Dies Kind soll leben. Die Aufzeichnungen der Helene Holzman, 1941 - 1944.

by Helene Holzman, Reinhard Kaiser

German

Genres: Nonfiction, History

373 pages, Paperback

First published January 1, 2000

Reviews

[Merkurius · Rating 4 out of 5]

Recension från 2013: Nya skildringar av förintelsen är troligen det som uppskattas i bokhyllan för alla historiker ute i världen. Häromveckan läste jag Detta barn skall leva av den tyska författaren Helene Holzman. Det är en biografi som för första gången utkom år 2000, men det dröjde ett par år innan den översattes till svenska.

Författaren Helene Holzman var en ingift jude (under förintelsen hade det stor betydelse ifall man var heljude, halvjude eller ingift jude). Från början bodde hon och hennes man Max i Tyskland, men under 1920-talet tog de sitt pick och pack och flyttade till Litauen. Där bildade de familj, maken öppnade en bokhandel och de var normala människor. Deras tyska judepåbrå hade ingen betydelse.
I Detta barn skall leva ger Holzmans dagboksanteckningar oss en klar bild om hur folkgrupper som judar och kommunister diskriminerades. Det är i och för sig ingen ny information – men jag tror inte att så många är medvetna om hur brutal verkligheten faktiskt var. Helene berättar om tyska soldater som har våldtagit judarna, för att sedan skjuta ihjäl dem, ”bara för att det känns bättre att döda dem efter en våldtäkt”. Hon redogör om soldater som har suttit berusade och skrattat åt alla judar de har dödat. Men – hon berättar även om de trevligare soldaterna, som lät judarna gå utifrån ghettot för att träffa sina icke-judiska kamrater, som undvek att döda, som inte stod upp för det de gjorde.

Under 1940-talet ägde den sovjetiska ockupationen rum, vilket som även påverkade de baltiska länderna. Åt 1941 bröt Tyskland sin pakt med Sovjet och strövade in i Litauen; och nu var de inte längre några vanliga människor; de var hatade, för de var judar. Judehatet var extremt i Litauen, och hela familjen Holzman blev drabbade av detta hat.

Jag ska vara ärlig; det är inte ofta böcker gör starka intryck på mig. Jag har läst många böcker om både förintelsen och andra världskriget, men Detta barn skall leva är den bok som fått min hjärna att tänka till allra mest. Flera nätter efteråt drömde jag skruvade mardrömmar om denna bok (t ex att min lärare var jude och fick flytta till ghettot, där hon gick runt i gråa trasor till kläder med en skottkära och sina barn över axlarna) och faktiskt; mardrömmarna fick mig att reflektera ännu mer över hur vidrig förintelsen faktiskt var.
Det känns som att Holzman har hjälpt mig att få en bättre helhetsbild utav förintelsen. Detta barn skall leva har konturerna av andra världskriget med färg (visserligen en väldigt grå sådan) och har gett mig detaljer; vilket som behövs för att få en helhetsbild utav detta.

Visst finns det författartekniska drag som skulle kunna förbättras i biografin; men samtidigt skulle inte trovärdigheten vara lika hög ifall man uteslöt vissa av ögonblicken i Helene Holzmans liv. Det är många olika namn – både på personer och på platser – att komma ihåg, och allt detta blandas med uttryck på många olika språk. Fotnoterna var lite för många för att jag skulle få någon ro i min läsning, och jag vet inte ifall Holzmans språk var stackigt eller om det är översättningen som har blivit stackig och aningen stel. Men om vi bortser från detta – och att man eventuellt blöter ner sidpapperna med ett par tårar – är detta en av de mest intressanta redogörelserna av förintelsen som jag har läst.