the life of Torbit, son, lover, father, father-in-law and the lifes around him during the 1910’s to 40’s in Sweden.
Jag kan se the appeal med andra halvan av boken - eftersom det där finns en del intressanta gestaltningar av familjeförhållanden och personliga dilemman.
Speciellt Tobits relation till dottern är tankeväckande: hur hans kärlek(?) driver honom till misshandel, hur han inte kan acceptera att hon är en egen person och hur han, när han misslyckas med att sammankoppla sitt barn med hennes vuxna gestalt, helt slutar se henne som en människa.
Så medan det inte direkt är enjoyable reading, kan jag ändå se att den senare halvan öppnar för diskussion (yay hurray).
Den första halvan däremot - Wtf hände ens där??? Det var bland det vidrigaste mest naturalistiska jag läst…for no good reason?? Jag är övertygad om att det var provokativt bara for the sake of being provocative.
THIS COULD HAVE BEEN A SHORT STORY. Vi hade inte behövt SÅ. MÅNGA, ÄCKLIGA, BESKRIVNINGAR bara för att set the scene.
"Dykungens dotter" var min första bekantskap med Trotzig och jag var helt såld. "Sveket" gjorde mig inte besviken. Hela det poetiskt, suggestiva i Trotzigs språk tilltalar mig på ett djupt plan och det fångar in något ödesmättat hos karaktärerna. Precis som med "Dykungens dotter" är detta en historia som utspelar sig inom en familj. Modern dör ganska tidigt i "Sveket" och historien centreras kring fadern Tobit och dottern Tora-Greta. Fadern försvinner ett tag från sina hemtrakter, men återvänder p.g.a skuld inför att ha övergivit, framför allt, Tora-Greta. Härifrån försöker Tobit gottgöra sitt svek mot Tora-Greta, men det här är alldeles för svårt för honom. Det hela resulterar i att han mer eller mindre kväver henne med sin kärlek och stöter ifrån sig Tora-Greta. När Tobit märker att Tora-Greta har en egen vilja, och en ganska så stark en, blir han avundsjuk och ödelägger mer eller mindre hennes liv. Den här boken var verkligen både hjärtskärande och vacker på en och samma gång. Jag slets ständigt mellan avsky och förståelse inför Tobit och Tora-Greta. Trotzigs språk höjer även upp denna tragiska berättelse till en enorm litterär höjd. En höjd utan lik i Sverige om ni frågar mig! Här är det inte fråga om rekommendationer, jag uppmanar alla att läsa Trotzig!
This entire review has been hidden because of spoilers.
Oj. Vad livet är grym och eländig. Boken är lurande, för att det inte är särskilt stor eller lång, dock det känns som alla människors hemska upplevelser ligger i bladerna. Den var en väldig tung läsning. Det kändes också väldigt tyst och grubblande, och nu när jag reflekterar över det, kommer jag på att det nästan inte finns någon dialog alls i boken. Det nämns när folk säger något, men deras ord dyker upp nästan aldrig. Toragreta har ett par linjer, och Torbit själv pratar för sista meningen, - Gud, sade han, de nederstas Gud. Det handlar om mycket besvikeleser, hur livet inte är lätt, och hur sorgligt det är att så mycket hat kan kommer från kärlek - att tänka på hur Torbit och hans dotter Toragreta är när hon är en liten tjej, och när hon blir tonåring och hon vill bestämma själv och han inte kan acceptera att hon inte är en söt liten töss något mer. Jag antar att alla upplever det genom livet på en viss grad, men här blir det extremt våldsamt och hatful. Vid ett ögonblick spöar han skiten (ursäktar mitt språk, men det är så grovt och hemsk vad händer) ur henne... herregud....
Jag kunde uppleva direkt hur bra skrivit det är. Jag har aldrig läst något av Trotzig förrut, men hon visste hur man skulle formulerar sig. Och jag antar att det är värt att läsa för ällmänbildning, kulturelluppskattning och grubbling över livet, om det är det man vill. Men fick jag någon glädje av att läsa boken? Vill jag läsa det igen? Nej. Och det är inte för att påstå att jag måste har solsken och regnbågar i mina böcker konstant, för att en av mina favoritböcker är Wuthering Heights, och det är packad med grymma figurer.
Men allt här kändes så meningslöst till slut. Toragreta begär självmord, hennes man som är fåfäng och inte begåven för att jobba, slutade med att bli portat från kafeet och spöade (jag missade vad han hade gjort). Torbit och hans fru verkar inte prata alls, och hon kommer från ett eländigt hem med alkoholiserad pappa som dör, och övergivna syskon som lever i slödderhuset (det var tragiskt att se cirkeln fortsätter när Toragreta som nygift flyttade dit), och Torbits egna föräldrar som verkar bakåtdragen och har ingen lust att kommunicera med andra människor. De ignorerar egentligen sin sons fru, Tora, som dör plågsamt långsamt efter Toragreta födds.
Jag vet inte vad mer jag ska säga men jag vill inte försöka analysera boken djupare. Dags att flytta vidare den, dock jag är osäker just nu vad jag ska göra med den.
This entire review has been hidden because of spoilers.
En adjektivtung böljande ordfläta bakad av onda föraningar. Djuriskt stångande människospillror förkrympta i sina ensamheters skal - oförmögna att nå ut ur sig själva och in i sin nästa.
Det är en kvalfylld uppgift att åter träda in i bokens värld efter ett uppehåll. Samtidigt vill jag djupare in i det. Som att halvt motvilligt sänka sig ner i en isande kall vårflod och bara dras med i flödet.
Kontrasten mellan den musikaliskt böljande, närmast skuttande ordfloden och den brungråmelerade trögflytande bubblande ångesten som dryper från sidorna sliter med mig ner i djupet.
Sådan rytm, sådan surrealistisk mardröms-klarhet. Man vill bara vrida ur boken som en trasa, ta sig igenom den, skynda sig för att klara sig med sinnena intakta genom den ondskefulla snårskogen av ord. Vad finns kvar av en på andra sidan?
Så jävla speciell bok. Tveklöst bland det mest imponerande jag läst av en svensk författare. Boken är turligt nog barmhärtigt kort. Bara att dyka in i mardrömmen igen.
The language is sublime but in the strangest way. It describes a world without hope, people without joy, and a world with no sun, but it does so with probably the most beautiful Swedish I read since I stumbled across Den vidunderliga kärlekens historia by Carl-Johan Vallgren.
I'm still amazed by how Birgitta can depict something disgusting in such a beautiful way. A family story of three generations, without even the faintest gleam of hope.
jävligt tung men vacker bok. stor eloge till trotzig som lyckas skriva en sån brutalt hemsk huvudkaraktär på ett så otroligt realistiskt vis. den totala avsaknaden av självmedvetenhet och empati odlar verkligen krig i läsarens hjärna. allt man vill är att ta sig ur narrativet, att fly undan huvudkaraktärens vidriga tankar och handlingar.
Har nu läst ”Sveket” för en kurs och har blandade känslor. Ser att det är en bra skriven bok men de konstanta mer eller mindre äcklade beskrivningar får mig att tappa intresse för den annars rätt spännande handlingen och det intressanta temat.
alltigenom kolsvart, utom något som helst hopp, bara smärta smärta Smärta. hon lyckas formulera känslor så att de nästan går att ta på, som om de är fysiska, materiella,-otroligt Ångest, - ont i magen ångest Ensamhet Likgiltighet
heeeeerregud vilket mörker. svårt att betygsätta, den gör det den vill göra väl, förmodar jag. men svårt att ta sig igenom och inte särskilt njutbart. men det kanske inte heller är poängen. (läst för kurs på universitetet; eventuellt ändrar jag åsikt efter att ha diskuterat med andra.)
Ingen aning om hur en människa kan skriva något så trasigt. Alla applåder till författaren, men jag skulle aldrig vilja se insidan av hennes sinne. Att vara så vacker å ändå så sorgsen är sann konst