Jag ska sitta i sittmöbeln med näsan i en bok, den ena efter den andra. Jag ska tränga in i skrifternas mysterium och i deras vetenskap. Jag ska bli invigd och utstöta de underförstådda hummandena på rätt sätt, med rätt intervall. I Hemmet ska jag bli fet, bli mer av allt, mer människa, mer kropp, mer minne.
Sara Mannheimers andra roman är en poetisk berättelse om en kvinnas kamp för att betvinga sin verklighet och skapa mening. Här finns ett Hem, med kök, mellanrum, inre rum och inte minst - ett Bibliotek. Hennes vedermödor att - med hjälp av den något kniviga guiden Roland Barthes Litteraturens nollpunkt - våga närma sig världslitteraturen driver Handlingen framåt. Men det rymmer också en skärande vacker skildring av det liv som gått förlorat. En brist och en sorg som samtidigt visar sig vara drivkraften bakom att ge sig hän åt litteraturen. Frågan om var gränsen går mellan liv och skrift löper som en röd tråd genom hela boken.
Visada svajojau apie tokią knygą, nors negalėjau anksčiau įvardinti, kokia ta išsvajotoji turėtų būti. O dabar galiu - truputį lyriška, truputį lyg ir moksliška, su naujais įprastų sąvokų apibrėžimais, su trupiniais poezijos, su daug knygų ar bent jau nuorodų į jas, su reikšmingas žodžiais, kurie tau nieko nereiškia, su nutylėjimais ir neatsakytas klausimais, su išgyvenimais, kurie tau nesvetimi, su keistais kasdieniais ir tau nesuvokiamais nutikimais... Knygą reikia skaityti L.Ė.T.A.I. Ji kankina ir glumina. Labai liūdina ir tas liūdesys toks... gražus. Žinau, kad ir liūdnose knygose žmonės gali šypsotis, todėl iki 5* man pritrūko vien tik šypsnio. Nuoširdaus, kažką gero žadančio.
La vicenda di questo romanzo sperimentale si snoda tra quattro stagioni, dall’Autunno all’Estate. Mi ha subito richiamato alla mente il quartetto stagionale di Ali Smith.
Tutto ruota attorno al libro di Roland Barthes “Il grado zero della scrittura”:
“Nonostante sappia bene che bisogna leggere con lentezza per rendere giustizia ai libri, leggo veloce, muovendomi nervosamente tra le pagine, troppo eccitata per comprendere davvero, per trovare conoscenza e ragione tra le lettere dell’alfabeto.”
Attraverso l’esplorazione di questo saggio di Roland Barthes, la protagonista del romanzo esplora la sua essenza di scrittrice per arrivare a quella che definisce il suo essere donna.
Il romanzo è in molti tratti lirico, in altri scientifico, in altri ancora ricco di rimandi letterari: come un gioco di specchi
“… la verticalità dello stile in linea con la profondità, penso sorridendo, non posso mollare.”
La scrittrice protagonista deve raccogliere tutto il suo coraggio e la sua fermezza d’azione per dichiarare guerra al male e guardare dritto in faccia il maligno. E questa operazione letteraria la porterà a rivedere il suo rapporto con il marito Máram e la finzione sarà così verosimile da sembrare reale
“(La tenebra dello zero, scrigno di ogni (im)possibile, essa è soltanto reale). Una scrittura letteraria rende evidente, come detto indica la propria maschera, si arrende all’indivisibilità della forma e ne fa una virtù.”
[Singolare che anche in questo romanzo compaia Don Chisciotte.]
“La velocità del pensiero precede l’inerzia dell’Azione - L’energica manualità dell’Azione anticipa l’assorta pensosità del pensiero -“
E la letteratura diventa viva e si fa vita, “La poesia vuol farsi carne” e Sophia, la figlia sognata dalla protagonista, vuol diventare realtà.
“Mi misi a pensare a ciò che esiste, che in danese sarebbe findes. Gli albicocchi esistono.”
“l’amore esiste, l’amore esiste”
E se anche la letteratura dovesse diventare l’Utopia del linguaggio,
“Presto saremo sulla via del ritorno. Domani finalmente si torna a casa - “
Davvero molto bello, come per esempio quanto scritto qui:
“Da un lato ognuno è il grandioso epicentro di sé stesso, dall’altro non è che un lieve sospiro nella gola della storia del mondo. Esporsi a questo cortocircuito fra l’aspirazione e l’assenza di significati tende troppo spesso a rendere la vita assurda. Nel peggiore dei casi priva di valore. Insostenibile. Ci si spezza, ci si spacca, si rimane paralizzati.”
En bok som handlar om att (inte) kunna närma sig läsandet, och kanske också skrivandet, med en lite humoristisk ton i jagets förhållningssätt till sina egna tillkortakommanden, men som inte (trots sitt tema, meta!) når hela vägen fram för mig eftersom den känns så splittrad. För mig hamnar den i kategorin "sökande" eller att skriva sig ur sin skrivkramp, och jag har en förkärlek för sådana böcker, men ser också hur privata de ofta kan bli. Lina Wolffs Promenader i natten tex, är lite samma kategori och den är också spretig, men kanske för att Handlingen ändå försöker skapa en genomgående handling som inte riktigt lyckas, så köper jag Wolffs koncept mer eftersom den inte riktigt försöker det. Men den är rolig på sina ställen och bitvis suggestiv, bara idag var jag trött och somnade i fåtöljen efter att ha läst och drömde en sjukt suggestiv metadröm om boken, där jag liksom såg/gick in i texten - så nog påverkar den mig. Dessutom blev den slumpad från en lista av utvalda böcker som jag tänker/tror kan inspirera mitt skrivande och utmana mitt läsande lite, och med tanke på bokens tema var det nästan lite scary att det blev den. Hela boken refererar också till, invävt i handlingen, Litteraturens nollpunkt av Roland Barthes. Helt klart värd att läsa för den nördige.
PS. Goodreads har uppdaterats och gör nu inte längre automatiskt stor bokstav i början av meningar, något jag vant mig vid när det gäller mobilskrivande och bara ser som en katastrofal utveckling för läsbarheten av recensioner här. Långt ifrån alla kommer att idas trycka skift för stor bokstav, am I right? Kanske inte samma för alla mobiler men ett stilla hat börjar gro. Håller på att migrera mot Storygraph, men den plattformen har också sina brister.
This is one of those novels that are usually praised by critics and academics but seldom gains enough appreciation by the public, mainly due to the highly scholastic writing, something resembling a closed circuit that seems to be written specifically for fellow writers.
It is still interesting especially as it is constructed like a minimalist/existentialist work with very few details except the relevant ones. You have the impression of a dark stage with just light on the face of certain actors and details from what else looks like a completely shadowed universe. It goes so far in this that I thought at some point if the characters have no substance at all except names and their action, something which most novels try to conceal by making the reader think their characters are similar to living persons.
Un libro ricco di emozioni e sensazioni. Non è il mio genere, ma ho apprezzato molto l'uso delle parole, lo stile alto e informale mescolati insieme per rendere gli umori della protagonista. La traduzione è molto ben fatta, rende i giochi di parole e la grande sapienza linguistica dell'originale.
“L'azione” di Sara Mannheimer mi è stato regalato dalla mia adorata Lorena di Petrichor che me lo ha recuperato dallo stand di Safarà al Salone del Libro e mi ha subito affascinato da questa copertina con una donna stilizzata a metà tra una scultura e un disegno e un libro in mano. E già dall'immagine con cui si presenta al mondo questo libro riassume gli elementi salienti della storia che contiene. Un testo di realismo magico, questo genere complesso e senza tempo, collocato in uno spazio immaginario ma che si muove da elementi estremamente reali, che si interroga sulla solitudine e la vita. Non c'è spazio per spegnersi tra le pagine di un libro, non c'è spazio per disilludersi quando le storie prendono vita. La protagonista del libro si racconta, nel corso di un anno intero, attraverso le pagine di un libro, con il tramite di un saggio, protagonista anche lui tanto quanto i personaggi che si succedono. Fuori le foglie ingialliscono, cadono e tornano a rinverdire e intanto ci si avventura nel mondo interiore della donna che racconta e nel lirismo e nella magia ci si riscopre a capire che non è solo l'azione che popola questa storia, ma soprattutto l'emozione che si nasconde dietro la sua esecuzione. La letteratura come mezzo e come scopo, d'altronde la biblioteca per un lettore è il luogo più sicuro che esista.
Knyga nepatiko. Čia mums pasakojama istorija apie vienos sergančios moters liguistą potraukį, maniją knygoms. Dėmesio centre atsiduria pati personažė, ir čia matau didžiausią problemą. Ji kaip personažė nelabai ką teturi mums pasakyti, o lyg ir bandoma sudaryti priešingą įspūdį. Tai, kas lieka fone, jos santykiai su artimaisiais, mano nuomone yra kur kas įdomiau, nes tiek Maramas, tiek Marselis, tiek Judita, visi panašu, jog irgi turi panašią silpnybę knygoms. Išplėtojus šiuos personažus, t.y. suteikus jiems daugiau svarbos romane, mano nuomone, būtų galima kur kas geriau atskleisti ir pačią pagrindinę knygos temą. O dabar skaityti buvo nuobodu. Tema lyg ir artima, lyg ir norisi apie ją skaityti, bet galiausiai, mano nuomone, ji taip ir liko neatskleista. http://www.satenai.lt/2016/04/22/kode... - recenzija "Šiaurės Atėnuose"
Sara Mannheimer-nek sikerült egy olyan, szürreális filozófiával átszőtt eszmefuttatást létrehoznia, amit mindenki hetekig emészthet. Szerintem, ami ennek a kötetnek a legnagyobb erénye, hogy gondolkodásra készteti az olvasót. Profi húzás volt más műveknek a beépítése mindebbe, az pedig egyenesen zseniális, hogy ezeket az utalásokat milyen módon sikerült elrejtenie, csak utólag döbbentem rá, mennyi munka állhatott emögött. Ugyanakkor szerintem az átlagolvasó számára nem okoz akkora extázist, hogy miből, mi, és honnan következik. Az olvasás/tanulás egyszerűen nem kell, nem lehet, hogy szenvedés legyen. Nem is szaporítanám tovább a szót, ez a kötet, mint már írtam egyszerre zseniális és kiborító. Ajánlani leginkább azoknak tudom, akik behatóbban foglalkoznak a filozófiával és kedvelik annak szürrealista irányzatát!