Pär Lagerkvists samlade dikter på svenska. Innehåller diktsamlingarna: Ångest (1916) Istället för tro, ur Kaos (1919) Den lyckliges väg (1921) Hjärtats sånger (1926) Vid lägereld (1932) Genius (1937) Sång och strid (1940) Hemmet och stjärnan (1942)
Lagerkvist was born in 1891 in southern Sweden. In 1910 he went to Uppsala as a student and in 1913 he left for Paris, where he was exposed to the work of Pablo Picasso. He studied Middle Age Art, as well as Indian and Chinese literature, to prepare himself for becoming a poet. His first collection of poetry was published in 1916. In 1940 Lagerkvist was chosen as one of the "aderton" (the eighteen) of the Swedish Academy.
Lagerkvist wrote poetry, novels, plays, short stories and essays. He was awarded the Nobel Prize in Literature in 1951 "for the artistic vigour and true independence of mind with which he endeavours in his poetry to find answers to the eternal questions confronting mankind."
Min aversion mot största delen av det svenska kulturlivet är så gott som hundraprocentig. Hårdrock (plus ett fåtal andra), Ingmar Bergman, Killinggänget samt ett utvalt antal prosaförfattare är väl de enda undantagen; men det absolut största undantaget är utan tvekan poeter. Poesi har det svenska språket kunnat briljera i och ofta dessutom; Tranströmer, Boye, Öijer, Södergran. Pär Lagerkvist var ett spontanköp på en bokrea för en massa år sedan och kan nog klassas som ett av de bästa jag gjort. Lagerkvist hade känsla för bildspråk och, speciellt mot slutet av volymen när han slutar rimma hela tiden, en förmåga att ta något oerhört stort och krympa ned det till något som passade i en handflata. Det enda som egentligen tar emot är just att det ska rimmas hela tiden, något som kan driva mig till vansinne. Det hela blir så, för att låna ett uttryck från engelskan, sing-song och kan ge det hela en nästan infantil ton. Men det är fortfarande bra, Lagerkvist visste vad han gjorde. Liksom Karin Boye så är allt rimmande inte ett så stort problem att bildspråket och metaforerna inte kan ta sig igenom ändå (motsatsen till träbocken Fröding). Södergran hade tidigare än någon jag läst på svenska, i alla fall, begripit att bildspråket är det som är viktigt, inte formen eller rytmen.
Jeg har lest "Ångest, ångest är min arvedel", og synes egentlig bare veldig synd på jeget sitt "hjärtas skri i världen". Det er ikke lett å føle seg fremmedgjort i et industrialisert samfunn azzz.
Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, inom kort skall allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag skall vandra — ensam, utan spår.
Herregud! Jag tycker väldigt mycket om den och Kommer abslout läsa den igen.
Svårt att betygsätta en diktsamling. Också svårt att lägga ifrån sig en bok som man har haft i sin närhet i över sex månader (och stundtals inte ens tyckt om det man har läst).
Lagerkvist är ingen favoritpoet för min del men det jag bär med mig från läsningen är Lagerkvists rimsäkerhet och ibland talande beskrivningar. Framför allt tycker jag om "Aftonland".
Alltid svårt att betygsätta en diktsamling, blev mest förtjust i "ångest" och "istället för tro" dvs hans tidigaste dikter, det blev mer religiöst i de senare vilket jag ibland har svårt för.