Ännu en Gedin-biografi över en svensk konstnärsprofil. Det är välskrivet, systematiskt, varken förskönande eller spekulativt - kort och gott en fin upplevelse med god förankring i sekelskiftets kulturdebatt. Rekommenderas!
”Den romantiska synen på den svensk naturen delade bildkonstnärerna med både författare, arkitekter och kompositörer. Deras hembygdskänsla blev nu så stark att man till och med annekterade egna landskap. Dalarna var Zorns landskap, liksom det blev för Stockholmspojken Carl Larsson och för Erik Axel Karlfeldt och Hugo Alfvén; Bohuslän blev Carl Wilhelmsons landskap; Eugène Jansson annekterade Stockholm; Bruno Liljefors Uppland; för Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Gustaf Fjæstad, Christian Eriksson och deras kolleger i Rackstadgruppen var det Värmland som gällde.”
”Sveriges kulturella liv hade under större delen av 1800-talet mer eller mindre legat i träda efter Gustav III:s glansfulla tid. Under den tiden hade grunden lagts till ett ekonomiskt alltmer framgångsvikt Sverige. Nu, på slutet av 1880-talet, formligen exploderade en ny och livskraftig kultur, som speglade samhällets framgångar och modernisering. Det var framförallt i städerna, med Stockholm i spetsen, som de enorma förändringarna manifesterades. Offentliga byggnader växte upp i rasande takt; på knappt två decennier, mellan 1890 och 1910, uppfördes Nordiska museet, Dramatiska teatern, Rådhuset, Operan, Centralposten och Riksdagshuset. (…) Och litteraturen upplever en aldrig skådad storhetstid med Strindberg och nittiotalisterna Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Erik Axel Karlfeldt, Gustaf Fröding och Hjalmar Söderberg.”
”’Att vara i Sthlm är som om jag skulle gå i en urskog full med elaka apor och hemska ormar.’” (Carl Larsson)