6. Min kollega sa: Möblera om hans ansikte. Och jag höll med. Det behövdes en fåtölj, en säng, något att vila i.
7. Idag är det den 5 mars -03 och min trötthet avser ålder, utseende, kön, ras och sysselsättning. Jag ska fråga min kollega om denna medtagenhet kan kopplas till idén om en kropp utan organ. Jag önskar så att min fysiska krets omfattade sladdarna, eluttagen, gummihandskarna och de tysta munnarna. Jag önskar att jag vore en annan.
s. 50-52:
VI MATAR VANA ER TRO. TARMAR VITA AV EN RO. VI TAR ER MAT, ANA ROV. ERT NAV ROAR VIA TAM. RATAR ATOMER AV VIN. MOTAR, VINER ATAVAR. VARAR NERV TAMA TIO. MOT VANA ARTER I VAR. MANA ARVET RIVA ROT.
Mala Ri
ps. I vissa språk, som t ex koreanska, är språkljuden l och r allofoner av ett och samma fonem, och beroende av placering uttalas de antingen som det ena eller det andra. Jag skrattar ofta, ni skrattar ofta åt dem som säger fel. I ett språk där r och l är allofoner av samma fonem, är jag nästan, undantaget en ynka vokal, en tropisk febersjukdom. Eller undantaget en ynka stavelse i mitten, rimmar jag på harakiri. Hon lyfte handen och blötte ner sitt långa hår. Det gällde att uppfylla rummets alla vinklar med förväntan. Ett nyckelben åt golvlisten, en höftled åt eluttaget. Den krökta ryggen, vars hud blänkte utan att vara svettig, som böjde sig över handfatet, skulle lika gärna ha kunna ha böjt sig i motsatt riktning. Rakt ner mot golvet i en spänd brygga. Håret i en blöt spets slickandes linoleum. När man ser ut som hon spelar det mindre roll från vilket håll man hänger. En minut. Även från en punkt i rummets övre vänstra hörn, den så kallade sossevinkeln, skevt von oben, tedde sig kroppens läge utbytbart. Att den nu hade kollapsat i ras, fall, hög så att benen tycktes brutna åt sidorna och nacken sprödare än normalt, var nog bara en demagogisk effekt. Ögonen blundade. De var smala. Uppifrån det övre vänstra hörnet blir analogin mellan de smala snitten i ansiktet och kroppens övriga slarviga streck lika ovidkommande som haltande. Däremot gapade magens inre otvetydigt mot rummets alla väggar. Som om det alltför oprecisa ingreppet i magtrakten liksom skrek: se på mig, se mitt inre. Nog syntes det. Men det gick bara att föreställa sig halvhjärtat, det som hörde till kategorin 'invärtes'. Åtta meter tarmar. Sårets märkliga tjocka kanter. På vissa ställen fransiga, för övrigt snarast böljande. Och allt rymdes på den lilla ytan som kallades hennes mage, det där som inte längre kvalade in i invärtes när den lilla tjusiga dockan försökte bevisa sig. Dels att hennes motiv var uppriktiga, och dels att hon lät sig betraktas fårn ett annat håll, inifrån. Nu väller det inre ut. Det ligger på ytan. Ymnigheten dränker betraktarens öga. Det är bara yta igen. Katarakt. Kärlek.
Tortyr, boxning, krig (Vietnam, Korea, Sydamerika), kropp, etnicitet och utseende, den andre, våld i både den snäva och i den bredare meningen. Hade förväntat mig, hoppats att den skulle vara bättre. "Förstörelsen mitt hjärta", "våra ögon av sand". Ofta en viss platthet och brist på, om inte fantasi så iaf en bredd i bilder och värld, som påminner om, även om den mindre lutar sig mot klyschor, Stridsberg. Kanske inser hon det t.om själv: "Vi tar varandras händer, jag ger dig mitt hjärta etc etc"
Ett mörker som försöker sätta ord på sitt liv, sin syn på världen men som jobbar febrilt för att bli förstådd. Mörker förklär sig utan framgång. Flera minnesvärda stunder tar jag med mig när Mörkret hittar rätt och talar sitt språk fint översatt.