Hanna är trettioett när hon möter Alex en natt på Blue Moon bar. Men djupt inuti är hon också ett barn, som vill gömma sig i garderobsmörkret och slippa vara kvinna. Hon är författare. Orden är hennes gömställe och skattkammare. När hon skriver är hon vacker, stark och frisk. Inte som i verkligheten.
Hon har nyss lämnat Tommy och flyttat in i en ny lägenhet. Där bor ett spöke och väggarna lutar sig inåt, taket sjunker, hon tål inga ljud, tål inte att leva, hon hetsäter och kräks nästan varje dag. Hon vill bli frisk, men vet inte hur hon ska göra, vart hon ska vända sig, hon tycker att hon redan har provat allt.
Först vill Hanna inte berätta för Alex om bläckfjärilarna och mörkret, hon är rädd att han ska tycka att hon är äcklig och gå sin väg. Men Alex säger att hon inte är äcklig alls, utan bara fin. Han är inte rädd för hennes mörker, han är inte rädd för någonting alls verkar det som. Han är nästan för bra för att vara sann.
Gå din väg men stanna är en fristående uppföljare till Johanna Nilssons kritikerrosade debut Hon går genom tavlan, ut ur bilden (1996). Vi får följa den nu vuxna Hanna när hon möter den stora kärleken, samtidigt som hon är som mest sjuk. Hennes krokiga vandring genom psykiatrin fortsätter. Mitt i allt detta blir hon styvmamma till två små barn.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden är en av mina favoritromaner. Därför fick jag nästan glädjefnatt när jag såg att den här fristående fortsättningen nu hade kommit ut.
Det här är en väldigt sorlig roman, men ändå mer hoppfull än debuten, som mest målade i svart.
Språket är avskalat vackert, utan krusiduller. I centrum står berättarjaget, Hanna. Författare även hon. Vi får följa hennes kamp mot ångest, depression och ätstörningar, och hur hon mitt i alltihop möter mannen i sitt liv och blir styvmamma åt hans två barn. Inte heller det bekymmersfritt, ska det visa sig.
Hon går genom tavlan ut ur bilden var en av mina favoritböcker när jag gick i högstadiet. Denna fortsättning är så tung och dryper av ångest och känslor men är samtidigt väldigt vacker. Det känns fint att följa Hanna när hon hittar sig själv i vuxenlivet.
Smärtsam bok med ett målande och fint språk. Känner tyvärr igen mig i Hanna. Har levt många år i ett helvete av anorexi /bulimi. Är idag frisk och har gått igenom allt det onda. Det går att leva vidare och överleva ångesten men det är oerhört tufft. Önskar ingen detta öde...
Det gör ont att läsa denna otroligt tunga bok, oavsett om det finns en igenkänningsfaktor eller inte. Jag läste "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" i skolan i samband med att den kom ut. Även om jag inte minns den så tydligt kändes det skönt att få en fortsättning och ett avslut.