What do you think?
Rate this book
Absint: Historien om en blåmes
Absint er historien om en adoptivfugl; om at møde en fjeret vejviser til en verden af absolut nærvær i nuet. Niklas Rådström (f. 1953 i Stockholm) er forfatter til en lang række udgivelser inden for lyrik, prosa, skuespil, essay m.m. I 2019 modtog han prestigefulde Övralidspriset for ”sin evne til at rejse i alle litteraturens retninger” og i 2021 modtog Rådström Selma Lagerlöfs litteraturpris ”for et fantastisk forfatterskab, en hyldest til fantasiens evne til at genoplade vores gejst og få os til at leve videre”.
- GenresAnimals
103 pages, Hardcover
First published September 11, 2003
2 people are currently reading
20 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 5 of 5 reviews
February 1, 2023
Så börjar boken där Niklas Rådström varvar filosofiska betraktelser och maximer med praktiska förehavanden som gäller en av herr och fru Rådström omhändertagen fågelunge. Fågeln är en blåmes, de namnger den Absint, men det är inte den som berusar mig – även om den är på god väg med sin vackra sång (jag lyssnar på ljudbok). Det är Rådström själv som stiger mig åt huvudet. Jag har tidigare läst hans bok Medan tiden tänker på annat som vann Augustpris 1992. Jag var inte förtjust prosan han skrev då. Men nu. Åh jäklar, nu har han mig som frivillig i sin bur.
”Det finns de som inte tycker att man ska mata småfåglarna runt huset. De brukar påstå att det är skadligt för fåglarna att vänja sig vid att ha för lätt att hitta mat. Det där liknar mest missnöjespolitikers gnäll över socialförsäkringssystemet. De flesta av oss ser det som naturligt att ge till den som så behöver.”
Det är som att han sträcker ut en hand för mig att hålla i. Som att han möter just min blick. Som att han läser för mina öron. Att det här han kommit på, gäller just mig. Jag känner igen mig.
”Det har påståtts att människan inte är annat än fånge i meningslösa språkspel och att all meningsfull kommunikation mellan människor är omöjlig. Och samtidigt denna nyfikenhet när det gäller spekulationer i andra arters möjliga språktillägnelse. När Wittgenstein säger att om det som inte går att tala måste man tiga så menar ju han trots allt också att om det som går att tala går det faktiskt att tala. Jag kan inte komma undan känslan av att den som är skeptisk till mänsklig kommunikation omedvetet bär på känslan av att redan ha sagt för mycket. Endast den som vet sig vara vacker kan hänvisa till sin brist på skönhet. Endast den som är bildad kan kokettera med sin brist på kunskap.”
Människan är en grandios och grym varelse. Vi krigar, förintar, utnyttjar, kapitaliserar, kolonialiserar, mördar, mobbar, våldtar och torterar. Men vi har förstås också godhet i oss. Vi tar exempelvis gärna hand om en fågelunge och våra egna helt hjälplösa avkommor. Det här växelspelet mellan ondska och godhet är väl känt men nu påtalar Rådström också hur människan generar sig genom sin försmak för sentimentalitet.
”För det går inte att komma ifrån att vi människor gärna i naturen läser in bekräftelse på att den förhåller sig till oss på samma egentligen sentimentala sätt som vi till den.”
Jag älskar hur han filosoferar om människosläktet och andra arter, det stora och lilla livet, nuet, kunskap, klassisk musik med mera. Det här är en fantastiskt fin bok helt enkelt. Vacker för örat som ljudbok och säkerligen för ögat som pappersbok.
”Vi säger att de där tre stjärnorna är stenarna i Orions bälte. Vi säger att vi hör en lärka drilla från skyn över fälten. Vi säger det därför att vi vill tro att vi har någon sorts insikt och förståelse om vår plats i världen. Det har vi naturligtvis inte. Varken stjärnbilden eller fågeln har någon kännedom eller än mindre något intresse om vad namn vi givit dem. All vår kunskap är preliminär, knappt något mer än en skiss eller fiktion. Det är ingen anledning till att förkasta eller förminska vare sig kunskapen, skissen eller fiktionen. Kanske tvärt om. Ibland måste vi dock trots det förstå, att kunskapen, skissen och fiktionen bara är till för vår skull. Det är ofta mycket nog. Men det måste sägas. Inget annan bryr sig.”
”Det finns de som inte tycker att man ska mata småfåglarna runt huset. De brukar påstå att det är skadligt för fåglarna att vänja sig vid att ha för lätt att hitta mat. Det där liknar mest missnöjespolitikers gnäll över socialförsäkringssystemet. De flesta av oss ser det som naturligt att ge till den som så behöver.”
Det är som att han sträcker ut en hand för mig att hålla i. Som att han möter just min blick. Som att han läser för mina öron. Att det här han kommit på, gäller just mig. Jag känner igen mig.
”Det har påståtts att människan inte är annat än fånge i meningslösa språkspel och att all meningsfull kommunikation mellan människor är omöjlig. Och samtidigt denna nyfikenhet när det gäller spekulationer i andra arters möjliga språktillägnelse. När Wittgenstein säger att om det som inte går att tala måste man tiga så menar ju han trots allt också att om det som går att tala går det faktiskt att tala. Jag kan inte komma undan känslan av att den som är skeptisk till mänsklig kommunikation omedvetet bär på känslan av att redan ha sagt för mycket. Endast den som vet sig vara vacker kan hänvisa till sin brist på skönhet. Endast den som är bildad kan kokettera med sin brist på kunskap.”
Människan är en grandios och grym varelse. Vi krigar, förintar, utnyttjar, kapitaliserar, kolonialiserar, mördar, mobbar, våldtar och torterar. Men vi har förstås också godhet i oss. Vi tar exempelvis gärna hand om en fågelunge och våra egna helt hjälplösa avkommor. Det här växelspelet mellan ondska och godhet är väl känt men nu påtalar Rådström också hur människan generar sig genom sin försmak för sentimentalitet.
”För det går inte att komma ifrån att vi människor gärna i naturen läser in bekräftelse på att den förhåller sig till oss på samma egentligen sentimentala sätt som vi till den.”
Jag älskar hur han filosoferar om människosläktet och andra arter, det stora och lilla livet, nuet, kunskap, klassisk musik med mera. Det här är en fantastiskt fin bok helt enkelt. Vacker för örat som ljudbok och säkerligen för ögat som pappersbok.
”Vi säger att de där tre stjärnorna är stenarna i Orions bälte. Vi säger att vi hör en lärka drilla från skyn över fälten. Vi säger det därför att vi vill tro att vi har någon sorts insikt och förståelse om vår plats i världen. Det har vi naturligtvis inte. Varken stjärnbilden eller fågeln har någon kännedom eller än mindre något intresse om vad namn vi givit dem. All vår kunskap är preliminär, knappt något mer än en skiss eller fiktion. Det är ingen anledning till att förkasta eller förminska vare sig kunskapen, skissen eller fiktionen. Kanske tvärt om. Ibland måste vi dock trots det förstå, att kunskapen, skissen och fiktionen bara är till för vår skull. Det är ofta mycket nog. Men det måste sägas. Inget annan bryr sig.”
June 9, 2023
Den här handlar om när familjen Rådström (Obs. ej Pär) hittar en fågelunge som de försöker ta hand om. Jag tänker att om det inte redan varit ett avsnitt av Wahlgrens värld så gives producenterna här ett lysande uppslag; en familj som tvingas samsas kring ett hjärtnupet projekt där det tvingande i en särskild situation målar fram karaktärernas diversifierade personligheter. Jag tror förresten jag såg det avsnittet (++).
Vidare. Varje gång jag öppnar en bok av Niklas Rådström vet jag att nu, nu blir det tråkigt. Och det är inte för att han t. ex. återkommande kallar fågelbur för spjälverk (en gång kallar han fågelbur för byggnation och allt detta görs gissningsvis för att med en till synes lätt hand få smasha in finsmakarordet voljär) men det borde vara det. Tillgjordheten är så fruktansvärt beräknande att jag fanimej tror den genuin. Och det gör det inte mycket roligare, men sånt är ju så hemskt subjektivt. Det är nog tråkigheter i sig som inte är så rolig. Och då har Nicke ändå spelat i band med gymnasiekompisen Johan Ulveson. Det säger ingenting om något är jag rädd.
Sammanfattningsvis kan sägas att jag känner igen mig nåt oerhört, min tillgjorda kritik är ju i bästa fall skrattretande. Rådströms prosa är ibland prasslande behaglig, men inte så pass prasslande att man inte tänker att vad i helvete är det här egentligen.
Vidare. Varje gång jag öppnar en bok av Niklas Rådström vet jag att nu, nu blir det tråkigt. Och det är inte för att han t. ex. återkommande kallar fågelbur för spjälverk (en gång kallar han fågelbur för byggnation och allt detta görs gissningsvis för att med en till synes lätt hand få smasha in finsmakarordet voljär) men det borde vara det. Tillgjordheten är så fruktansvärt beräknande att jag fanimej tror den genuin. Och det gör det inte mycket roligare, men sånt är ju så hemskt subjektivt. Det är nog tråkigheter i sig som inte är så rolig. Och då har Nicke ändå spelat i band med gymnasiekompisen Johan Ulveson. Det säger ingenting om något är jag rädd.
Sammanfattningsvis kan sägas att jag känner igen mig nåt oerhört, min tillgjorda kritik är ju i bästa fall skrattretande. Rådströms prosa är ibland prasslande behaglig, men inte så pass prasslande att man inte tänker att vad i helvete är det här egentligen.
November 6, 2023
Charmerende lille bog om en blåmejses fald ud af reden og ind i en menneske-familie. Fine natur-betragtninger, lavmælt og underfundige beskrivelser af det lille væsen, der - for en enkelt sommer - gør en stor forskel.
July 10, 2023
”Det finns ingen anledning att tänka sig att kameleontens extrema förmåga till miljöanpassning är uttryck för bristande självkänsla.”
August 21, 2012
En underbar bok om livet och dess mening
Displaying 1 - 5 of 5 reviews