Robert Walser - Betydande människor kallar mig ett barn: Mikroskrifter i urval | Promenaden, följd av Bilden av fadern | Carl Seelig - Vandringar med Robert Walser. Samtliga utgivna av Bokförlaget Faethon 2019 och översatta av Peter Handberg.
Robert Walser har alltid varit något av en författarnas författare. Har har fascinerat och inspirerat namn som Franz Kafka, Hermann Hesse, Robert Musil, Walter Benjamin, Elias Canetti, Giorgio Agamben, Susan Sontag Elfriede Jelinek och många andra. För allmänheten var han under samtiden tämligen okänd, men på senare år har han fått ett internationellt erkännande och översättningar av hans böcker har kommit på många språk. Dock tycks han fortfarande mest vara en angelägenhet för andra skribenter, litteraturvetare och vittra finsmakare. Det är inte rättvist. Walser är långtifrån någon svår författare och han är värd en betydligt större läsekrets. Hans klurigt humoristiska, skarpögt melankoliska texter skulle lätt gå hem hos en bredare allmänhet. På svenska finns sedan tidigare en handfull böcker, men de är alla slut hos förlagen och de flesta svåra att hitta även antikvariskt. Att bokförlaget Faethon nu gör en satsning med dessa tre böcker är därför mer än välkommet.
Walser föddes i schweiziska Biel 1878, levde ett rastlöst och kringflackande liv, bland annat i Berlin 1905-13, och hankade sig fram på ströjobb, tidningsartiklar och snålt säljande böcker. Han avled i hemlandet 78 år gammal. Periodvis led han av svår ångest, tilltagande alkoholism och gjorde även några självmordsförsök, och efter ett sammanbrott blev han till sist inlagd. De sista 28 åren tillbringades på mentalsjukhus, först på Waldau, utanför Bern, och från 1933 i Herisau i nordöstra Schweiz. Från den dagen fram till sin död skrev han inte ett ord. När frågan kom på tal svarade han, med eftertryck: ”Jag har inte kommit hit för att skriva. Jag har kommit hit för att vara galen!”.
”Betydande människor kallar mig ett barn” rymmer ett urval av Walsers så kallade mikroskrifter. Med små, millimeterhöga bokstäver skrev han på allt han kom över: vykort, kvitton, refuseringsbrev. Över några färgplanscher i boken kan dessa krumelurer beskådas. De är som konstverk i sig. Först femtio år efter hans död lyckades man dechiffrera dessa märkvärdiga skrifter.
Texterna är korta, 53 stycken på knappa 250 sidor, och behandlar allt från Karl XII till halshuggna flugor. Här skymtar konstnärer och författare, nunnor och Nietzsche, bratwurst och björngropen i Bern. Humorn är sträv, som dåliga vitsar man motvilligt ler åt, för att de faktiskt ä r roliga, trots allt. Världen betraktas från ett kompromisslöst utanförskap, med distans, ironi och en pragmatisk syn på tillvaron. Meningarna kan flyta ut över en halv sida eller komprimeras med paradoxal exakthet till livsvisdomspackade enradingar; ”I detta avseende är jag gudskelov lika mänsklig, d.v.s. svag, som alla andra.”.
Walser var den ständige flanören, den evige vandraren. Aldrig stilla på samma ställe, alltid nya lägenheter (”ofta var det mycket sunkiga ställen”), nya städer och gärna rejäla heldagspromenader över berg och dal, med paus för öl och ost på något lämpligt världshus (”flankanfall” från krogen, kallar han det någonstans). Att han dog, i hjärtinfarkt, mitt under en promenad juldagen 1956 känns därför som en logisk och värdig avslutning.
”Promenaden” är just vad den heter: en fiktiv skildring av en dag av walserskt promenerande. En dag utanför ”skrivarlyan eller spökkabinettet”. Det låter kanske inte så upphetsande, men det går inte en sida i denna säregna kortroman utan att man blir intellektuellt belönad. Hans charmigt omständliga språk rör sig obehindrat mellan absurdistiska lustigheter och filosofiska funderingar i molande moll. Det är oavbrutet underhållande, oavsett om han utsätts för ett grymt kulinariskt practical joke av lunchvärdinnan Fru Aebi, beundrar arkitektur eller en vacker flicka, eller, som när han passerar en skola, önskar att han ”återigen var ett barn och en olydig skolgosse, att han åter gick i skolan och som straff för sitt dåliga uppförande fick ta emot ett välförtjänt kok stryk”.
Jag får känslan av att ”Promenaden” (liksom många av hans andra texter) bara är en något tillknycklad och skruvad självbiografi; kanske av samma torrt humoristiska släkte som exempelvis Emmanuel Boves ”Mina vänner”? Faktum är att han själv, tämligen walserskt, sammanfattar boken bra: ”under sådana tålmodiga promenader träffar [jag] på jättar, har äran att få skåda professorer, i förbifarten uppsöker bokhandlare och banktjänstemän, samtalar med sångerskor och skådespelarinnor, äter lunch hos själfulla damer, genomkorsar skogar, postar livsfarliga brev och slåss vilt med baksluga, ironiska skräddarmästare”. Inte illa av en man som är ”fientligt stämd mot världen och mig själv, främmande för båda två”.
Carl Seelig (1894-1962) var en tysk-schweizisk rikemansson, skribent, mecenat och från och med 1944 Robert Walsers förmyndare. Han besökte Walser på anstalten redan 1936 och hade sedan dess för vana — och sjukhusdirektörens tillåtelse — att ta med den nyckfulle författaren på långa söndagsutflykter till fots, med tåg och buss.
I ”Vandringar med Robert Walser” har Seelig, likt en Eckermann (om Goethe) eller en Boswell (om Samuel Johnson), samlat en del av de samtal som han genom åren trots allt fått ut av den periodvis tjurskalligt tvära och tystlåtna författaren. Men i takt med att deras vänskap fördjupas öppnar sig Walser allt mer, och talar, när han är på bäst humör, öppenhjärtligt om minnen och erfarenheter, politiker och konstnärer.
Seelig skriver med uppenbart skönlitterära ambitioner, men det är inte där boken styrka ligger. Den finner vi istället i Walsers författarskvaller och rikliga anekdoter ur sitt kringflackande liv. Tips till (blivande) författare har han gott om och någon form av poetik skymtar emellanåt i samtalen: ”Vet ni varför jag aldrig lyckades som författare? Jo, det ska jag berätta: jag hade för dålig social instinkt. Jag spelade för lite teater”, ”Konstnären måste hänföra eller plåga sin publik”, ”Författare utan etik förtjänar ett ordentligt kok stryk”, ”Utan avgrunder förblir varje konstnär bara något halvdant, en luktfri drivhusplanta”.
Hitler och ”nassarna” har han inte mycket till övers för och trots att han tycks vara konservativ, ja, i vissa anseenden rentav reaktionär politiskt (men ”besten ’kapitalism’” borde drivas tillbaka ”i buren igen”), sätter han den personliga friheten främst: ”Aldrig, inte ens under perioder av största fattigdom, skulle jag ha låtit mig köpas av samhället”.
Promenaderna avbryts med jämna mellanrum för intag av mat och, inte minst, vin och framförallt öl. Walser spottade inte heller på senare år i glaset och han trivdes utmärkt i bayerska ölkällare: ”Märkvärdigt vad ölet och halvmörkret kan skölja bort alla laster”.
Från de sista promenaderna gjorde Seelig inga anteckningar. ”Kände jag instinktivt att slutet närmade sig?”, frågar han sig. På grund av Walsers dåliga hälsa skjuter han upp vandringen från jul till nyår 1956, men i skymningen den 25:e december får han ett samtal från överläkaren på Herisau. Promenaderna är över.
Självklart anser jag att alla tre titlar borde vara obligatorisk läsning, men tvingas jag av någon outgrundlig anledning välja måste jag nog säga ”Betydande människor...”, då den visar upp den största bredden och variationen hos denna unika (ja, faktiskt!) författare, och därför lämnar läsaren med mersmak.
Slutligen, en stor eloge till översättaren Peter Handberg (som även levererar lärda förord), som utfört trollkonster med Walsers märkvärdiga prosa. Inte en enda gång känns det krystat eller obekvämt – bara melodiskt och tidlöst. Och jag undrar hur länge han fick klura innan det underbara ordet ”kuragöst” infann sig? Stående ovationer, om jag får be.