Jan-Carl och Louise lever i ett destruktivt äktenskap i det högre sociala skiktet. Medan Jan-Carl briljerar i karriären är det Louise som står för anorna. De lever sida vid sida, men med av avgrund mellan sig, och gör allt för att dölja sprickorna i den perfekta fasaden.
Tonårsdottern Julias liv på internatskolan ter sig utåt som lyckat, men vid sidan av ägnar hon sig åt destruktivt sex med män som utnyttjar henne. Dessutom måste hon hela tiden förhålla sig till moderns iskyla.
Ingen av dem ser sig som ett offer.
Alla lyckliga familjer liknar varanda beskriver en värld med egna regler, outtalade och framför all okskrivna. Det är en skildring av en familj på väg mot katastrofens brant, helt bortom den gångse bilden av hur det vackra folket egentligen ska leva.
Djupt existentiell vardagsskildring av en överklassfamilj i kris.
Det här var både intressant, men samtidigt jobbig och repetitiv läsning. Författaren snålar på dialoger, men är väldigt noggrann med att beskriva karaktärernas tankar. Det här sättet att skriva på har jag inget emot, om det inte vore för att det stundvis är svårt att urskilja karaktärernas tankar, ifrån författarens egna. Språket blir meta, för övertydligt att karaktärerna inte är annat än ett verktyg för Claes de Faires idéer. Det kan fungera i andra fall, såsom Franz Kafkas närmast självbiografiska fiktion. Men här är mekanismerna bakom alltför tydliga och det blir mest tjatigt och sänker trovärdigheten hos karaktärerna trots att man förstår deras intentioner.
Trots allt bra kritik mot den egoismen och brist på kommunikation som går att finna i samhällets övre skikt. Otroligt välskriven också. Det är med intresse som jag läser om familjens öde, samtidigt som jag önskade att han hade försökt tona ned på författarperspektivet en aning för att läsaren lättare ska kunna involvera sig känslomässigt i berättelsen.