"Bokens inledning startar med ett järngrepp om mitt hjärta. Ja, jag kan inte uttrycka mig mindre överspänt, jag blir alldeles överrumplad, det är den bästa och mest gastkramande inledning jag har läst på åratal: här är moderskapets skräck och fasa i koncentrat, som en besvärjelse, och berättarrösten talar rakt till läsaren, till mig." Aase Berg, Expressen »Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Jag vill att du ska ge mig det jag ber om«
Det är de första orden i Linda Boström Knausgårds novellsamling. Den som talar presenterar sin familj, sina barn, en morgon vid frukostbordet, för någon som ser dem för första men också allra sista gången. Denna någon verkar befinna sig utanför det sköra rummet, med makt över deras väl och ve.
I nästa novell möter en flicka den förhäxade Vitbjörn Kung Valemon, som lever som björn på dagen och som man på natten. Hon föder en dotter med ett segerskrik men tappar henne ur sikte i skogen, i drömmen. Vem är det då hon separeras från med hjälp av sin jaktkniv? »Valet mellan henne och honom är ju alltid henne. Varför var jag då här? Med blod upp över armarna?«
Generationer av föräldrars röster inkarneras i berättarens kropp, men denna gravitation mot tillhörighet och en bergfast kärlek, mot familj, utmanas av ett rasande begär, en väldig vrede. Spänningen mellan de olika krafterna i boken blir elektrisk, som riskerade berättarkroppen att brisera i ett enda anfall, ett grand mal.
Hon gör det klart för oss att vi alla är lika utsatta som hon. Vad ska vi göra med oss själva nu när vi ser det så tydligt?
I really enjoyed this collection of 20 short stories that make up Linda Boström Knausgård’s first work of prose. They range from the near surreal, to the philosophical to the imaginary and dream-like. It didn’t take her long to become one of my favourite Swedish authors.
Lite spretigt. Vissa noveller bättre än andra, början och slutet samt Den som väntar och Grand mal, är mina favoriter. Bitvis så fängslande att jag måste hålla andan.
Svårt att ge en samling noveller ett betyg. En samling som jag dessutom läst till och från i flera månader. Tycker de flesta av novellerna är för korta för att komma ihåg nästan tyvärr. Betyg : sådär eller nja.
I like the author's language and the feeling of unease she manages to create, but many of the short stories are too fragmentary, with too abrupt endings. I want to read something longer and more complete. These feel too much like sketches.
Om det inte var Karl Ove Kanusgårds Linda skulle jag aldrig ha kommit på att läsa en sådan här udda novelsamling med en konstig titel. Tack vare litteraturens magiska stiger råkar jag veta att grand mal är ett svårt epileptiskt anfall, men det är bara en slump. Därför var det omöjligt för mej att göra en annan läsning än en färgad av Min kamp. Karl Ove berättar ju om Lindas bok i den sista Min kamp-boken, så jag läste denna bok som en del av Min kamp, Knausgårds Lindas kamp. Det mesta som finns i boken passar in på den Linda som vi lärt känna i Min kamp. Linda verkar också ha en självbiografisk utgångspunkt, men hon går betydligt längre in i fiktionen än Karl Ove. Hon behöver inte bry sig om nån gräns. Mycket i novellerna känner jag igen från sådan Karl Ove beskrivit, men Linda går längre, åt oväntade håll, åt fiktionens roll. Jag gillar särskilt novellen där Linda beskriver en kvinna som är otrogen med en man hon träffar på tåget. Nu är det ju så att Karl Ove berättar om en liknande tågresa som Linda åker på, så det hela verkar ta avstamp i en verklig händelse, men resten är antagligen fiktion. Men ändå, där fick han, Karl Ove! Och sen finns ju novellen Babylarm som behandlar en händelse som också Karl Ove beskrivit i detalj. Där är det väligt lätt att läsa in Linda och Karl Ove även om namnen är fiktiva.
Förutom den självbiografiska utgångspunkten har Karl Ove Knausgårds och Linda Boström Knausgårds stilar inte mycket gemensamt. Karl Ove kan skriva sidovis om enkla händelseförlopp, medan Lindas noveller är korta ögonblicksbilder. Linda klarar sig med betydligt färre ord. Jag vill dock inte säga att inte Lindas texter också skulle vara beskrivande. Hon fångar ett ögonklick, en känsla.
Jag är glad att jag läste denna bok, för den är fin. Kanske är det synd att det för mej inte går att läsa den som ett självständigt verk. Men på något sätt har Linda själv valt denna läsning, för hon har valt att använda Boström Knausgård som sitt författarnamn i stället för bara Boström; då skulle det vara möjligt att hitta boken utan att direkt associera till Knausgård.
Denna novellsamling av Linda Boström Knausgård innehåller företrädesvis kortare noveller om 3-4 sidor om ens det ibland (även om längre undantag finns). Vid upprepande tillfällen under läsningen påminde berättartilltalet mig om det författaren Julian Barnes skriver angående prosaförfattarens användning av "jag" i förhållande till poetens, i det essäistiska halvkapitlet The History of the World in 10 and 1/2 Chapters. Den underliggande frågan Barnes lyfter där handlar om en identifikation (eller inte) med författaren, och de tydliga berättarröster Boström Knausgård ofta använder (ibland lutar hon sig istället mer mot fokalisering genom en (eller ibland några) person) väcker just frågan: vem är denna berättare? I vissa fall problematiseras identifieringen ytterligare av en stark berättandeinstans – en etablerad situation med en berättare och en narrat (åhörare), med en redan existerande relation – men där jag som läsare inte får tillräckligt med information för att kunna se den tydligt existerande situationen; där jag inte vet vem som talar eller vem som lyssnar ... eller var och när detta sker.
Missförstå mig inte. Många av novellerna är intressanta och mycket bra, men överlag tycks det mig ändå som att något misslyckas med att fånga mig. Trots novellernas, och bokens, korta längd tog det mig en förvånansvärt lång tid att ta mig igenom boken (särskilt eftersom det var en biblioteksbok, vilket ändå satte en något kraftigare tidspress på läsningen, omlån till trots); och kanske just på grund av novellernas korthet lämnas jag med känslan av att något saknas.
Överlag en hel del tänkvärt att smälta och jag ångrar inte att jag läste boken, även om jag inte känner något starkt behov av att plocka upp något mer av Boström Knausgård i nuläget.
Det är bara att konstatera att jag läste den här boken av helt fel skäl. Jag var nyfiken på de självbiografiska inslagen. Ni som följer bloggen vet hur högt jag skattar Karl Ove Knausgård, hennes man. Jag hade läst en recension av Grand Mal där recensenten skrev en del om beröringspunkterna.
Jag upptäckte snart att detta inte var någon Min kamp – det andra utlåtandet. För det första har inte alla noveller någon självklar parallell i Min kamp och för det andra är Linda Boström Knausgård långt ifrån lika direkt och tydlig som sin man. Det är ett annat perspektiv förstås, och det är även en helt annan stil och ett annat angreppssätt. Tyvärr stod Min kamp i vägen för Grand Mal. Jag kunde helt enkelt inte att se förbi den och det förstör läsningen delvis.
Mycket fin, stark, fantasifull, igenkännande, relationsskildrande, ärlig och naken omän något spretig novellsamling. Några noveller känns som att de stampar, att jag vill att de ska gå vidare. Några känns fulländade, jag tyckte nog bäst om sagan om björnmannen i modern tappning (ser ursprunget i nån saga jag läst, och även en parallell i Leonora Carringtons novell om kvinnan i skogen). Hade gärna sett mer av det verklighetsöverskridande, de hyperrealistiska gav mig mindre.
Jag ville verkligen tycka om denna novellsamling men blev besviken. Jag gillade det korta formatet på berättelserna men tyckte att de flöt ihop efter ett tag. Samma sak, om och om igen. Kändes pretentiöst, repetitivt, och lite... tråkigt.
En samlingen på en hel del super korta noveller som utgör Linda Boström Knausgårds första prosaverk. De sträcker sig från det surrealistiska, till det filosofiska till det imaginära och drömlika. Linda Boström Knausgård kliver upp som en av mina favoriter inom svenskt litteratur.
En av de kjedeligste bøkene jeg har tvunget meg gjennom. Håpte hele tiden på at den neste novellen skulle bli bedre, men den gang ei. Kanskje missa jeg ett eller annet ...
Novellerna var bara 2-5 sidor långa, svåra att greppa och komma ihåg. Jag har problem att läsa novellsamlingar på detta vis eftersom jag gärna läser rakt upp och ner. Tyckte dock väldigt, väldig, väldigt mycket om novellerna önskan, Grand mal och den du fruktar.