Dine farger var blå ble kåret til "Årets feelgood roman" i Sverige. Dette er en unik og rørende roman om betroelser og sannheter. Men også om håp, lidenskap og den største kjærligheten.
Hvor mye er du villig til å ofre for å finne deg selv? Lina jobber som sykepleier ved nyfødtavdelingen i Stockholm. Livet hennes er fullt av dramatiske fødsler og foreldre i krise. Samtidig lengter hun etter egne barn, men mannen hennes har alltid vært tydelig på at han ikke vil ha barn. I en skoeske gjemt i skapet lagrer Lina minnene om sin første kjæreste - og kanskje også hennes livs største kjærlighet: Ted. Han som forsvant. En dag er Ted tilbake. Han sier han har tre måneder igjen å leve, og at han vil tilbringe dem med Lina. Et ønske som virkelig setter Linas ekteskap på prøve. Men Lina må få svar på hva som skjedde den gangen ...
Dina färger var blå hade jag bara hört mycket gott om så det gjorde att jag hade rätt höga förväntningar och jag tycker inte riktigt att den levde upp till dessa, även om jag tyckte boken var bra! Jag trodde bara att jag skulle älska den.
Språket fastnade jag för på en gång, det var riktigt målande och gjorde att jag bara ville fortsätta läsa. Boken tar upp barnlöshet, sjukdom och psykisk ohälsa och beskrivningarna av det berörde mig mycket.
Handlingen är tankeväckande och känslosam och jag trodde att jag skulle känna alla möjliga sorters känslor men även fast jag blev berörd så kände jag inte så mycket som jag trodde. Jag lyssnade på ljudboken och jag vet inte om det var därför, uppläsaren var riktigt bra men kanske hade jag känt mer om jag läst den fysiskt istället. Jag tyckte att det var riktigt intressant att läsa om Linas jobb, och hade gärna läst mer om det. Karaktärerna kändes verklighetstrogna men tyvärr fastnade jag inte riktigt för någon av dem, och det drar tyvärr ner betyget.
Dina färger var blå var inte den känslostorm som jag trodde den skulle vara men ändå ett bok jag kan rekommendera!
”Dina färger var blå” av Marcus Jarl är en stark och välskriven relationsroman om kärlek, svek, passion, sorg och svåra moraliska dilemman. Boken vann priset Årets Feelgood på Feelgoodfestivalen och visst är boken verkligen värd priset, men för mig är det här mer en gripande roman om livsval, passionerad kärlek, obearbetade känslor och en hel del svärta mer än feelgood.
Under berättelsen växlar perspektiven och vi får veta vad som verkligen hände under Ted och Linas förhållande. Det visar sig också att Lina har trauman från uppväxten att bearbeta. Det väcks starka frågor och man ställs in för moraliska dilemman, vilket gör boken perfekt som bokklubbsbok för den här boken vill man verkligen diskutera med andra.
Starka känslor väcks, både för att man blir gripen av historien, men också för att huvudpersonerna inte alltid är så sympatiska. Jag har hört och läst så mycket om boken så mina förväntningar var rätt höga och jag tyckte om den, men inte riktigt så mycket som jag hade trott och hoppats…
Vanligtvis inte en bok som jag skulle plocka upp, men fick den rekommenderad av en vän som känner författaren, så bestämde mig för att ge den ett försök, och jag blev positivt överraskad! Beskrivningarna av sjukdom och barnlöshet var jobbiga att läsa och själva berättelsen och relationsbeskrivningarna berörde mig djupt, men något som gjorde att den föll lite platt under själva läsningen var att dialogerna inte kändes realistiska. Kom på mig själv flera gånger med att tänka "ingen pratar på det här sättet??" 3,5 🌟
Kåret til årets feel-good i Sverige i 2021. Svært uenig i at det er en feel-good bok, og mener den heller er trist og tidvis ganske dyster, med noen koselige deler. Likevel en spennende og underholdende bok, som skiller seg fra det jeg ellers leser.
Måste börja med att säga att... Detta är en av de finaste böckerna jag har läst, PUNKT💙
När jag hade läst ut boken satt jag och ba W O W. Jag var inte beredd på denna process, alltså berättelsen var en process, en väldigt fin och rå process.
Berättelsen om Lina, Ted och deras kärleksresa är tung, jobbig och vacker. Berättelsen är väldigt välskriven från början till slut, med fantastiska karaktärer, detaljer som har många fina lager och ba helt magisk.
I början tänkte jag att det inte kunde vara mer än en helt ok bok. Jag menar en love story där ena partner bara försvinner efter att ha levt lyckligt tillsammans och har väntat ett barn. Och sen bara dyker upp som gubben i lådan, med nyheter att han har 3 månader kvar att leva. Och den tiden vill han spendera med hans gifta ex, på deras gamla kärleksö? För mig lät det cheesy, men jovisst blev det mer än en helt ok bok, det jag säga (;
Visst, det är en lång bok, men jag ångrar inte att jag tog mig tid till att njuta av läsningen. Jag skulle egentligen ha läst klart sista sidorn påväg till jobbet, men jag kände. Näää, detta är en bok jag behöver sitta ner i lugn och ro och läsa, jovisst behövde jag det. Slutet av boken var det svårt för mig att hålla känslorna inne. Så vacker, så fin.
——————————
”Allt handlar om vem man väljer att tillbringa sin tid med.... En kort stund tillsammans är så mycket bättre än en evighet ensam. ”
”Jag skriver till dig, du som ligger i min mage. Jag älskar dig redan trots att jag inte träffat dig ännu. Du kommer snart att få göra din första resa och ta ditt steg ut i världen. Få din första stämpel i livets pass. Det finns så mycket jag vill säga dig, men alldeles för lite bläck så jag kommer fokusera på det viktigaste.
Jag kommer alltid att finnas där för dig. Krama dig, ge dig råd som du aldrig ändå kommer lyssna på utan göra precis tvärtom. Och jag kommer finnas där när du kommer tillbaka och vet bättre. När du fått ont och behöver någon som blåser. Jag ber redan nu om ursäkt för att jag kommer att säga, vad var det jag sa, för jag vet att det är det jobbigaste man kan höra.
Jag vill att du ska kunna namnge fler stjärnor på himlen, än de på vita duken. Jag vill att du ska kunna säga ifrån, jag vill att du ska säga tack och snälla. Jag vill att du ber om hjälp tidigt om du känner att du behöver den. Jag vill att du tänker att, om vi bygger starka barn redan från början, behöver vi inte laga lika många vuxna sen. Mest av allt vill jag att du går din egen väg. Lyssnar på din inre röst och följer ditt hjärta.
Jag önskar att du blir en liten kaninunge, som ärver din mammas observations förmåga. Jag önskar att du ärver mer för henne. Men hoppas att du ärver min kreativitet och mitt knäppa sätt att tänka. Att du ser världen i färger och inte i linjer. Jag önskar att du ser, studerat och observerar. Att du lever och kolliderar och att din färg kommer att vara lika blå och vacker som din mors för i det blå finns det mjuka, lätt och svalkande....
Om du någonsin blir rädd vill jag att du tittar in i din mors ögon, I hennes ögon finns det trygghet, visshet och så mycket kärlek att man kan drunkna i dem. ”
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jag är ingen vän av feelgood och det här var inte min kopp te. Jag hittar ingenting som gör att jag kan tycka om eller sympatisera med karaktärerna och då blir det svårt för mig. Ted är kanske den mest creepy romanfigur jag läst om i närtid och Lina uppfattar jag som jagsvag och bortskämd.
Att deras stora kärlek skulle vara något utöver det vanliga blir inte riktigt känslan. Snarare känns det som att Ted och Lina är fullt sysselsatta med att spela upp ett romantiskt, passionerat gammalt drama med (den inte så värst intresserade) omvärlden som publik. Bara för att befästa en identitet de så gärna vill ha. Som att de framförallt är förälskade i idén om sig själva.
Den låå-hååånga delen om deras första möte och stora passion tar alldeles för mycket utrymme, men när den tar slut och övergår i den nutid där Ted är döende tycker jag att nivån höjs avsevärt. Det blir bättre och mer intressant. Empatin för dem båda kommer långsamt smygande när den gräsliga sjukdomen får sitt detaljerade förlopp och jag får fatt i någon sorts engagemang.
Att jag inte tycker om feelgood som genre bidrar säkert till att jag inte kan ta till mig den här boken, men något annat som stör mig jättemycket är de onaturliga dialogerna (långa, poetiska, oerhört välformulerade utsvävningar) och överanvändningen av ordet "till". Hur många gånger kan en människa "skratta till" och "flämta till" i ett kapitel egentligen?
Det som ändå är ett stort plus i kanten är att boken lämnar en med en påminnelse om livets skörhet och att vara tacksam för varje dag man själv och ens nära får fortsätta finnas.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Hade så gärna hört mer om Linas jobb på neonatalen, och hur det kom sig att hon började jobba där, trots sin intensiva och obesvarade önskan om barn!
Obehagligt om cancer. Fanns glimtar av fint/berörande, men mest kändes allt så otroligt orealistiskt/osannolikt. Alla karaktärer pratade teatraliskt och poetiskt och var ganska så irriterande :)))))). Inte min typs bok helt enkelt!
Jag hade höga förväntningar på den här, var beredd på en känslostorm, men fick tyvärr inte upp några särskilda känslor. Kanske hade det varit annorlunda om jag läst den istället för att lyssna.
Historien är fin, tankeväckande och känslosam. Men det är något jag inte riktigt kan sätta fingret på som "stör" när jag lyssnar. Språket är fint, det är lätt att hänga med och karaktärerna är lätta att tycka om. Berättelsen är väl genomtänkt med fina miljöbeskrivningar. Så jag kan verkligen inte sätta fingret på varför den inte slog an på alla känslosträngar hos mig. Kanske var det just det att jag lyssnade på den, istället för att läsa den i fysiskt exemplar? Kanske var det något annat.
Trots det så skulle jag absolut rekommendera den till andra att läsa. Och då just på betoning >läsa< För ibland blir det inte rätt med ljudbok, varför vet jag inte, uppläsaren Charlotta gör det absolut bra.
WOW. WOW. WOW. Ibland när man har läst något riktigt bra så finner man inte orden, och så är det nu. Jag grät inte, men boken var SÅ FIN. SÅ FRUKTANSVÄRT FIN. Bara läs den!
Inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag gillade inte riktigt varken Lina eller Ted, fast Ted var nog värst! Vet dock inte vad jag hade gjort om jag hade varit i Linas skor, väldigt tuff situation helt klart! Egentligen 3,5 i betyg
Det fanns något lovande i inledningen. Linas och Samuels relation, Linas bagage som spökar i deras relation, Linas jobb på neonatalen - som påminnelse om hennes längtan efter barn.
Men istället för att problematisera, ta itu med deras relation, eller Linas till sig själv, och låta karaktärerna utvecklas, så blir Lina tonåring igen. Det går inte att tycka om någon av karaktärerna, och är omöjligt att förstå vad som är så speciellt med Linas och Teds ungdomskärlek. Det blir lite mycket känslor, klyschor och upprepningar.
Vilken dålig bok. Önskar jag kunde få tillbaka tiden jag lagt ner på att läsa denna. Det enda realistiska och gripande i boken var när hon var på jobbet, visar väl att det är det enda författaren verkligen kände till, allt annat var platt och tråkigt. Inte en enda sympatisk karaktär och endast dysfunktionella relationer. Suck.
Jag undrar hur man definierar feelgood? Jag har förstått att den här boken vunnit pris för årets feelgood men jag uppfattade inte att bokens karaktärer mådde särskilt bra och inte heller fick boken mig att feel good. Så platt och ointressant.
Lina jobbar som sjuksköterska på neonatalen. Hennes liv är fullt av dramatiska förlossningar och längtan efter ett eget barn. Hennes man Samuel har dock varit väldigt tydlig med att han inte vill ha några barn. Längst in i sin garderob förvarar Lina en skokartong fylld med minnena av sin första kärlek, Ted. Han som en dag försvann.
En dag är Ted tillbaka. Han har tre månader kvar att leva och han vill tillbringa dem med Lina. Linas och Samuels äktenskap hamnar under enrom prövning. Vilket beslut är egentligen det rätta?
Dina färger var blå var smärtsam läsning. Tror aldrig jag fällt så många tårar över 398 sidor. Jag har aldrig läst något liknande. Som är så vacker men gör så ont samtidigt. Marcus Jarls sätt att beskriva känslor får det att kännas ända in i själen.
Här möter vi en tung och jobbig historia som har många svåra livsval och obekväma känslor. Vi har samtidigt en vacker kärlekshistoria. Kanske den vackraste av dem alla. Vi får lära känna människorna och vi får känna deras känslor. Vi får bära dem genom boken. Dina färger var blå kommer att beröra mig för en lång tid framöver.
Känslofylld, vacker och sorglig! Vissa böcker har ett högt tempo och man kan läsa dem lite sådär i förbifarten. Andra böcker är lite långsammare och kräver mer uppmärksamhet. Detta är en sån bok.
Dina färger var blå är en bok som kräver närvaro. Närvaro, tid och engagemang. Att du som läsare är villig att offra din tid på den. Och om du gör det så får du mycket tillbaka. Jag känner igen mig själv i så många frågor, tankar och känslor och stundtals blir det en ganska jobbig läsning. Men den ger mig även styrka och svar.
Marcus Jarl skriver vackert och målande, nästan lite poetiskt. Intrigen smyger sig fram, tassande på tå som för att inte störa. Långsamt ger den dig möjlighet att ta in känslorna. I början upplevde jag Lina som en väldigt egoistisk person men efterhand som jag läste ökade min förståelse för henne beteende. Om du är i rätt mood är detta en underbar bok.
Jag gillade boken starkt under del ett och del 2. Helt fast var jag. Men del 3 förstörde min bild av boken en aning. Tror att jag tycker att boken hade kunnat sluta efter del 2.
Överlag skulle jag rekommendera boken till något som gillar att läsa romaner som väcker känslor! 😊
Ljubav je nešto što se nikada ne može definisati, kao ni upoređivati sa bilo čim drugim. Nema pravila niti kriterijuma. Nema ispravnog ili pogrešnog. Ljudi se zaljubljuju na različite načine, iz razlicitih razloga, po različitim osnovama.💔
Boken har i något skede blivit utsedd till "Årets feelgood", men tycker inte att det var så jätte mycket feelgood över den. Hade lite svårt att veta vilken av de tre huvudpersoner jag skulle ha sympati för, kanske det inte var meningen att man sku ha för nån av dem... Handlingen var rätt uppenbar, men så är det väl med feelgood-böcker.