Yukio Mishima (三島 由紀夫) was born in Tokyo in 1925. He graduated from Tokyo Imperial University’s School of Jurisprudence in 1947. His first published book, The Forest in Full Bloom, appeared in 1944 and he established himself as a major author with Confessions of a Mask (1949). From then until his death he continued to publish novels, short stories, and plays each year. His crowning achievement, the Sea of Fertility tetralogy—which contains the novels Spring Snow (1969), Runaway Horses (1969), The Temple of Dawn (1970), and The Decay of the Angel (1971)—is considered one of the definitive works of twentieth-century Japanese fiction. In 1970, at the age of forty-five and the day after completing the last novel in the Fertility series, Mishima committed seppuku (ritual suicide)—a spectacular death that attracted worldwide attention.
Penguin Clothbound Classics Edition (Contents: Death in Midsummer, Three Million Yen, Thermos Bottles, The Priest of Shiga Temple and His Love, The Seven Bridges, Patriotism, Dojoji, Onnagata, The Pearl, Swaddling Clothes)
საზოგადოების იმ ნაწილისთვის, რომლისთვისაც რაცონალური მორალი და მორალური რაციონალიზმი ინდივიდუალური სიმართლისა და თვითრეფლექსიის მიღმაა და მასზე მნიშვნელოვანია, ტანჯვისა და მწუხარების ესთეტიზაციის პროცესი იქნება მხოლოდ ინტელექტუალურო განსჯის საგანი და არა განცდითი სიამოვნება.
მიშიმა იმ ადამიანების ავტორია, რომლებიც კოლოსალური სევდისა და ძალადობისგან რამდენიკე ნაბიჯით უკან იხევენ და ხელოვნების ლამაზ ნიმუშებს ქმნიან - არ არის მარტივი, ბოროტების, იმედგაცრუების, ტრავმისა და ტანჯვის გააბსტრაქტულება, მასზე დაკვირვება და მისგან სილამაზის შექმნა - არც ყველას საქმეა, ვერც ყველას მორალში ჯდება.
მიშიმას ამ მოთხრობაში სიკვდილი მთავარი მოქმედი გმირია - მაგრამ არა როგორც აქტი, არამედ როგორც წარსული გამოცდილება გადააზრებული ადამიანთა გონებითა და გულით. აქ ვერ შეხვდებით კათარზისს. აქ არის მხოლოდ განცდის ძალდატანება, ან ძალდაუტანებელი, შემთხვევითი განცდის გამართლება - ჩემთვის ყველაზე მომხიბლავი პერსონაჟი, და თან ყველაზე შემზარავი, არის დედა, რომელიც ეგოიზმის უმაღლეს ნიშნულს ისაკუთრებს და ნაწარმოების დასასრულსაც არ უშვებს ხელიდან. მაგრამ ეგოიზმი ადამიანის ბუნებაა. და ადამიანის ბუნება ყველაზე ხელშესახები ხდება უბედურების გაიდეალიზების დაუოკებელ სურვილში.
მიუხედავად იმისა, რომ მკითხველის ინტერპრეტაციას მიენდობა მიშიმა და უკანასკნელ მონასმს თავად არ აკეთებს, მგონია, ბიჭზე ჩაჭიდებული მამის ხელი არაფერია სხვა თუ არა ცოლის თვითმკვლელობის წინარე წამი.
“ადამიანი, რომელსაც არ ძალუძს გონებით გაიზიაროს თავისი მწუხარება, ხშირად ცვლის ამ გაგებას წარმოსახვით” :)
ზუსტად ერთ თვეში მიშიმას იაპონიის ქუჩებში წავიკითხავ, see you there
In dit verhaal volgen we Tomoko en Masaroe, een Japans stel dat met het leven verder moet na de dood van twee van hun kinderen. Hun uitlopende emoties worden op een karakatergedreven manier belicht en het decor is kundig verweven met de beslommering van de hoofdpersonages. De proza is best zwaar en ietwat archaïsch voor de tijd waarin deze geschreven werd, wat Mishima dan ook typeert. Verhaaltechnisch heeft het niet echt samenhang en schiet het alle kanten op. Het verhaal moet het dus hebben van de geregeld mooie filosofische vondsten. Daarnaast weet ik het niet helemaal met sommige metaforen: zo wordt een vage herinnering vergeleken met het licht van een vuurtoren op een ver eiland. Zelf ben ik ook geen fan van de dramatische omschrijving op het moment dat de twee kinderen en hun tante om het leven komen. Dit rijmt mijn inziens ook niet met de normaal zo impliciete stijl van Mishima.