What do you think?
Rate this book
Sorgfjäril
Swedish / Svenska
207 pages, Hardcover
First published January 1, 2010
5 people are currently reading
51 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 13 of 13 reviews
June 2, 2016
Here you can read my review in Swedish: https://jennyjag.wordpress.com/2016/0...
May 13, 2016
It wars good
February 22, 2025
Positivt
Jag tyckte bra om Alice och Leo och deras förhållande. De var också de enda karaktärer jag egentligen tyckte om, men mer om det när vi kommer till det negativa.
Ingelin Angerborn beskriver, genom Alice, rädslan för döden på ett väldigt bra sätt. Jag var inte alls beredd på att min egen rädsla för döden och anledningen till att jag är så rädd helt plötsligt skulle dyka upp i en skräckroman för barn, men så var det.
Och där tog egentligen de positiva tankarna kring boken slut. Vi går vidare till...
Negativt
Som sagt, bortsett från Alice och Leo tyckte jag inte om en enda karaktär i den här boken. Jag kan förstå att man, som Peter, inte vill tacka nej till ett riktigt bra jobb. Jag kan även förstå att man, som Alices mamma Lotta, inte vill ha ett långdistansförhållande/bryta upp med sin partner på grund av hans nya jobb.
Men jag skulle önska att de åtminstone kunde erkänna att flytten var självisk och att Alice har all rätt att vara arg och ledsen. Hennes mamma bara yrar om hur lätt det är att skaffa vänner när man är barn, som om vänner är utbytbara och som att det inte är jobbigt att komma helt ny till en klass där de flesta förmodligen har känt varandra i åratal alla redan och bildat starka vängrupper.
Jag är inte heller förtjust i hennes attityd till Leo, att hon dömer honom efter utseendet och verkar tro att hennes tolvåriga dotter är på väg mot någon sexuell relation. Varför skulle hon annars tycka att Alice är för liten för ett förhållande, när förhållanden i den åldern vanligtvis är väldigt oskyldiga?
Peter och Lotta blev bättre ju mer boken gick, eftersom de inte fortsatte minimera Alices känslor. Men jag gillade dem aldrig speciellt mycket, framför allt inte med tanke på hur mycket Alice tvingades vara extramamma åt sin lillebror. Visst, lite hjälp kan man säkert be om när åldersskillnaden är så stor, men det kändes som att Alice var tvungen att passa/muntra upp/hålla ett öga på Emanuel varje kapitel.
På tal om Emanuel - jag avskydde honom. Vilket man kanske inte skall skriva när det handlar om en femårig karaktär med någon form av autism eller liknande, men så är det. Vilket är lite lustigt, för alla karaktärer i boken fullkomligt älskar honom och tycker han är så charmig! Samtidigt satt jag och önskade att han inte ens var med. Han var fruktansvärt irriterande, både med och utan raseriutbrott, och en enormt platt karaktär. Han tyckte om att rita och gunga och bada och det var i stort sett allt.
Den här boken var inte otäck. Det enda som var obehagligt var när Leo frågade vem flickan bakom Alice var och hon svängde runt bara för att se att rummet var tomt. Och sedan slocknade allting och Alice hör andetag som inte är hennes egna i mörkret... Jag kan förstå varför det stycket användes som lockbete för att få människor att läsa boken. Inget annat var som sagt otäckt.
Eftersom jag är så långt utanför bokens målgrupp försökte jag föreställa mig om boken hade skrämt mig som tolvåring (eller yngre). Men svaret var fortfarande nej.
Det faktum att klockradion visade 19:29 hela tiden betydde att spöket dog 1929 förstod jag omedelbart. Jag tyckte att det var övertydligt.
Till sist förstår jag inte varför lokalbefolkningen är så hemlighetsfulla om de påstådda spökerierna. I andra spökhistorier jag kan minnas vill folk inte berätta om hemsökta hus för att spöket är ondsint eller våldsamt. Alicia är inget av det; det enda hon gör är att flytta på lite saker, slå i ytterdörren, sjunga i hallen och visa sig som en fjäril. Och rädda Emanuel för en för tidig död. Hon gör att Internet/telefonerna inte fungerar, men det är ju inte med flit.
Visst, det är kanske inte kul att få höra att ens hus är hemsökt. Men få människor tror på spöken så till den milda grad att hela byn behöver hålla det hemligt. Det finns säkert tusentals hus bara i Sverige där någon har dött (jag bor själv i ett sådant) och om ingen har mördats har jag svårt att se att ett dödsfall skulle hindra alltför många från att köpa ett hus.
Två stjärnor känns väl hårt, det är mer två och en halv. Men med tanke på hur att jag hade betydligt fler negativa tankar än positiva kan jag inte ge den en trea.
Jag tyckte bra om Alice och Leo och deras förhållande. De var också de enda karaktärer jag egentligen tyckte om, men mer om det när vi kommer till det negativa.
Ingelin Angerborn beskriver, genom Alice, rädslan för döden på ett väldigt bra sätt. Jag var inte alls beredd på att min egen rädsla för döden och anledningen till att jag är så rädd helt plötsligt skulle dyka upp i en skräckroman för barn, men så var det.
Och där tog egentligen de positiva tankarna kring boken slut. Vi går vidare till...
Negativt
Som sagt, bortsett från Alice och Leo tyckte jag inte om en enda karaktär i den här boken. Jag kan förstå att man, som Peter, inte vill tacka nej till ett riktigt bra jobb. Jag kan även förstå att man, som Alices mamma Lotta, inte vill ha ett långdistansförhållande/bryta upp med sin partner på grund av hans nya jobb.
Men jag skulle önska att de åtminstone kunde erkänna att flytten var självisk och att Alice har all rätt att vara arg och ledsen. Hennes mamma bara yrar om hur lätt det är att skaffa vänner när man är barn, som om vänner är utbytbara och som att det inte är jobbigt att komma helt ny till en klass där de flesta förmodligen har känt varandra i åratal alla redan och bildat starka vängrupper.
Jag är inte heller förtjust i hennes attityd till Leo, att hon dömer honom efter utseendet och verkar tro att hennes tolvåriga dotter är på väg mot någon sexuell relation. Varför skulle hon annars tycka att Alice är för liten för ett förhållande, när förhållanden i den åldern vanligtvis är väldigt oskyldiga?
Peter och Lotta blev bättre ju mer boken gick, eftersom de inte fortsatte minimera Alices känslor. Men jag gillade dem aldrig speciellt mycket, framför allt inte med tanke på hur mycket Alice tvingades vara extramamma åt sin lillebror. Visst, lite hjälp kan man säkert be om när åldersskillnaden är så stor, men det kändes som att Alice var tvungen att passa/muntra upp/hålla ett öga på Emanuel varje kapitel.
På tal om Emanuel - jag avskydde honom. Vilket man kanske inte skall skriva när det handlar om en femårig karaktär med någon form av autism eller liknande, men så är det. Vilket är lite lustigt, för alla karaktärer i boken fullkomligt älskar honom och tycker han är så charmig! Samtidigt satt jag och önskade att han inte ens var med. Han var fruktansvärt irriterande, både med och utan raseriutbrott, och en enormt platt karaktär. Han tyckte om att rita och gunga och bada och det var i stort sett allt.
Den här boken var inte otäck. Det enda som var obehagligt var när Leo frågade vem flickan bakom Alice var och hon svängde runt bara för att se att rummet var tomt. Och sedan slocknade allting och Alice hör andetag som inte är hennes egna i mörkret... Jag kan förstå varför det stycket användes som lockbete för att få människor att läsa boken. Inget annat var som sagt otäckt.
Eftersom jag är så långt utanför bokens målgrupp försökte jag föreställa mig om boken hade skrämt mig som tolvåring (eller yngre). Men svaret var fortfarande nej.
Det faktum att klockradion visade 19:29 hela tiden betydde att spöket dog 1929 förstod jag omedelbart. Jag tyckte att det var övertydligt.
Till sist förstår jag inte varför lokalbefolkningen är så hemlighetsfulla om de påstådda spökerierna. I andra spökhistorier jag kan minnas vill folk inte berätta om hemsökta hus för att spöket är ondsint eller våldsamt. Alicia är inget av det; det enda hon gör är att flytta på lite saker, slå i ytterdörren, sjunga i hallen och visa sig som en fjäril. Och rädda Emanuel för en för tidig död. Hon gör att Internet/telefonerna inte fungerar, men det är ju inte med flit.
Visst, det är kanske inte kul att få höra att ens hus är hemsökt. Men få människor tror på spöken så till den milda grad att hela byn behöver hålla det hemligt. Det finns säkert tusentals hus bara i Sverige där någon har dött (jag bor själv i ett sådant) och om ingen har mördats har jag svårt att se att ett dödsfall skulle hindra alltför många från att köpa ett hus.
Två stjärnor känns väl hårt, det är mer två och en halv. Men med tanke på hur att jag hade betydligt fler negativa tankar än positiva kan jag inte ge den en trea.
This entire review has been hidden because of spoilers.
January 28, 2021
Den här boken kan säkert uppskattas av barn, och många saker med tekniken blev logisk när jag förstod att boken var från 2010. Men jag tyckte inte att det här var en bra barnskräckis. Tropen med ett "speciellt" barn som kan se saker är så förlegad och jag önskar att Emanuel åtminstone hade kunnat få en diagnos i stället för att bara vara "speciell". Att en tonårings mamma dessutom ska vara så strikt mot killkompisar och ungdomsförälskelser är tråkigt och bidrog till att huvudperson ljög utan att det egentligen gav något till storyn. Men det största problemet är att saker inte byggs upp bra, det finns skräck för barn som har ett logiskt och spännande sätt att berätta. Här var det för mycket som inte funkade.
This entire review has been hidden because of spoilers.
February 8, 2025
Jag minns att jag läste den här boken när jag var liten, för många år sedan. Idag dök den spontant upp i mitt huvud. Jag minns hur mycket jag älskade boken, läste om den flera gånger, och som storasyster träffade den mig extra hårt.
June 4, 2020
Den var spännande och bra =)
July 26, 2020
Sorglig men bra
April 12, 2021
Läst som högläsningsbok. Lite seg för eleverna men ändå viss spänning och humor. Bra språk för elever i femte klass.
August 10, 2021
Den var bra men ibland va det lite svårt hatt hänga med i vad som hände. Annars en bra och spännande bok som jag rekommenderar att du ska läsa
February 28, 2023
Läste den på högstadiet. Kommer bara ihåg att jag tyckte den var skitbra!
November 18, 2023
Vi hade denna boken som högläsning när jag gick i fyran, tror denna boken är den som fick mig älska att läsa. Fantastisk bok som faktiskt skrämde mig lite som tioåring.
August 12, 2014
Första boken som dottern totalt fastnar i och älskar. Vill att jag ska läsa den också vilket jag gärna gör. Författaren tar sin målgrupp på allvar, den är fint skriven och väjer inte för saker en tolvåring funderar på, utan att vältra sig och göra det till ett pedagogiskt projekt. Vi kommer läsa mer av Angerborn.
Displaying 1 - 13 of 13 reviews